Vuxenprovet
Ebba, varför följer du inte med och firar att projektet är klart? frågade Anders med ett brett leende, och blinkade samtidigt mot henne.
Därför, min gode vän, att jag har en dejt ikväll, svarade Ebba lite generat.
Men se på den överraskningen! sa Anders förbluffat. Han hade känt Ebba i fem år. Hon var ensamstående mamma och verkade aldrig riktigt ha letat efter någon eller så hade han bara inte lagt märke till det. Jaha, då ska vi inte hålla dig kvar. Hoppas kvällen blir lyckad! sa han och vände sig mot de andra kollegorna. Nu går vi, eller hur?
Ja!
Kom igen nu!
Säkert! hördes det från flera håll och de började gå mot kaféet på hörnet.
Anders gick tillsammans med de andra och log, men innerst inne stack det till av svartsjuka. Men varför skulle han vara svartsjuk, egentligen? Ingenting hade någonsin funnits mellan honom och Ebba, förutom vänskap och ett gott samarbete.
“Det där var märkligt ändå”, tänkte Anders för sig själv.
* * *
Den kvällen kom han hem långt senare än vanligt. Direkt rusade hans barn emot honom. “Pappa är hemma! Pappa är hemma!” Fru kom snart efter.
Äntligen, Anders!
Hon kramade honom och gav honom en kyss.
Vi hann ut en sväng och byggde ett jättestort skepp i lekparken. Och du bara jobbar och jobbar, sa Mia och log mot honom.
Jag tjänar ju pengar till hushållet, grymtade Anders. Jag får väl stanna över om jag behöver!
Självklart, det har du rätt till, sa Mia tillmötesgående.
Och du behöver inte förhöra mig, la Anders till i en butter ton.
Om någon hade frågat varför han fräste så där hade han inte kunnat svara. Han visste inte själv.
Har någon bitit dig? frågade Mia vänligt och med samma vänliga leende.
Då insåg Anders varför han betedde sig så illa: han ville sudda ut hennes leende, få henne att känna det han själv kände inombords.
Nej. Bara trött. Värm maten, försökte Anders säga med neutral röst, och när Mia gick till köket satte han sig på skobänken och lutade pannan mot händerna.
“Vad är det jag håller på med?”, tänkte han förfärat.
* * *
Efter några dagar släppte obehaget, och Anders intalade sig själv att det nog bara handlade om besvikelsen över att inte alla kunde fira slutet på projektet tillsammans.
Nu hade de ett nytt projekt på gång, och han begravde sig i arbetet.
* * *
Ebba, jag behöver att du stannar kvar ikväll och gör bokföringen, sa Anders en dag.
Förlåt, men idag måste jag till mamma. Kan jag inte komma in tidigt imorgon och göra klart allt då? Ebba skakade på huvudet.
Okej, det fungerar väl, sa Anders.
Han blev ändå irriterad. De hade ju ett projekt som krävde allt fokus! Fanns det verkligen något viktigare just nu?
Är din mamma sjuk? frågade han.
Jo. Lite grann, sa Ebba och sänkte blicken.
Jag förstår, svarade han. Att släppa iväg en anställd till en sjuk mamma fick han väl ändå acceptera.
Men några dagar senare fick han av en kollega reda på att hennes mamma inte var sjuk, utan att Ebba hitta på det så hon kunde sluta i tid.
Jaha, varför åker hon inte till sin mamma då? undrade Anders förbryllat.
Hon åker visst, men inte ensam, sa Lina från ekonomiavdelningen. Hon vinkade åt Anders att komma till fönstret. Titta här
Anders ställde sig bredvid. Han såg Ebba komma ut från kontoret, hand i hand med en man som mötte henne utanför. De gick tillsammans till hans Volvo, satte sig, och åkte iväg.
Återigen kände Anders den där svartsjukan, men nu blev det ett större och varmare sår inom honom.
“Herregud. Hon har verkligen träffat någon”, snurrade det i hans huvud.
Nå, vi slutar sex, och alla får gå hem som de vill, sa han låtsat likgiltigt och satte sig vid sitt skrivbord. Han försökte arbeta, men tankarna snurrade.
* * *
Tiden gick. Anders blev allt mer nervös och orolig för sig själv. Plötsligt upptäckte han att varje gång han hörde Ebbas röst eller såg hennes namn i jobbchatten, slog hjärtat snabbare. Precis som förr, när han hade börjat dejta Mia.
“Kan det vara är jag kär?” tänkte han. Tanken skrämde och roade samtidigt. Han försökte ignorera den. Han var ju fyrtio år nu, med fru och barn. Han älskade Mia. Eller egentligen, nuförtiden han respekterade henne, litade på henne och var tacksam, men passionen hade bleknat bort. Så där är det väl för alla
Oro och längtan ökade ändå. Han började märka att han sträckte på sig när Ebba trädde in på kontoret. Började prata med henne oftare. Frågade om hennes åsikt. Gick igenom varje dialog i huvudet efteråt, som om han letade efter en dold mening.
En gång flög tanken förbi: “Tänk om vi hade mötts innan barnen fötts.”
Den tanken drabbade honom som ett blixtnedslag. Han hörde sig själv tänka: Jo, då hade jag lämnat allt. Först långsamt, sedan självklarare för varje steg. Hus, rutiner allt skulle ha fått ge vika för en chans till henne.
