Vuxenprov
Linnea, varför följer du inte med och firar att projektet är klart med oss? frågade Martin med ett snett leende och blinkade åt henne.
För att jag faktiskt har en dejt i kväll, min kära vän, svarade Linnea lite generad.
Jaså, det var oväntat! Martin såg förvånad ut. Han hade känt Linnea i fem år, visste att hon var ensamstående mamma och hade aldrig fått intrycket att hon sökte någon ny man… Kanske hade han bara varit blind för det. Nåväl, vi håller inte kvar dig då. Hoppas du får en härlig kväll, sa han och vände sig till de andra. Ska vi gå?
Absolut.
Kom igen nu!
Självklart! ropade de från alla håll, och så promenerade de tillsammans mot ett café på Södermalm.
Martin gick bredvid sina kollegor och log, men innerst inne stack avundsjukan till. Fast vad hade han att vara svartsjuk för? Mellan honom och Linnea fanns inget mer än vänskap och kollegiala relationer.
Konstigt det här, tänkte Martin.
* * *
Den kvällen kom han hem mycket senare än vanligt. Barnen sprang fram och ropade: Pappa har kommit hem! Hans fru kom ut från sovrummet.
Martin, du är äntligen hemma!
Hon kramade om honom och gav honom en puss.
Vi har hunnit vara ute i parken och bygga en superfin båt medan du varit borta, sa Karin och log.
Någon måste ju dra in pengar, muttrade Martin. Och dessutom får jag faktiskt jobba över om jag vill!
Ja, självklart, höll Karin med.
Och så vill jag inte ha något förhör här hemma, sa han irriterat.
Hade någon frågat Martin just då varför han var så tvär kunde han inte svarat. Han visste inte själv.
Har du blivit biten av nåt, eller? frågade Karin fortfarande leende.
Då slog insikten honom. Han ville sudda bort hennes leende och göra henne lika olycklig som han själv kände sig.
Nej, bara trött. Värm middagen, sa Martin och försökte låta vardaglig, medan han satte sig på skostället och höll huvudet i händerna.
Vad sysslar jag med? tänkte han skräckslaget.
* * *
Några dagar senare hade känslorna lagt sig, och Martin intalade sig att han bara blev besviken för att Linnea inte ville fira projektets avslut med kollegorna.
Nu var de mitt i ett nytt uppdrag och Martin var helhjärtat engagerad.
* * *
Linnea, du behöver nog jobba över idag jag behöver beräkningarna, sa han en eftermiddag.
Förlåt, men jag ska faktiskt åka till mamma. Det är viktigt för mig. Jag kan komma tidigare imorgon och fixa allt, skakade Linnea på huvudet.
Okej då, sa Martin, även om han blev irriterad. Hur kunde hon tänka på annat än projektet? Fanns det något viktigare?
Är din mamma sjuk? frågade han.
Ja… det stämmer, svarade Linnea och såg ner.
Okej, sa Martin. Om någon har en sjuk mamma får man så klart flexa.
Men sedan fick han höra av kollegorna att Linneas mamma inte var sjuk. Hon ville bara ha en ursäkt för att slippa stanna kvar, och det riktiga skälet var en man.
Hon åker visst till sin mamma, men inte ensam, utan med sin nya kille, sa Olga. Hon gick fram till fönstret och ropade på Martin. Kom och titta…
Martin ställde sig vid henne och såg ut. Där kom Linnea ut genom dörren, en yngre man mötte henne, de tog varandra i handen och gick till bilen. Sedan åkte de iväg.
Svartsjukan bet tag i honom igen men nu starkare.
Herregud! Det är sant. Hon har verkligen träffat någon! for det genom huvudet.
Ja, ja… sa han sakligt. Slutar vi sex så går den som vill hem, det har jag alltid sagt.
Han satte sig vid skrivbordet och försökte jobba, men det gick inte alls.
* * *
Martin blev mer och mer uppjagad med tiden. Han förstod inte sig själv.
Först kände han bara en oro så fort han hörde Linneas röst eller såg hennes namn i chatten slog hjärtat snabbare. Så hade han känt en gång, när han och Karin nyss lärde känna varandra.
Kan jag vara kär? tänkte Martin. Samtidigt var det både skrämmande och absurt. Han hade ju fyllt 40 nyligen. Han hade en familj. Han älskade sin fru. Nej… han respekterade henne, litade på henne, var tacksam för mycket. Men den där varma, galna, tokiga kärleken den hade bleknat. Kanske gör den alltid det, tillslut?
Sen växte oron. Han började bete sig annorlunda han reste sig i stolen när Linnea kom in i rummet, började fråga om hennes åsikt, inledde samtal och spelade därefter om igen deras samtal i sitt huvud. Som om detaljerna dolde något avgörande.
En dag tänkte han:
Hur hade livet varit om jag mött henne innan barnen kom?
Tanken träffade hårt. För han insåg att ja, då hade han till slut tagit steget. Kanske inte genast, men sakta, metodiskt. Lämnat allt för chansen att få vara med henne.
Efter det kom skuldvågen. Kraftigt och plötsligt.
Han tittade på fotot av sin familj på skrivbordet. Karin, barnen, semester på västkusten. Alla ler. Också han. Allt verkar rätt. Varför känns det som om han lever någons annans liv?
