14 mars
När jag kom hem från jobbet idag blev jag genast granskad av mamma. Hennes blick svepte från mitt huvud till fötterna och fastnade förstås på kjolen.
Vad är det där du har på dig, Linnea? Så där kort kjol kan du inte ha när du är i din ålder. Seriöst. Du är ju ingen tonåring längre.
Reflexmässigt drog jag ned kjolfållen, trots att den en enkel pennkjol för kontoret knappt blottade knäna. Hade fyndat den på rean förra månaden, en riktig klassiker, diskret och stilren.
Men mamma, den är helt vanlig, svarade jag så lugnt jag kunde. Jag har den på jobbet.
Just det, och folk ser dig och tänker sitt. När jag var i din ålder
Jag slutade lyssna, har hört det där tusen gånger hur vi skulle vara blygsamma, hur det var förr, hur en respektabel kvinna borde klä sig. I stället la jag ner kuvertet på köksbordet, det där feta, med resebyråns logga.
Det här är till dig, mamma.
Hon tystnade, granskade kuvertet, sedan mig, och så kuvertet igen.
Vad har du släpat hem nu då?
Öppna bara.
Jag har väntat på det här ögonblicket i ett halvår. Sparat varenda krona jag kunnat, avstått cappuccino på väg till jobbet, nya stövlar, till och med den där helgen i Göteborg med Sofia. Allt för att kunna ge mamma den spavistelsen i Varberg hon drömt om med havsbad, bastu, behandlingar, allt. Allt klart, längsta sviten bokad.
Hon tog ut biljetten, lät blicken svepa över papperen. Jag hade hoppats på en kram, eller åtminstone ett mjukt tack, kanske ett litet leende. Men mamma pressade samman läpparna och sköt undan kuvertet mot bordskanten, som om det var något orent.
Så du har bestämt åt mig igen.
Det högg till i magen.
Men mamma, Varberg, du har ju alltid sagt…
Och vem ska vattna mina pelargoner? Har du tänkt på det? Tre veckor borta, de dör ju direkt.
Jag kan åka hit varje dag.
Du har ditt jobb. Du glömmer bort det ändå. Och maten där, du vet ju på sådana där nya spahotell sparar de in på precis allt, bara morötter och sallad på menyn.
Jag stirrade på mamma och undrade om hon skämtade. Sex månader utan en enda fika på stan, inga nyinköp, ingen after work. Allt detta för det här?
Mamma, det finns fem restauranger där. Meny á la carte. Spa, varma källor, sköna behandlingsrum…
Behandlingsrum, ja det låter modernt. Men tänkte du ens fråga om jag ville?
Jag svalde tjockt. Väntade på ett enda litet du är duktig, den där bekräftelsen som varit min livsluft så länge jag kan minnas.
Jag sjönk ner vid köksbordet. Benen kändes som gelé, det gick knappt att stå kvar. Blicken fastnade på kuvertet, så avlägset nu, där det låg på bordskanten.
Och klimatet då, Linnea. Luftfuktigheten vid kusten, jag får ju högt blodtryck direkt. Tänkte du på det över huvud taget?
Jag svarade inte. Orkade inte försvara mig. För första gången på länge kände jag inget behov att hitta ursäkter.
Och resan dit? Sitta halva dagen på tåget med min rygg? Nu satte hon sig mitt emot och la armarna i kors, redo för en lång diskussion. Grannens Camilla, trots att hon är en riktig vilding och hennes karln är hopplös, så lämnar hon i alla fall aldrig sin mamma ensam. Är där varje dag, kommer förbi med bullar, stannar och pratar.
Jag betraktade hennes läppar, där små rynkor dragit sitt spår. De där händerna med blå vener som en gång gjorde flätor på mig före skolan, de där mjuka sångerna innan jag somnade. Vart tog allt det vägen?
Lyssnar du, Linnea?
Jag hör, mamma.
Det märks inte. Du sitter ju bara där, som en stenstod. Jag pratar om viktiga saker!
Klagolistan fortsatte: rummen är trånga nuförtiden, gästerna oväsen, läkare som bara skriver ut piller utan att förstå något. Jag nickade där det förväntades, men inom mig växte bara tomheten.
Klockan på väggen tickade. Först en timme, sen mer. Mamma malde vidare, från spa-vistelsen till allmänna klagomål om långa, ensamma kvällar, om för få samtal från mig, om hur hon förlorat greppet om sitt enda barn.
Förstår du hur det känns för mig, helt ensam här? Du vill bara göra dig av med mig, så att du kan roa dig själv!
Det är en present, mamma.
Present! Hon kastade upp händerna. Att ge bort något är bara trevligt om mottagaren blir glad. Men det här Du köper bara dig fri. Skickar bort din mamma, så du kan ha gott samvete.
