Viskan bakom glaset
Sjukvårdsbiträdet, en kvinna med trött, väderbitet ansikte och ögon som slocknat av att dag efter dag bevitt alla andras lidande, flyttade omsorgsfullt Alicias genomskinliga plastpåse från en slitad hand till den andra. Plasten knastrade och bröt den gravliknande tystnaden i hissen. I påsen skymtade barnkläder som en hånfull påminnelse en liten rosa overall med kaniner, en bebistrumma broderad med “Mammas lycka”, och en förpackning blöjor med blå kant, märkt med en stor, påträngande siffra: “1” för nyfödda. För de som precis börjat sin resa.
Hissen gnisslade och skakade medan den nedstigande rörelsen fick Alicias hjärta att krympa, som en liten, försvarslös klump av smärta.
“Det ordnar sig, flicka lilla,” sa sjukvårdsbiträdet med hes, hopplös röst, som en oljad källardörr i ett tomt hus. “Du är ung och stark. Du får fler barn. Allt kommer att bli bra”
Hon gav Alicia en snabb blick under lugg, fylld av obehaglig medkänsla och en önskan att denna plågsamma färd snart skulle ta slut.
“Har du andra barn?” frågade hon för att fylla den tryckande tystnaden.
“Nej” suckade Alicia och stirrade på de blinkande hissknapparna. Hennes röst var tom och livlös.
“Det gör det svårare” mumlade sjukvårdsbiträdet. “Vad har ni bestämt? Begravning eller kremering?”
“Begravning,” svarade Alicia och bet ihop läpparna så hårt att de vitnade. Hennes blick fastnade i hissens repiga, skrapade spegel, där hennes eget ansikte stirrade tillbaka blekt och utmattat.
Sjukvårdsbiträdet suckade förstående, nästan professionellt. Hon hade sett tusentals som Alicia. Unga, gamla, knäckta. Livet i dessa väggor delades upp i “före” och “efter”. Och för Alicia hade just “efter” börjat.
Hon lämnade BB ensam. Ingen rosa eller blå present, inget lyckligt kvidande under en omsorgsfullt insvept filt, inga leenden eller blommor. Bara maken, Max, som stod vid sjukhusets trappa med sänkt blick, skuldmedveten och hopsjunken som om han bar en outhärdlig börda. Och den iskalla tomheten inombords som skar i bröstet.
Max omfamnade henne stelt, som en främling, rädd att göra ont. Hans kram värmde inte. Det var bara en formalitet, en ritual som måste utföras. Uppmaningar, minnesbilder, eller de efterlängtade fotona vid utgången fanns inte. I tystnad lämnade de BB. Dörrarna slog igen bakom dem, som för att stänga ett kapitel för alltid.
“Jag har redan varit hos begravningsbyrån,” stammade Max när han startade bilen. Motorn morrade dovt. “Allt är ordnat till imorgon. Men du kan ändra om du vill. Jag valde en liten vit krans och en liten kista beige med rosa” Han tystnade och svalde hårt.
“Det spelar ingen roll,” avbröt Alicia och stirrade på bilrutans fukt. “Jag orkar inte prata om det nu.”
“Okej.” Han hostade nervöst och knögglade ratten.
Solen sken så förrädiskt klart och glatt! Den bländade i pölarna, dansade på förbipasserande bilar, skrek om livet som inte längre fanns. Var var stormen? Den bitande, iskalla regnen? Det våta, hånfulla snöfallet som kastades i ansiktet som en Guds straff? Det hade känts rättvisare.
De körde under tystnad. Världen utanför hade inte förändrats. Samma stad, samma gator med fimpar längs trottoarkanterna, samma nakna träd framför grå hyreshus. Det blå, skamlöst blå himlen utan ett moln. En rostig staket med ett nykrämat kärleksbudskap. Duvor puffade upp sig på telefonledningarna. Asfalten sträckte sig lika grå som alltid. Allt var sig likt. Och det var outhärdligt.
***
Redan i tredje månaden hade Alicia känt sig dålig. Först bara halsont, sedan feber och värk. En förkylning, tänkte hon. Men det var nog influensa. Läkarna lugnade: barnet var skyddat. Efteråt fick hon ett utslag på ryggen. En läkare sa att det var herpes, en annan att det bara var allergi. Till slut blev det bättre, och Alicia förberedde sig för förlossningen.
På beräknad dag började värkarna små och svaga, men hon åkte ändå in.
“Inget förlossningsarbete,” konstaterade barnmorskan. “Falska värkar. Vi måste stoppa dem.”
De gav henne dropp, men värkarna blev starkare. Efter en plågsam natt bröt de vattnet. Vattnet var klart, inga tecken på problem. Ytterligare dropp för att påskynda förlossningen.
Timme efter timme blev smärtan outhärdlig. Efter sex timmar visade CTG:n att fostrets hjärta slog långsammare. “Hypoxi,” viskade barnmorskan. Läkaren erbjöd kejsarsnitt. Alicia nickade.
Operationen gick bra. Flickan föddes, skrek, lades kort mot Alicias bröst. Fem minuter av lycka.
Nästa gång hon såg sin dotter var hon i respirator, täckt av slangar. Blod sipprade från hennes mun.
“Lunginflammation,” sa överläkaren. “Hon har fått i sig infekterat fostervatten. Svår att behandla.”
Tre dagar senare, när barnet verkade stabiliseras, satt Alicia och pumpade bröstmjölk. Max gick till kyrkan för att tända ett ljus. De bytte flickans namn en släkting hade sagt det gamla inte passade.
I samma stund kom överläkaren in. “Jag beklagar, Alicia,” sa han och tittade bort.
***
Ansikten i passerande bilar var främmande och likgiltiga. Det skulle ha varit tre i bilen. Nu var de två igen. Som förut. Men nu med ett sår mellan dem.
Släktingar kom, pratade om att stämma sjukhuset. Men Alicia orkade inte. Hon bestämde sig för att återvända till jobb efter jul.
På julafton, hos hennes föräldrar i en liten by, gick de i bastun för att rena sig. I mörkret sa hennes mor:
“På jul spådde vi ungdomar. En gång såg jag något röra sig i spegeln”
Alicia avböjde. Hon stannade ensam kvar i bastun, lyssnade på knastret från ugnen. Och somnade.
Hon drömde att hon var hemma. Solen sken. I barnsängen låg hennes dotter levande. Flickan vände sig mot henne och log.
“Mamma,” sa hon med klar, vuxen röst. “Allt blir bra. Du kommer få en dotter. Döp henne till Nelly. Jag är alltid hos dig.”
Alicia vaknade skakande, med tårar på kinderna. En börda hade lyfts.
***
Tiden läkte. Alicia gav bort barnsakerna, sparade bara en rosa skram