Han kunde inte förklara varför allting hände nu. Varför Linnea? De hade jobbat ihop i tre år utan att han märkt något. Varför kunde han inte sluta tänka på henne?
Hans inre började rasa. Värderingar han tagit för självklara förlorade sin grund. Han ville inte svika, ville inte förlora familjen, inte förstöra det han hade. Men han kunde inte sluta känna.
* * *
En morgon vaknade han innan solen gått upp. Ett tunt ljuslet sipprade in bakom gardinerna.
Martin låg och stirrade i taket.
Linnea fanns i tankarna konstant. Inte en minut av vila. Inte ens här, i hemmet, kunde han skaka av sig känslan av hennes närvaro som en sticka djupt under huden.
Han mindes gårdagen. Hon hade gått hem i förväg. Igen med den där mannen. Varje gång slet något sönder inom honom.
Jag förlorar mig själv, tänkte han. Om jag inte stoppar mig nu mister jag allt. Inte omedelbart, men sakta. Jag blir kall. Arg. Främmande för barnen. Främmande för Karin. Främmande för mig. Hatisk mot den jag blir, och då är det för sent.
Han klev upp, tog på sig och gick till köket. Han kokade kaffe, ställde sig vid fönstret och såg ut över ett gråmulet, tomt Hammarbyhöjden. Då bestämde han sig.
* * *
Vadå, ska du byta avdelning? kollegorna samlades runt Martin. Även Linnea.
Ja, de behöver min hjälp där, svarade han.
Så det är bara tillfälligt då?
Självklart tillfälligt, nickade Martin, fast han visste att tillfälligt ofta blir permanent.
Han hade funderat på att säga upp sig helt, men insåg hur dumt det vore. Han hade bra lön, trygghet och utvecklingsmöjligheterna var stora. Så han valde en intern överflyttning. Om så bara på några månader bara för att bryta cirkeln där varje möte, varje blick från Linnea slet upp känslor hos honom.
Han ville inte bli ännu en som förstör allt för en förälskelse. Inte vara en sådan som säger: Jag är ju bara människa… Han visste att det skulle gå över. Först skulle det göra ont, men smärtan skulle ge med sig.
På kvällen sa han till Karin:
Jag vill spendera mer tid med dig och barnen. Inte bara jobba hela tiden.
Karin såg längtansfullt på honom.
På riktigt?
Ja. Jag har nog missat mycket. Med barnen. Med dig.
Hon sa inget, bara log. Och det leendet kände han igen och värmen trängde långt in.
Han började ta med barnen till parken, hämta dem från skolan och vara med på skoljippon sådant han förr sköt undan. Han och Karin började prata om mer än bara tvätt och mat han delade med sig av sina tankar, sina farhågor, och frågade om hennes. Han blev nyfiken på hennes vardag.
Ibland undrade han: Varför gjorde jag aldrig det här tidigare? Varför såg jag det bara som ett måste och inte som en chans att lära känna min närmaste?
Tankarna på Linnea försvann inte. Men de blev mer sällsynta. Nu såg han henne ibland på kontoret. Det stack till, men gjorde inte ont. Bara en stilla påminnelse om det han avstått från, för det han redan valt.
* * *
Martin! Martin!
Han gick genom Mall of Scandinavia mot leksaksaffären när han hörde någon ropa. Han vände sig om och där stod Linnea.
Men Martin! Vart tog du vägen? Hela teamet väntade på att du skulle komma tillbaka. Vi har saknat dig! Ett helt år sen vi sågs!
Martin log. Han blev glad att se henne, men det värkte inte längre inom honom.
Hej, Linnea. Vad roligt att se dig!
Hur mår du? frågade hon.
Bra. Nej, faktiskt utmärkt, sa han, och märkte att det var sant.
Varför kom du aldrig tillbaka? Du var en toppenchef.
Behövde en förändring, blev hans korta svar. Och du?
Jag? hon log bredare. Jag har gift mig. Han är fantastisk trygg, stabil. Min dotter tycker om honom.
Martin nickade. Inte ett spår av avund. Bara ett stilla konstaterande som att möta en gammal vän som varit ute i världen och förändrats.
Jag är glad för din skull, sa han ärligt.
De pratade en liten stund till om företaget, om gemensamma bekanta. Ingen föreslog att de skulle fika ihop, båda visste att det här var ett avslut. Eller kanske något nytt, men utan varandra.
När de sade hej då fortsatte Martin mot kassan, köpte presenten, gick ut till bilen och insåg: det gjorde inte längre ont. Inget pirr, ingen sorg, inget behov att fly vardagen för någon sorts omöjlig kärlek.
Han såg på rödljuset. På människorna som korsade gatan, och alla föräldrar med barn i handen. För första gången på länge kände han sig där han hörde hemma.
Inte i någon perfekt saga. Inte i en romantiserad dröm. Utan i sitt riktiga liv svårt och vackert på samma gång.
* * *
Linnea och Karin stod vid löpbanden på gymmet. De hade tränat tillsammans rätt länge nu, och brukade springa på varandra på samma pass.
Hur gick mötet? frågade Karin.
Det var inget speciellt. Han önskade mig lycka till, bara Så du vann, sa Linnea och log. Du har en fantastisk man.
Det vet jag. Och jag har alltid vetat det, svarade Karin med en varm blick.
