Ville inte, men gjorde det ändå – Vasiliisa och byns hemligheter Vasiliisa kunde egentligen inte röka, men var ändå övertygad om att det lugnade hennes nerver. Hon stod på sin gård och såg ut över den lilla svenska landsbygdsgatan, med mörka och oroliga tankar. Livet var fullt av allvarliga bekymmer. Hon bodde ensam i sin avlidna mormors hus, föräldrarna i grannbyn sju kilometer bort. Vasiliisa ville pröva på att bo själv – behövde självständigheten, hon var ju redan tjugotre år. Jobbade på byns postkontor. Hon klarade inte av att röka färdigt cigaretten, släckte och kastade den: “Jag gillar verkligen inte att röka, inte som Veronika som kedjeröker hela tiden. Hon sa att det lugnade nerverna… men knappast,” tänkte hon. Just då körde den nye ordningspolisen Anton förbi hennes hus – han hade nyligen flyttats från en annan trakt, det hade Vasiliisa hört från kollegorna på posten. Hon följde bilen med blicken, gick sedan in – det började skymma och hon hade ett viktigt, farligt uppdrag framför sig… Dagen innan, på postkontoret, var det ovanligt lugnt även om några bybor kom in då och då. “I morgon blir det fullt hus”, sa Anna-Karin, “idag är det lugnet före pensionsutbetalningen.” Anna-Karin hade jobbat på posten sedan hon var ung, och byborna kunde inte minnas någon annan där. “Närmare trettio år har jag hållit igång här, och alla känner mig,” brukade hon säga. “Så pass, faster Anna”, log unga Veronika. “Min mamma säger att posten skulle kollapsa utan dig – du håller ihop allt här.” “Ja, så värst oersättlig är jag nog inte, någon lär få ta över när jag går i pension…” “Hej på er,” sa Marina, en fyllig kvinna i fyrtiotvåårsåldern, som just kom in. “Puh, vilken värme idag. Jag kom hit för att hjälpa min granne, gamla Glafira, att fixa en tidningsprenumeration – hon älskar att läsa. Vi reser ju till Medelhavet i morgon bitti, hela vägen till Turkiet… Glafira ville ordna sin förnyelse, så hon inte blir utan sina tidningar. Stackarn, hon går ju knappt ut, så böcker och tidningar är hennes bästa tidsfördriv.” “Oj Marina, vågar du flyga så långt med hela familjen?” undrade Anna-Karin. “Turkiet blir nog fint, lite solsken – säger jag som om jag själv just kommit därifrån,” skrattade hon. “Nja, jag är inte rädd. Första dagen lägger jag upp bilder på nätet, har köpt ny baddräkt – ni får se!” lovade Marina och gick. “Undrar hur mycket pengar det kostar att ta familjen till Turkiet?” sa Veronika. “De har råd, Micke är ju lantbrukare,” svarade Anna-Karin självsäkert. Vasiliisa satt tyst vid väggen, stirrade på datorskärmen och lyssnade på de andra med tankarna någon annanstans… Senare kom polisen Anton in på posten, hälsade glatt: “Hej, jag ska ha ett besked här någonstans,” sa han till Veronika, men fick syn på Vasiliisa och kunde inte slita blicken från henne. “Visste inte att ni hade så fina tjejer här… fast hon ser nog väldigt ledsen ut.” Anna-Karin märkte hans blick. “Jaha, Vasiliisa – hon begravde sin fästman för inte så länge sen.” “Förstår…” sa Anton, och fick höra av Veronika att inget meddelande hade kommit. Tre veckor tidigare hade Vasiliisas fästman, Dennis, hittats mördad på ett fält utanför tätorten. Folk påstod att han var spelberoende, brukade smyga till ett illegalt spelklubb – Vasiliisa visste inget om detta. Polisen hittade ingen skyldig, men en kväll dök två unga män från staden upp hemma hos Vasiliisa; dem hade hon sett Dennis umgås med. “Din Dennis är skyldig oss en massa pengar.” “Men han är död!” sa Vasiliisa skräckslaget. “Skulder dör inte, du får stå för hans skuld,” sa Leffe, och nämnde en stor summa – trehundratusen kronor. “Var ska jag få tag på så mycket pengar?” “Det är ditt problem. Ni har ju välbärgade folk i byn, så fundera,” sa Leffe hotfullt. “Du jobbar ju på posten, du vet allt om alla. Pengarna vill vi ha. Om två veckor kommer vi tillbaka. Försöker du prata med polisen, så lever du inte länge. Här är dyrk – öppnar