**Dagboksanteckning**
”Är du seriös?” – Vlad röst darrade, men inte av förvåning, utan av ansträngningen att inte säga något han skulle ångra. Han satt på soffkanten, blicken fäst på sushi-lådan de aldrig hunnit äta. ”Har du verkligen köpt en Porsche?”
”Inte Porsche, utan Taycan. Elbil. Du kunde väl lärt dig namnet om du ändå tänker klaga,” sa Kristina utan att ens titta upp från telefonen. I hennes Instagram-flöde hade en kollega lagt upp bilder från en konferens i Köpenhamn. Alla i kostym, men med champagneglas i hand. Som vanligt.
Lägenheten luktade wasabi, irritation och nyssputsad toalett – Kristina hade automatiskt torkat golvet innan Vlad kom. Fast hon redan visste att det inte skulle hjälpa.
”Jag fattar bara inte varför du behöver en sån bil,” sa Vlad och började gera runt i köket. ”Du är ingen racerförare. Ingen miljardär. Tror du folk kommer respektera dig mer för att du kör runt i det här… rymdskeppet?”
”Ja. Exakt. Och jag kan parkera nära laddstationer istället för i ingenstans. Dessutom slipper jag kököer tack vare adaptiv farthållare. Det här handlar inte om status, Vlad. Det handlar om komfort, säkerhet och – tada! – mina pengar.”
”Hörde du vad pappa sa?” sa Vlad med betoning, som om han repeterat en inövad replik.
”Tyvärr fungerar hörseln fortfarande,” sa Kristina och tittade äntligen upp. ”Han sa att det är oanständigt för en kvinna att köpa en sån bil eftersom det väcker ’ohälsosamt uppseende bland män’. Citerar direkt, förresten.”
”Han är bara orolig. Han är gammaldags.”
”Han är fossiliserad, Vlad. Och du är på god väg om du inte säger något som ens liknar stöd.”
Vlad öppnade munnen, men stängde den igen. Som om han var en trasig teve – ljudet fanns, men bilden uteblev.
”Kunde du inte diskutera det med mig? Vi är ändå ett par. Jag kunde ha…”
”Vad? Föreslagit en KIA Ceed, som din mamma har? Eller kanske en gammal skrälle-kombi?”
Han skrattade torrt:
”Tack för förtroendet.”
Kristina suckade och tittade på honom som man gör på en pall med vinglig ben – den håller än, men man vågar inte sätta sig.
”Vlad, har du nånsin känt att du får göra precis vad du vill? Utan att tänka på andras åsikter, förväntningar eller humör?”
”Jag har inte din inkomstnivå, om det är det du menar.”
”Inte pengarna. Den inre friheten.”
Han ryckte på axlarna, som om ordet gav honom utslag.
”Du visste hur min familj var. Du visste vad du gick in i.”
”Jag hoppades att de åtminstone skulle börja respektera mig. Eller att du skulle göra det.”
Tystnaden blev tjockare än deras igår-köpta falafel från tunnelbanan. Vlad satte sig igen, tittade ner.
”De tycker bara att du borde vara… mer feminin.”
”Jaha. Helst utan körkort, åsikter och med evigt tacksamhet för vigselringen?” Kristina log bittert. ”Ledsen, jag är ingen tillbehör till köttbullarna. Jag är en självständig människa, förresten.”
Han vände sig bort. Och just då, som i en absurd teaterpjäs, knackade det på dörren. För bestämt för en budbärare. För tyst för en granne.
”Det är mamma,” väste Vlad och reste sig. ”Hon ville titta förbi, se hur vi har det.”
”Hon ’råkade’ vara i närheten? Eller har hon spårare på min bil?” Kristina höjde ena ögonbrynet och rättade till blusen.
”Bara… var snäll, okej?”
”Jag är redan mjuk som duschtvål. Du borde lära dig att inte vara en svamp.”
Dörren öppnades. Anna-Maria klev in med en kasse från ICA, med minen av någon som inte kommer på besök – utan på inspektion.
”Hej på er, små duvor. Här är lite nyttig sallad, inga nitrater, ni behöver äta lite bättre.” Hon kastade en blick på Kristina, ögonen gled ned till hennes klackar. ”Så fin du är, ska du på bal?”
”Jag ser alltid ut så här. Har inte råd att se ut som en pensionär i mammaledighet,” sa Kristina lugnt.
”Vem syftar du på nu?” Anna-Maria rynkade pannan.
”På en abstrakt bild, ta det inte personligt. Men om du känner igen dig kanske det passar.”
”Vlad, låter du henne prata så här?” svärmor vände sig mot sonen, ignorerade Kristina som en skrivare på helgen.
”Han är inte min vaktmästare. Eller tolk från svenska till familjespråk,” sa Kristina och gick förbi, tog med sig sushin. ”Vill du ha te? Eller vill du gå direkt till diskussionen om min oanständiga bil?”
”Du förstår ju själv.” Anna-Maria log kallt. ”Mig och Lars skulle behöva den bilen. Vi åker till stugan, hälsar på släkten. Vad ska du med den till? För att skryta?”
”Just det. Och för hämnd. Mot er.” Kristina sa det lågt, stilla. Som en kirurg som meddelar att blindtarmen redan spruckit.
Tystnaden växte. Till och med Vlad verkade fatta att något avgörande just hänt. Kristina ställde ner sushin igen.
”Ursäkta, men jag orkar inte låtsas att det här är normalt.”
”Vad är ’det här’?” sa svärmor.
”Allt. Att du kommer hit som på jobb. Att Vlad är tyst som en sten. Att jag ska leva, se ut och spendera mina pengar som ni bestämmer. Jag är klar.”
Hon sparkade av sig klackarna, som om hon tog av sig en rustning, och gick in i sovrummet. Vlad stod kvar med gapande mun, medan Anna-Maria vände sig mot honom med en blick där ilskan redan växte.
”Hon förnedrar mig inför dig, och du står bara där! Så här kan man inte leva!”
”Det ska ni inte heller behöva,” hördes Kristinas röst från sovrummet. Lugn, men med en stålkant som skulle kunna slipa saxar.
…
På morgonen vaknade Kristina av en duns som liknade en jordbävning – eller åtminstone en trasig hiss. Det var garderoben som vrålade när Vlad rotade efter papper. Inte sina egna, förstås. Hennes. Bilens.
”Är du seriös nu?” Hennes röst var hes som en rökig radiovärd. Gårdagens gräl hade lämnat spår.
”Var är registreringsbeviset?” Vlad vände sig inte ens om. Han hade på sig de där slitna joggingbyxorna han brukade laga Wi-Fi eller laga pasta i.
”Ligger där dina kulor borde vara. Nånstans under skräcken för dina föräldrar.” Kristina gick förbi honom och ignorerade hans rotande. ”Du hittar det inte. Det ligger hos juristen. Bilen står bara på mig. Ingen hänvisning, ingen fullmakt. Ingen pappa.”
”Du har ingenHon stod kvar på parkeringen, nycklarna till den röda sportbilen i handen, och kände för första gången på länge att framtiden var något hon själv kunde köra rakt in i.