Så kom skammen. Plötsligt, som en våg. Han tittade på familjefotot vid skrivbordet: Mia, barnen, från semestern på Gotland. Alla ler. Han själv med. Allt verkar bra, som det ska vara. Men varför kändes det så främmande?
Han kunde inte förstå sig själv. Varför Ebba, varför nu, efter år av opåverkade kollegasamtal? Varför gick hon inte att glömma?
Hans inre värld, grundad på stabila värderingar, började att krackelera. Han ville inte svika någon. Ville inte förstöra familjen. Men känslorna lät sig inte förbjudas.
* * *
En morgon vaknade han innan gryningen. En smal ljusstrimma letade sig in mellan gardinerna.
Anders låg kvar en stund och stirrade upp i taket.
Ebba var kvar där, någonstans inombords. En tagg under skinnet. Han mindes gårdagen då hon gick hem tidigt. Med honom. Och varje gång stack svartsjukan hårdare.
“Jag förlorar förståndet”, tänkte han. “Om jag inte hejdar mig nu, förlorar jag allt. Inte på en gång, men gradvis. Jag blir kall. Bitter. Främmande för barnen, främmande för Mia och till sist för mig själv. Och när det är för sent finns ingen väg tillbaka.”
Han steg upp, klädde på sig och gick till köket. Satte på kaffe och såg ut genom fönstret på en grå Stockholmshimmel. Då bestämde han sig.
* * *
Vadå, du ska byta avdelning? samlades kollegorna runt Anders, även Ebba.
Ja, så blev det. Ekonomiavdelningen behöver hjälp, och jag ska stötta dem ett tag, svarade han.
Är det bara tillfälligt, eller?
Visst, tillfälligt, sa Anders och log, fast han visste att vissa förändringar blir mer permanenta än man tror.
Egentligen hade han övervägt att säga upp sig, men tyckte det var dumt: han hade ett gott rykte och fin lön på det här företaget. Hellre byta avdelning och bryta cirkeln där varje ord eller leende från Ebba skavde inombords.
Han ville inte bli en sådan som förstör allt för en impuls, eller gömmer sig bakom ursäkten “jag är ju bara människa”. Bättre att vänta ut stormen. Smärtan skulle klinga av.
Samma kväll sa han till Mia:
Jag vill spendera mer tid med dig och barnen. Jag orkar inte alltid komma hem sent varje kväll.
Hon såg förvånat på honom.
På riktigt?
Ja. Jag har redan missat för mycket. Med barnen. Med dig.
Hon log bara lite och det leendet var så välbekant och innerligt att han fick en klump i halsen.
Han började ta barnen till parken, följa dem till skolan, delta på aktiviteter han förut tyckt varit plikter snarare än möjligheter. Han började berätta om sitt eget liv, lyssna på Mias berättelser istället för bara vardagsprat.
Han tänkte ofta: “Varför har jag inte gjort så här förut? Varför såg jag det bara som en börda?”
Tankarna på Ebba försvann inte, men kom alltmer sällan. När han träffade henne på jobbet, stack det bara lite. Inte smärta, inte längtan. Bara en påminnelse: där är hon, kvinnan han kanske kunnat ha, men han valde sin familj. Han var tacksam för det.
* * *
Anders! Hallå!
Han gick genom Mall of Scandinavia, på väg till leksaksaffären, när han hörde någon ropa. Han vände sig om och där stod Ebba.
Anders! Var har du hållit hus? Hela avdelningen har saknat dig. Det har gått över ett år!
Han log, kände glädje över att se henne, utan att något värkte inombords.
Hej Ebba. Kul att se dig!
Hur är det? frågade hon.
Bra. Nej, bättre än bra faktiskt, insåg han själv.
Varför kom du aldrig tillbaka till oss? Du var ju bästa chefen!
Jag ville ha förändring, svarade han. Och du?
Jag? log Ebba stort. Jag har gift mig. Han är en bra man. På riktigt. Trygg. Min dotter tycker om honom.
Anders nickade. Inga svartsjuka känslor, bara förundran. Som att möta en gammal vän som varit borta länge.
Jag är glad för din skull, sa han, uppriktigt.
De småpratade lite om jobbet och gemensamma bekanta, men ingen nämnde att ses igen. Båda visste: det här var ett avslut. Eller kanske en början på något nytt, men inte med varandra.
När de skiljdes åt gick Anders vidare. Han köpte presenten, gick ut i Stockholms kväll, satte sig i bilen. Först då insåg han: han kände ingenting längre. Ingen smärta, ingen längtan. Bara ro.
Han såg framåt. Mot trafikljuset, mot människorna på trottoaren, mot barnen som gick hand i hand med sina föräldrar. För första gången på länge kände han att han var där han skulle vara.
Inte i någon perfekt dröm, inte i en saga. Utan i sitt verkliga liv. Med allt vad det innebär. Men sitt.
* * *
Ebba och Mia stod bredvid varandra på löpbanden på gymmet. De hade länge gått på samma konditionspass på Friskis & Svettis.
Hur gick ert återseende? frågade Mia.
Ebba ryckte på axlarna.
Ingen dramatik. Han önskade mig lycka till och det var allt Så du vann, log hon. Din man är en fantastisk människa, tillade hon.
Det vet jag, svarade Mia med ett leende och en blinkning till sin vän.
Och ibland leder de svåraste känslorna, de man tror ska splittra, till att man istället hittar hem till det som verkligen betyder någonting.
