Vintrarna 1987 var en sådan där vinter då folk inte längre pratade om hur kallt det var, utan om hur långa köerna blev. Snön var djup, men staden vaknade alltid före den. Redan vid femsnåret stod folk utanför Konsum i förorten, i mörkret, med kölistan organiserad långt innan lamporna tändes.
Ingen visste egentligen vad som skulle komma in till butiken. Någon hade hört rykten om köttfärs och mjölk. Människor dök upp med tomma påsar, tjocka vinterjackor och en trött blick som om de alltid hade gjort detta. Tyst, vant och nästan filosofiskt stillade de sig kö var ju nästan som nationalidrott.
Majken var nummer sex i kön den morgonen. Hon var 38, jobbade på ett textilföretag och hade ställt väckarklockan på halv fem. Hon drack sitt kaffe i skenet från spisfläkten och smög ut genom dörren för att inte väcka maken, som låg kvar i sängen, säkert drömmandes om att få något extra på tallriken i kväll.
Kön växte snabbt. Man skrev namn på små papperslappar. En person höll koll på vems tur det var, någon annan gick hem och tinade upp tårna och kom tillbaka. Ur en termos bjöds det snålblandad kaffe och någon harklade fram ett blekt Göteborgsskämt om Jantelagen. Ingen gnällde högt det hjälpte liksom inte ändå.
Efter en stund såg Majken henne. Lite längre bak, tätt intill husväggen, lutad mot betongen, stod hon liten till växten, med en gammal yllemössa hårt knuten under hakan och en tunn, sliten kappa för frostnatten. Hela hon skakade och tygkassen hängde slappt från handen.
Det var tant Gunvor.
Majken kände igen henne direkt två portar bort i höghuset bodde hon och hade blivit änka för bara några månader sedan. Gubben dog plötsligt och sedan dess syntes hon sällan ute. Nu stod hon där, tyst i kön, blicken ned i snön.
Tant Gunvor! ropade Majken.
Den gamla damen lyfte huvudet långsamt, som om hon aldrig räknat med att någon skulle hälsa. Men när hon såg Majken fladdrade ett svagt leende på hennes läppar.
Majken kastade en blick på sin plats nummer femton nu och sedan på tant Gunvor.
Kom fram hit, du får ta min plats. Det är ingen idé att du står där och fryser.
Tant Gunvor försökte protestera, men Majken var redan i full färd med att bana väg. Ingen ifrågasatte. Någon muttrade med varm medkänsla: “Låt henne, lilla vännen.” Och när tant Gunvor till sist tog Majkens plats halkade Majken själv längre bak i kön.
Tiden kröp fram. Fyrtio minuter, kanske mer. När Konsum äntligen slog upp dörrarna kom beskedet, lika obarmhärtigt som vanligt: mjölk och ägg räckte bara till de tolv första.
Majken räknade snabbt ut: det skulle inte bli något för henne idag. Men hon gladde sig åt att Gunvor i alla fall skulle få något med hem.
Vart går du? Kom tillbaka! Platsen är din. Jag är gammal och behöver inget, men du kan inte gå tomhänt, ropade Gunvor.
Det är lugnt, tant Gunvor. Jag lämnar gärna min plats. Det ordnar sig för mig, sa Majken och log osäkert.
Men lilla du, kom hit jag går ändå. Jag orkar inte stå längre.
De andra tittade på de två med en blandning av förvåning och respekt. Att dela med sig när bullarna i magen sjöng som värst tillhörde inte precis vanligheterna längre.
Majken gick fram, nästan lika förbluffad själv över Gunvors envishet. Hon tog henne under armen.
Du, tant, gå ingenstans. Vi står kvar båda två. Och så delar vi. Så går vi i alla fall inte båda tomhänta härifrån.
Gunvor nickade, sa inget. De tryckte sig närmare varandra, mest för värmens skull, två små silhuetter, hopkurade vid köldkanten tills kön masade sig fram.
När det så var deras tur fanns bara en ranson kvar mjölk, några ägg och en liten bit svensk fläskkarré. Majken sa direkt:
Vi delar.
Kassörskan tittade länge på deras rödfingrade händer, på hur Gunvor höll sig fast i Majken, som om det viktiga bara var just det: inte lämna någon ensam. Hon blev tyst några sekunder, la ner vågen, drog för en gardin så ingen bakom såg vad hon gjorde. Hon trollade fram en sista mjölk, undanstoppad “för säkerhets skull”. Sedan delade hon köttet i två och knöt varsitt paket så tight det gick.
Så blir det lagom, sa hon tyst. Så räcker det till båda.
Majken ville säga något men tårarna fastnade i halsen. Tant Gunvor sänkte huvudet och mumlade ett “Gud signe er”, som drunknade bland skramlande korgar.
Kassörskan vinkade.
Kom igen nu, ni har frusit färdigt.
De steg ut i snögloppet, såg sig inte om. Några i kön som noterat hela scenen sa inget men kommer aldrig glömma.
Den här historien blev ingen långkörare. Den stannade mest mellan dem som råkade vara där, den där betydelselösa vintermorgonen utanför Konsum. Men den hamnade precis där den skulle hos de som behövde inse att de inte var ensamma, även om man sällan säger det högt i Sverige.
Senare återgav folk det hela utan krusiduller över köksbordet. “Minns du när det där hände i kön?” Så börjar de bästa historierna här. Aldrig större än så, bara minnen värda mer än pengar.
För de där köerna handlade aldrig bara om mat. Det var om människorna. Om sättet man lärde sig varandras steg, hur man hjälpte någon att hålla en plats, hur någon ibland fick kliva före när knäna inte bar längre. Av lite blev det alltid något åtminstone som liknade vanlig vardag.
Majkens och tant Gunvors historia var bara en i mängden. Lika många förlorade utdelningen, många fler delade den lilla glädjen. Men det räckte.
För mitt i bristen fanns det en sak som aldrig tog slut. Medmänskligheten.
Kanske påminner dig den här historien om något du varit med om? Skriv gärna i kommentarerna. Vissa berättelser vill bara fortsätta, inget annat.