vilket lås som helst,” gav han henne. När de gått stängde Vasiliisa snabbt dörren, blodet dunkade i tinningarna. Efter ett dygn bestämde hon sig – på natten skulle hon bryta sig in i Marinas hus. De var ju bortresta. Hon visste att de inte hade hund, bara stängd grind. Hon klättrade över gärdet. Vasiliisa visste inte hur hon skulle komma in, men precis som Leffe sagt lyckades hon dyrka upp låset. Hjärtat bultade, nu gick hon emot lagen – blev lika mycket bandit som dem som tvingat henne. Pengarna var svåra att hitta, rummet var upplyst av gatlyktan utanför. “Herregud, vad håller jag på med? Jag vill ju bara överleva – vad har du ställt till med, Dennis. Du ligger där, men jag får ta straffet och begå brott.” Hon visste att hon borde vända sig till polisen, men var för rädd – Leffe var hemsk och farlig… Hon hittade bara femton tusen kronor, ett guldring och ett armband i Marinas byrå. På bordet stod en laptop, den tog hon med sig också. Efteråt smög hon ut lika tyst och spanade efter folk, men ingen märkte något. Hon var skräckslagen. Hemma gömde hon väskan djupt i sin gamla mormors kista i förrådet. Hon sov inte alls den natten, huvudet pulserade av oro. Nästa dag gick hon till jobbet med värk och oro. Strax efter lunch tog hon ledigt och gick till byns lilla lunchcafé inte långt bort. “Hej!” sa Anton och dök upp framför henne, hon ryckte till, men han log vänligt. “Oroa dig inte – vi råkar bara gå samma väg till lunchen!” “Hej,” svarade hon spänt, och tänkte panikslaget: “Vet han redan om mitt brott? Väntade du på mig?” “Precis, jag väntade på dig,” skämtade Anton. Hon såg hans glittrande ögon och blev lugnare – han bara skojade. Från denna dag åt de ofta lunch tillsammans, ibland mötte han henne efter jobbet och följde henne hem – och stannade kvar. Snart spreds ryktet i byn: “Hon knep polisen direkt, den där Vasiliisa – min dotter Tanja var ju intresserad, men han föll för den där andra…” “Jaja, det är ju tydligt att han gillar Vasiliisa; han är nog kär.” Känslorna var ömsesidiga och kärleken slog till, även om vissa bybor fördömde Vasiliisa: “Hon begravde ju fästmannen nyligen, och redan har hon en annan?” “Men ska hon leva ensam och lida för alltid?” försvarade andra. Men Vasiliisa var orolig – snart skulle Leffe och hans kumpan komma till henne för pengarna. Tänk om Anton skulle vara där? Hon ville så gärna berätta för honom vad hon gjort, och tiden gick snabbt. Till slut klarade hon inte mer, och två dagar innan, så bestämde hon sig: “Anton, jag måste erkänna något,” sa hon försiktigt, men han skrattade. “Jag vet, jag älskar dig också…” “Nej, inte det…” Anton lyssnade, blev allvarlig och kunde inte tro att en så fin och ömtålig tjej kunde göra något sånt – men han förstod varför, hon hade blivit hotad. “Men Vasiliisa, sånt här måste man svara för – var är allt du tog? Du är så naiv, du borde vänt dig till mig direkt…” Hon tog fram väskan och gav honom. Han lugnade, förklarade, lovade. Två dagar senare knackade det sent på dörren; utanför stod Leffe och hans vän, krävde pengar. “Jag kunde inte hitta dem, men jag ska försöka igen… ge mig mer tid.” Leffe grep henne hårt och började hota, slet i tröjan – men just då föll hans vän ihop bakom, och Leffe själv följde efter – Anton hade slagit till med handfängsel och kollegan tog hand om den andre. “Nu är det över,” sa Anton. “De får sitt straff. Kom till stationen i morgon så ordnar vi resten.” Vasiliisa förhördes och erkände allt. Marina kom hem från semestern med familjen och fick tillbaka sina saker. Anton bad att Vasiliisas roll skulle hållas hemlig. Det hela löstes, ingen trodde att Vasiliisa, den blyga och lugna tjejen, kunde göra något sådant. De trodde Leffe och hans vän låg bakom allt – och visade sig att de även hade dödat Dennis. Anton friade till Vasiliisa – det blev bröllop. Antons kärlek tvättade bort hennes skulder och läkade såren. Nu har de en liten dotter, lilla Elin.