Jag reste mig långsamt, benen fortfarande osäkra, men tvingade mig att ta kuvertet. Fingrarna kramade det hårda papperet.
Du har rätt. Det är nog inte bekvämt för dig där. Jag avbokar resan.
Hon blev helt tyst och såg ut som någon som väntat sig krig men fått kapitulation.
Du avbokar?
Ja. Jag får tillbaka pengarna. Du har rätt, jag borde ha frågat först.
Linnea, lägg tillbaka kuvertet.
Varför då? Du vill ju inte åka.
Jag sa inte att jag inte vill! Jag sa att du borde ha frågat först! Rösten höjdes, kinderna blossade rött. Du gör alltid som du själv vill, och sen frågar du dig varför jag är ledsen!
Jag höll kuvertet hårt mot bröstet och gick mot hallen. Hjärtat bankade upp i halsgropen men beslutsamheten gav benen styrka.
Vart tror du att du går? Linnea! Jag pratar med dig!
Jag är trött, mamma.
Trött!? Hon kom efter, grep hårt om min armbåge. Jag har gett dig allt! Din pappa stack, vi hade knappt råd med mat, men jag slet för dig! Och så här tackar du.
Jag vände mig om. Såg på hennes ilsket darrande läppar, ansiktet så kritvitt av vrede.
Men du sa ju själv att du inte ville.
Jag sa att du inte frågat!
Då frågar jag nu. Mamma, vill du åka till Varberg?
Mamma kippar efter andan.
Driver du med mig? Du gör bara narr av mig! Du är som en robot, känslolös! Lägg tillbaka biljetten, jag får fundera på saken!
Jag lossade försiktigt hennes grepp om armen. Släppte inte kuvertet.
Jag ringer dig imorgon, mamma.
Så drog jag igen dörren innan hon hann säga mer.
Jag hann bara ut på trapphuset innan hennes upprörda röst nådde mig, dämpad genom dörren, om otacksamhet, om att jag förstört hennes liv, att jag skulle få ångra mig. Men jag stannade inte, såg mig inte om. Benen bar mig nedför trapporna, förbi de nötta gröna brevlådorna, förbi ett par grannar.
Ute hade regnet precis börjat. Jag lät ansiktet möta dropparna, stannade mitt på trottoaren och bara andades in lukten av blöt asfalt. Människor passerade, någon skakade irriterat på huvudet, men jag brydde mig inte. Kuvertet låg tryggt i handen, ännu mitt. Och plötsligt tänkte jag: jag kanske kan åka själv. Varberg, havsluften, alla de där baden, och inga anklagande blickar vid frukostbuffén.
Jag började gå, sakta, planlöst, tills jag hamnade vid det lilla kaféet på hörnet. Varmt sken silade ut över borden med vita dukar, glasvaserna med färska krokusar, folket som umgicks för sig själva, utan brådska. Jag bestämde mig, öppnade dörren.
God kväll, sa servitören, vänlig på ett sätt man nästan glömt. Är du ensam ikväll?
Ja, det är jag, svarade jag, och la märke till att det kändes oväntat lätt.
Jag tog ett bord borta vid väggen. Satte mig, la servetten över knäna, och öppnade menyn. Ögonen drogs genast till dyraste desserten pärontartelette med kola och havssalt. Och ett glas mustigt rött vin.
Mamma hade kallat det här galenskap. Slöseri med pengar. Jag såg framför mig hennes hopbitna läppar, den där avmätta blicken, allt det där när jag var ung… och la självbestämt min beställning.
Vinet smakade djupt och aningen syrligt. Jag lutade mig bakåt, kroppen fylldes av en lätthet jag knappt mindes. Små bitar av barndomen flöt upp: hur rädd jag var för en fyra i betyg veckan av tystnad från mamma om det hände. Hur jag på universitetet valde ekonomi, inte litteratur, för att det är seriöst. Hur jag dumpade Oskar efter att höra på mammas evighetsnaggande om att han var hopplös, saknade ambition.
Tarten smälte i munnen. Jag såg hur kolan rann ut över tallriken, och tänkte att jag inte minns när jag gjorde något bara för min egen skull sist. Inte för att vinna mammas gillande, utan bara för mig.
Telefonen brummade i väskan. Igen och igen. Sjuan missade samtal från mamma, tre röstmeddelanden. Jag stängde bara av telefonen.
Jag drack upp vinet långsamt, åt sista biten dessert och bad om notan. Lämande generöst med dricks för att jag ville, och gick ut i kvällssvalkan. Regnet var borta, och över taken glittrade de första stjärnorna.
Och när jag stod där insåg jag: jag har redan tagit första steget. Till att låta mig själv vara viktigare än någon annans förväntningar.
