Vill du ha min man? Varsågod, han är din! sa jag med ett snett leende till den främmande kvinnan som stod i min dörröppning.
Vänta lite, Elin! Någon ringer på dörren. Jag ringer dig när jag ser vem det är och vad den vill, mumlade jag motvilligt innan jag avslutade samtalet med min barndomsvän. Elin hade just berättat med så burleska detaljer att jag skrattade högt om svärmoderns födelsedagsfest, och jag fnittrade fortfarande när jag la på.
Jag gick mot ytterdörren och kikade genom titthålet. Märkligt. Jag hade förväntat mig att se en granne, för ingen obehörig tar sig in i huset så lätt. Men utanför stod en ung kvinna jag aldrig sett förut, med en konstig blick i ansiktet.
Jag tvekade. Kanske bäst att inte öppna dörren för främlingar, särskilt nuförtiden när bedragare ständigt lurar. En klar regel för mig: Inga samtal med okända. Bedragare utnyttjar snälla människor men inte mig.
Jag plockade upp mobilen för att ringa tillbaka Elin, men dörrklockan ringde igen, envist. Kvinnan där ute gav sig inte; hon visste uppenbarligen att någon var hemma och tänkte få ett svar.
Jag var ensam hemma; min man, Mattias, hade åkt till en kompis för att hjälpa honom med trädgårdsarbete. Jag gick till dörren igen, kikade ut ännu en gång och studerade främlingen noggrannare.
Något med henne såg både udda och lite sorgligt ut, men jag kände inte någon direkt fara.
Vad är det värsta som kan hända om jag bara öppnar och säger åt henne att gå? tänkte jag. Antagligen har hon bara gått fel eller vill sälja något skräp.
Jag tog ett djupt andetag och låste upp dörren. Så fort dörren öppnades sträckte kvinnan på sig och rättade halsduken lite nervöst.
God dag! Är det du som är Sara? frågade hon och pillade med halsduken. Ja, du måste ju vara det varför frågar jag ens?
Intressant, hann jag tänka. Bedragarna har blivit vassa hon vet till och med mitt namn.
Vem är du? Vad vill du? Du har stått här ett bra tag. Förklara dig eller gå vidare, sa jag bestämt.
Är Mattias hemma? kontrade hon, vilket överraskade mig.
Oj, hon vet till och med vad min man heter, tänkte jag och blev ännu mer försiktig. Hon är helt klart förberedd.
Är det Mattias du söker? frågade jag, fast jag var beredd att säga något annat.
Nej, nej. Det är dig jag vill prata med. Men om Mattias är hemma blir det svårare för mig, sa kvinnan uppriktigt.
Svårare? Jaha, och varför? undrade jag nu, faktiskt mer nyfiken än irriterad.
Han är inte hemma. Vad gäller saken? frågade jag kallt.
Det känns fel att prata om detta ute i trapphuset, sa hon djärvt. Kan vi prata inne?
Aldrig i livet. Jag känner dig inte och släpper inte in främlingar. Säg vad du vill ha sagt och fort, svarade jag.
Vill du verkligen ta upp detaljerna om min och Mattias relation här, med grannarna som lyssnar? sa hon med ett ironiskt leende.
Va? Vilken relation? utbrast jag, betydligt högre än jag menade.
Hur är det Sara? Varför ropar du? undrade fru Bergström från lägenheten intill, som samtidigt kom ut ur hissen.
Åh, hej fru Bergström! Det är ingen fara. Hur är vädret ute? försökte jag släta över och byta ämne.
Det ser ut som regnet är på väg in, svarade hon, men stod kvar och spanade nyfiket.
Kom in då, suckade jag och vinkade in kvinnan, mygligt, för att slippa väcka mer uppmärksamhet.
När vi kommit in såg hon sig omkring, plirade på varenda liten sak i hallen.
Du har fem minuter. Säg vad du vill. Vi är inte på museum, bet jag ifrån och blockerade vägen in i vardagsrummet.
Jag heter Lovisa, började hon och tog av sig halsduken och kappan. Jag och Mattias vi är kära.
Men snälla kunde du inte komma på något mer fantasifullt? avbröt jag, med ett sarkastiskt leende.
Kärlek är inget spektakel. Folk blir kära. Det händer, du är inte den första frun vars man gått vidare, svarade Lovisa självsäkert och försökte passera mig.
Och du är helt säker på att han älskar dig och inte mig? frågade jag, fortfarande med ett leende.
Absolut! Annars hade jag inte stått här, svarade Lovisa fräckt.
Lustigt, för Mattias älskar nog ingen. Han vet inte ens vad det betyder. Du har fått allt om bakfoten, vännen, sa jag lugnt.
Lovisa tog sats för att svara men ytterdörren gick upp och in kom Mattias.
Han stannade upp när han fick syn på Lovisa i vår hall.
Lovisa? Vad gör du här en lördag? Är det något med jobbet? frågade han helt häpet.
Nej, hon är faktiskt här för din skull, svarade jag och kunde inte hålla tillbaka ironin.
För min skull? Alltså vad menar du? Har det hänt något på kontoret? frågade han, helt förvirrad.
Nej då, hjärtat. Hon är här för att hämta dig från mig. Alltihop hela dig, skrattade jag torrt.
Lovisa, nu synbart besvärad, drog snabbt på sig kappan och backade mot dörren.
Redan på väg? Kom igen, var det inte Mattias du ville ha? Varsågod, ta honom du gör mig en tjänst, drev jag vidare.
Men Lovisa hann redan ut genom dörren utan ett ord till.
Vad handlade det där om? frågade Mattias, förvirrad.
Det ska du svara på! Varför dyker den där modiga damen upp här, kräver skilsmässa och tror du ska flytta ihop med henne? frågade jag och korsade armarna.
Skojar du? Jag har ingen aning. Hon började bete sig märkligt på jobbet, men jag har inte gjort något. Är så less på sånt här trams. Jag har ju lovat dig, minns du? försäkrade Mattias.
Jag hoppas det, Mattias du vet hur jag är. Jag accepterar inte sånt här. Men ärligt talat, vissa kvinnor gör verkligen vad som helst för att försöka städa upp i sitt röriga liv, sa jag och skakade på huvudet.
Mattias tog av sig skorna och vandrade mot köket, medan jag stod kvar en stund och funderade. Jag bestämde mig för att fortfarande låta hemmets trygghet få vara ifred för andras draman. Ofrivilligt log jag åt hur tafatt Lovisas plan hade varit.
En sak var säker trots andras försök var vårt förhållande starkare än någon någonsin hade kunnat tro.
