Vad har du egentligen på dig? Margareta såg på sin dotter från topp till tå, blicken fastnade vid kjolen. Den där är ju alldeles för kort. I din ålder borde du väl ändå klä dig som en vuxen kvinna, inte som en liten flicka.
Tilde drog mekaniskt ner kjolkanten, trots att den nästan nådde knäna. En helt vanlig pennkjol till kontoret, köpt på rea förra månaden. Då hade den känts som ett riktigt fynd klassisk modell, neutral färg.
Mamma, den är ju helt normal, Tilde försökte låta lugn, trots att irritationen kröp närmare. Det är ju min jobbkjol.
Just därför. Folk ser och tror det värsta. På min tid
Tilde hörde inte det sista. Samma visa, för hundrade gången om att man ska vara anständig, om hur det var förr, om hur en ordentlig kvinna borde se ut. Istället la hon ett välfyllt kuvert med resebyråns logo på köksbordet.
Det är till dig, mamma
Margareta tystnade mitt i meningen. Hon såg på kuvertet, tillbaka på dottern, och sen på kuvertet igen.
Vad har du nu släpat hem?
Öppna det.
Tilde hade väntat på det här ögonblicket i ett halvår. Varenda krona på sparande. Det där spa-hotellet i Varberg, med kolonner och havsutsikt, som hennes mamma alltid drömt om. Tilde hade letat upp det, bokat sviten, fixat allt.
Margareta drog ut hotellbekräftelsen, bläddrade snabbt igenom den. Tilde väntade, hoppades åtminstone på ett stillsamt tack, kanske en värmande blick.
Men mamma knep ihop munnen, sköt undan kuvertet med fingerspetsarna, som om det vore smutsigt.
Du har förstås redan bestämt allt åt mig.
Tildes andetag fastnade.
Mamma, det är ju Varberg. Du har alltid velat åka dit
Och vem ska vattna mina pelargoner? Tänkte du på det? Margareta trummade med fingret i bordet. Tre veckor utan mig, de hinner dö på den tiden.
Jag kan åka förbi varje dag.
Du jobbar ju. Du kommer glömma, ha för mycket att göra. Och dessutom, de där nya spa-hotellen snålar alltid bara kål och vatten till middag, har jag hört.
Tilde såg på sin mamma och kunde inte avgöra om hon skämtade. Ett halvår utan morgonkaffe, inga nya skor, inga små weekend-resor med vännerna. Allt för det här?
Men mamma, det finns restaurang med fem matsalar, à la carte, massage, pool, havsbad
Havsbad, härmade Margareta. Nu har du lärt dig fina ord också. Men att fråga om jag ens vill, det kom du väl inte på?
Tilde svalde en klump i halsen. Hon hade hoppats på åtminstone ett stelt bra gjort. Det där lilla berömmet hon alltid levt för.
Tilde sjönk ner på en stol. Benen kändes mjuka som deg, som om kroppen själv bestämt att nu går det inte längre. Hon betraktade kuvertet som nu låg längst ut på bordskanten, försiktigt bortpetat.
Och klimatet där, Margareta hade börjat vandra fram och tillbaka i köket, rättade till duken som redan låg perfekt. Det är så rått där att mitt blodtryck går i taket. Tänkte du på det någon gång?
Tilde svarade inte. Hon insåg plötsligt att hon för första gången på många år inte ville försvara sig. En oväntad lättnad spreds.
Och resan? Sitta på tåg i timmar med min rygg? Mamma slog sig ner mitt emot, armarna korsade. Grannens Elin, hon har det rörigt privat, hennes man är inte mycket att hurra för, men hon lämnar minsann inte sin gamla mamma ensam. Hon kommer förbi varje dag med bröd eller bara för att prata.
Tilde betraktade de små rynkorna vid mammas mun, de gråa hårstråna under färgen, händerna med svullna ådror. De där händerna som brukade fläta hennes hår inför skolan, de där läpparna som sjöng vaggvisor. Var hade allt försvunnit?
Hör du vad jag säger?
Jag hör dig, mamma.
Det märks inte. Du sitter där som en staty. Jag pratar om det viktiga, men
Margareta fortsatte med sin lista: Nu är rummen på spa för trånga, grannar för högljudda, läkare för unga och oengagerade, bara piller och inget mer. Tilde nickade på rätt ställen, men inom henne växte ett gapande tomrum.
Klockan på väggen slog minuter. En timme. En och en halv. Margareta eldade upp sig, bytte ämne till ensamheten, till få samtal, till att dottern blivit så egen.
Förstår du hur det är att vara själv här? Hon höjde hakan. Du vill väl bara bli av med mig, så du får roa dig ifred?
Mamma, det är en present.
