Det är ditt problem, så du får fixa det själv.
Mamma, ni fick Emil för er skull, inte min, så ni får ta hand om honom. Jag måste sova ut innan plugget börjar.
Linus, snälla, jag ber dig ju inte så ofta. Bara en enda gång, att följa honom till skolan. Det är ju första skoldagen, alla andra barn har sina föräldrar med sig…
Just det, föräldrar, avbröt Linus. Var var mina föräldrar när jag hade skolavslutningar? Alltid med lillen. Då får han gå ensam, han överlever nog.
Ja, men inte alltid… Det hände bara några gånger. Och det var inte med mening…
Precis, och nu är det bara så att han får gå ensam, svarade Linus lugnt och tog en klunk te.
Elisabet blev stum. Hon hade inte väntat sig så här mycket motstånd. De gav ju Linus mat, kläder och pengar, och ändå vägrar han hjälpa till hemma.
Okej…, började Elisabet med rynkad panna. Förlåt Linus, men du bor i en familj. Och i en familj hjälps man åt. Din pappa och jag hjälper dig. Vi ger dig fickpengar, lagar mat, städar, ibland till och med ditt rum. Så var snäll och hjälp till lite tillbaka.
Jag bad er inte städa mitt rum. Och jag klarar mig utan fickpengarna. Jag är arton, ingen liten pojke eller barnvakt. Min åsikt borde också räknas.
Efter de orden tog Linus sin mugg, reste sig och gick till sitt rum. Elisabet blev ensam kvar. Med en tung känsla i bröstet, ett olöst problem och, värst av allt, tanken på att hennes son var en egoist.
När hade han blivit sådan?
Elisabets första äktenskap var misslyckat. Linus pappa växte aldrig upp, låg hellre på soffan, spelade datorspel eller satt i telefonen än byggde ett familjeliv. Ibland jobbade han, men tjänade så lite att det knappt räckte till sig själv. Till slut gav Elisabet upp och flyttade till sin mamma.
När Elisabet gifte om sig var Linus fem. Den åldern då ett barn fortfarande kan acceptera en ny person i familjen. Markus hittade snabbt en gemensam nivå med pojken och blev snart “pappa”.
Och när Linus var tio föddes Emil. Då började allt långsamt gå snett, fast Elisabet inte märkte det.
Då gick Linus på sin första skoldag ensam. Elisabet var för utmattad efter förlossningen för att orka med skolan. Markus jobbade, slöt för familjen, och farmor och morfar bodde för långt borta.
Linus, lilla vän, det blev bara så… Du är ju stor nu, klarar du dig själv? frågade hon skuldmedvetet. Jag skulle vilja följa med dig, men du ser ju hur det är…
Jag ser, suckade Linus. Det är okej. Jag är ingen bebis längre.
Då tyckte Elisabet allt var som det skulle. Linus kanske blev lite ledsen, men han gick ju dit utan att klaga. Men visst hade han kommit ihåg allt.
Tre år senare upprepades situationen. Den här gången kunde inte Elisabet följa med för att Emil blivit sjuk på dagis.
Emil blev ofta sjuk. En gång tog han med sig vattkoppor hem från dagis. Strax innan Linus och hans klass skulle åka på en klassresa till Uppsala. Linus fick stanna hemma.
Mamma, jag fattar ju, men jag är trött på att bli sjuk. Kan ni inte hålla lillen i karantän? fräste han medan Elisabet smörjde honom med kalamylk.
Linus, vi är en familj… Var han är, är jag. Och jag måste ändå gå runt och laga mat… Vi kan ju inte isolera oss helt.
Elisabet förstod sin äldste son. Nästan varje gång Emil blev sjuk, blev Linus det också. Men samtidigt verkade det oundvikligt.
Snart började Linus vägra hjälpa till hemma eller med Emil. Först vägrade han inte rakt av, men han drog ut på tiden eller gjorde så dåligt att Elisabet hellre gjorde det själv. Hon blev irriterad men tänkte att det bara var tonår. Även när det blev bråk.
Varför ska jag städa vardagsrummet när jag knappt är där? Ni och lillen håller till där, det är era dammiga leksaker. Städa själva, sa han en dag.
Men du är ju i köket, svarade Elisabet. Och där städar jag. Och lagar mat, förresten.
Du torkar ju varje droppe på diskbänken. Hade jag bott ensam hade jag inte brytt mig. Jag behöver inte sterilt rent, det är ditt problem du får fixa det.
Ibland tvingade Elisabet honom att ta en trasa. Ibland blundade hon orken räckte inte. Och nu var de här…
Ingen kunde följa Emil till skolan. Farmor och morfar för långt borta, Markus på tjänsteresa, och Elisabet fick inte ledigt från jobbet. Linus vägrade för första gången helt och hållet, trots att han var på semester.
Vad skulle hon göra?
Först ringde hon Markus.
Jaha. Vuxen ville han vara? Då får han prova, sa Markus bistert. Om han vill låt honom testa.
Markus, vi får inte gå för långt…, sade Elisabet oroligt. Vi håller redan på att förlora honom. Om han springer iväg nu, vad gör vi då?
Låt honom springa. Då får han se hur det är utan “pappa, kan du skjutsa?” och “mamma, kan du hämta mitt paket?”. Vi säger ju inte nej när han ber om hjälp.
Elisabet suckade. Markus hade rätt på sätt och vis, men hon var rädd. Markus var envis och, fastän han älskade Linus som en son, kunde han sätta för hårda villkor.
Problemet med Emil löstes. Elisabet vände sig till sin vän Lisa, som de delat dagis med och nu skola. Lisa följde inte bara Emil till skolan, utan tog barnen på en promenad i parken efteråt. Inte samma sak som föräldrar, men bättre än inget.
Åh, Lisa, tack, du räddade mig, sa Elisabet när hon hämtade Emil efter jobbet. Kom in på te!
Sluta, du har ju hjälpt mig också. Vi mammor måste hålla ihop, log Lisa.
Elisabet övertalade Lisa att stanna en stund och delade sina farhågor om Linus. Lisa var bara tjugosex, född tidigt, så hon mindes tonåren väl.
Jag förstår Linus, suckade Lisa. Jag fick också hjälpa till hemma hela tiden, med två yngre syskon… Du pressar honom för hårt. Han ser inte meningen med att städa när han bor hemma. Och Emil är ju erat val… Men jag förstår dig också. Det är ju en familj, man hjälps åt.
Jag pressar inte. Jag vill bara att alla ska hjälpa till lite. Det är väl rättvist?
För dig, ja. Men för honom är städning bara något onödigt du tvingar på honom, precis som Emil. Jag tänkte likadant förr
