Den här historien utspelar sig för några månader sedan. På kvällen körde Wilhelm hem från Arlanda efter att ha hämtat sin mamma vid flygplatsen. Längs den mörka E4:an såg han plötsligt en tjej ensam vid vägkanten, mitt i regnet. Impulsivt svängde han in till sidan. När hon klev in i bilen märkte Wilhelm hur hon frös hennes kläder droppade av vatten, så han tog av sig sin blå vinterjacka och svepte om henne.
Det visade sig att hennes egen pappa hade vänt sig mot henne och det fanns inget för henne att återvända till hemma. Flickan, som hette Svea, bad om skjuts till Centralstationen i Stockholm. Hon ville tillbringa natten där, för att åtminstone ha tak över huvudet tills hon visste vad hon skulle göra nästa dag. Men Wilhelm kunde inte förmå sig att lämna henne ensam så där. Med en bestämd blick föreslog han att hon skulle följa med honom hem istället. Och så fick Svea en plats i hans lilla lägenhet på Södermalm.
Tiden gick. Tre månader senare förändrades allt när Svea plötsligt blev sjuk. När de fick veta att hon väntade barn, blev Wilhelm alldeles paff. Han visste först inte vad han skulle säga eller göra, men blev snart fast besluten: någon abort var inte aktuellt. Han friade till henne över en kopp kaffe vid köksbordet medan regnet smattrade mot fönstren.
Numera berättar Wilhelm med glans i ögonen för vänner och kollegor om hur god mat hans fru lagar och vilken fantastisk värdinna hon är. Men det finns något han håller för sig själv han har aldrig riktigt kunnat älska en kvinna. Ändå stannar han. Av medlidande, eller kanske av en önskan att ge Svea det hem hon aldrig fick. Hur länge äktenskapet består vet han inte, men att se Sveas leende när solen tittar fram genom köksfönstret gör honom lycklig, om så bara för den stunden.
