Anna kommer hem från jobbet som vanligt, men idag utan något i händerna. Hon brukade tycka om att stanna till vid Coop på vägen hem och köpa en liten flaska rödvin till middagen, att unna sig ett glas eller två på kvällen. Men idag avstår hon. Väl hemma slås hon av synen som möter henne: hennes sambo, Viktor, håller på att packa sina väskor.
Har du hittat ett jobb? Ska du iväg och jobba natt? frågar hon förvirrat.
Nej, jag drar, svarar han kort.
Vart ska du? Klockan är ju tio på kvällen!
Är du döv eller? Jag lämnar dig, har fått nog nu.
Annas ben viker sig och hon sjunker ner på en stol. Mår du bra, Viktor? Vi har två små barn tillsammans… Jag har fött dina barn, plockade åt mig dig från gatan när du stod utanför biltvätten och frös. Jag tvättade dig, gav dig mat, gjorde dig till en människa. Du har bara varit hemma hela dagarna, medan jag jobbat och försörjt oss… Och så är det här tacken?
Viktor börjar dra på jackan. Barnen tänker jag inte överge, men dig ja. Jag är trött på att du kommer hem varje kväll med en bag-in-box, alltid med ursäkten att det är till maten. Men Elin är inte sån, hon luktar inte sprit, hon doftar sött och gott.
Så det är till Elin du ska? utbrister Anna bittert. Vet du ens vem hon är? Hon stack ju hit från Uddevalla, från något hon vägrade prata om. Du är verkligen naiv om du tror att du fattat rätt beslut.
Viktor lyssnar inte. Han smäller igen dörren, och Anna sjunker ihop. Det är som om hennes värld rasar och hon börjar dricka mer för varje kväll. Bakfull på jobbet, som sömmerska, får hon inget gjort fingrarna lyder henne inte. Veckorna går på det sättet. Anna dricker varje kväll, ibland glömmer hon laga mat åt barnen som i stället får äta på förskolan.
Hon ger upp sitt hem, och allt luktar unket av rök. I kastrullerna växer mögel, barnen springer smutsiga omkring. Till slut kommer socialen på besök. De tar barnen och säger att Anna får en sista chans hon har arbete, en lägenhet, men måste ta sig samman.
Hon sjukskriver sig och ligger flera dagar i sängen, förlamad. Men någonstans hittar hon styrka nog att inte öppna nästa flaska. Den femte dagen, när hon känner hunger och rastlöshet, börjar hon städa och går tillbaka till jobbet. Hon syr noggrannare än någonsin och städar lägenheten varje kväll för att ha något att göra efter jobbet, så att hon inte söker tröst i vinet.
Efter några månader kommer barnen tillbaka till henne, även om socialen fortfarande tittar till henne då och då. Anna klarar sig, släpper alkoholen och sätter barnen först. Inte ens när hon får höra att Viktor har förlovat sig med Elin ger hon upp trots åtta år tillsammans och två gemensamma barn.
Flera månader senare står Viktor framför hennes dörr blåslagen och med ett stort blåmärke över ögat. Anna, förlåt… Det visade sig att Elin hade stuckit hit för att komma undan sin man. Han hittade henne, kom till mig, slog ner mig och drog iväg med henne.
Anna ser på honom, trött men bestämd. Viktor, tack för barnen och för läxan du gav mig. Men du får inte flytta in igen. Gå härifrån.Viktor sänker blicken, osäker på vad han hade hoppats på, och backar nerför trappan. Anna stänger dörren långsamt och lutar pannan mot den. En stund står hon bara där och andas djupa, darrande andetag men hon släpper inte taget om sig själv den här gången.
Hon går in till barnen där de ligger och sover tätt ihop under täcket. Försiktigt stryker hon bort en lock från sonens kind, lyssnar till hans andetag, känner hur något mjukt och varmt letar sig fram inuti henne. En ny sorts styrka den som inte behöver någon annans närvaro för att växa.
Nästa morgon öppnar hon fönstret. Majluften är frisk. Hon kokar gröt, packar små ryggsäckar och hjälmen med de klistermärken barnen själv valt ut. De äter frukost tillsammans, prickar av mjölkmustascher i dörrspegeln, kramas i hallen till doften av nytvättad tvätt, och för en gångs skull är inget tungt kvar i Anna. Bara nutid. Bara kraft.
Utanför väntar världen. Den är större nu, och Anna vet att hon bär den på egna axlar men för första gången känns det inte oöverstigligt. Hon tar barnen i hand, ler mot solen över hustaken och går, steg för steg, mot sitt nya liv.