Present! Margareta slog ut med händerna. En present ska vara något trevligt. Men det här Du har köpt det för att stilla ditt eget samvete. Skicka mamma långt bort och slipp tänka mer, eller?
Tilde reste sig långsamt. Benen var fortfarande svaga, men hon tvingade fingrarna att greppa det där styva kuvertet.
Du har rätt, mamma. Du skulle vara obekväm där. Jag lämnar in bokningen.
Margareta blev tyst. I hennes ögon blänkte något som påminde om förvirring, som hos någon som rustat för strid och plötsligt står utan motståndare.
Vad menar du, lämnar in?
Exakt så. Jag får pengarna tillbaka. Du har rätt, jag tänkte inte efter.
Tilde, lägg tillbaka kuvertet.
Varför? Du säger ju att du inte vill resa.
Jag har aldrig sagt att jag inte vill! Jag sa att du borde ha frågat först! Mammans röst steg och kinderna blossade. Det är alltid samma sak du bestämmer, sedan undrar du varför jag mår dåligt!
Tilde tryckte kuvertet mot bröstet och gick mot hallen. Hjärtat dunkade någonstans uppe i halsen, men hennes beslutsamhet gjorde varje steg stadigt.
Vart ska du? Tilde! Jag pratar med dig!
Jag är trött, mamma.
Trött! Margareta for efter, grep dottern om armbågen. Jag har lagt hela mitt liv på dig! Vi svalt när du var liten, pappa lämnade oss, jag bar dig på egna axlar! Och sådan är din tacksamhet?
Tilde vände sig långsamt. Såg på modern, ilskans vita läppar, den darrande munnen.
Du sa ju nyss att du inte ville.
Jag sa att du aldrig frågar!
Okej, då frågar jag nu. Vill du åka till Varberg, mamma?
Margareta hämtade andan, hes av upprördhet.
Driver du med mig? Med flit vill du reta mig så här? Du är kall som en maskin! Lägg tillbaka det där kuvertet, jag får fundera!
Tilde lossade försiktigt sin arm ur mammas grepp. Kuvertet höll hon fast.
Jag ringer imorgon, mamma.
Och stängde dörren innan Margareta hann svara.
Förbannelser hann ifatt Tilde redan ute i trapphuset, dova genom dörren: otacksamhet, förstörd ungdom, ännu ska du få se. Men Tilde stannade inte, vände sig inte om. Fötterna bar henne ner för trapporna, förbi nötta brevlådor och obekanta grannar.
Ute småregnade det. Tilde lät ansiktet möta dropparna, stod några minuter stilla på trottoaren och drog in doften av våt asfalt. Människor slank förbi, någon muttrade, men det gjorde henne inget. Kuvertet låg kvar i handen och Tilde tänkte plötsligt att hon kanske kunde åka själv. Varberg, de vita kolonnerna, saltsjöbaden, inga förebråelser vid frukost.
Hon gick planlöst, ända tills hon stannade vid ett litet café på ett hörn. Varmt ljus föll över små bord med vita dukar, buketter med färska syrener, människor åt middag utan brådska. Tilde gick in.
God kväll, servitören mötte henne med leende. Är du ensam?
Ja, sa Tilde. Hon blev själv överraskad över att ordet kändes så lätt.
Hon valde ett bord långt bort från de andra. Slog ut servetten i knät, läste igenom menyn och fastnade genast för det dyraste karamelliserad pärontarte med havssalt. Och ett glas rött vin, robust och väl lagrat.
Mamma skulle ha kallat det vansinne pengar ut genom fönstret. Tilde såg framför sig hennes strama läppar, dömande blick, ännu ett när jag var i din ålder men gjorde sin beställning ändå.
Vinet var mörkt, lätt strävt, smälte ut på tungan. Tilde slöt ögonen, lutade sig tillbaka. Det var som en lättnad bredde ut sig där tyngd alltid legat. Hon tänkte på hur hon som liten oroade sig för fyror i betyget, för då teg mamma i veckor. Hur hon valde ekonomi istället för litteratur på universitetet, för att det är mer seriöst. Hur hon stannade hos Anders i tre år fast hon älskat honom, men lämnade honom ändå, för att mamma sa att han var opålitlig.
Tarten var len, smälte i munnen. Tilde försökte minnas när hon sist gjort något bara för sin egen skull, inte för mammas beröm, inte för att duga. Bara för sig själv.
Telefonen surrade i väskan sju missade samtal från mamma, tre röstmeddelanden. Tilde stängde av ljudet.
Hon drack det sista ur glaset, åt upp sista biten dessert, bad om notan. Lämnade dricks, mer än vanligt, bara för att hon ville, och gick ut i kvällen. Regnet hade slutat, himlen blivit klar med de första stjärnorna synliga.
Tilde tänkte att hon redan tagit det svåraste steget: att äntligen sätta sig själv före någon annans förväntningar.
