**21 september, 2023**
Idag skrek min man, Erik, på mig igen. *”Vilken barnslig idé i din ålder!”* sa han. *”I din ålder är andra redan mormödrar. Lotta, sluta vara dum!”*
Jag förstår att mina känslor inte betyder något för dig. Men har du ens tänkt på barnet? Jag vill inte dansa på hennes bröllop med en dropp i armen! Och om något händer oss medan hon är liten? Du får bestämma. Annars skiljer jag mig!
Lotta och jag har varit gifta i 20 år. Vi träffades när jag fortfarande var student, ung och naiv. Alla dessa år trodde jag att Erik var min största stöd och trygghet. Jag kunde aldrig tro att han skulle vända sig emot mig.
Nu har det blivit en stor skandal i familjen allt för att jag vill ha ett barn sent i livet. Erik är helt emot det.
*”Lotta, har du tappat förståndet? Vill du verkligen bli mamma nu? Vi har tre fina söner Anton är redan på universitetet, och Mattias och Viktor går i nian. Är det inte nog? Vad ska folk tro? Att vi har blivit galna?”*
*”Erik, jag har alltid drömt om en dotter,”* envisades jag. *”Om Gud ger oss ett barn, varför ska det inte få leva?”*
*”Och om det blir en pojke igen? Ska vi försöka på en femte?”* fräste han.
*”Jag vet att det blir en flicka.”*
Även sönerna stödde mig inte. När de fick veta om bebisen, vägrade Mattias och Viktor dela rum med någon mer. Anton sa: *”Mamma, är du inte rädd? Tänk om något händer med dig?”*
*”Allt kommer att bli bra,”* lugnade jag honom. *”Jag är inte så gammal!”*
Det här har hänt förut. När jag väntade tvillingarna förlorade Erik också humöret. Då bodde vi hos hans föräldrar, och jag grälade ofta med min svärmor. Men när läkaren sa att det blev två barn, förändrades allt. Hon gav oss pengar till en handpenning på en lägenhet, och Erik blev plötsligt omtänksam. Mattias och Viktor var lugna spädbarn, och jag fick faktiskt sova. Anton var glad att få lekkamrater och hjälpte till.
Den här gången hoppades jag att allt skulle ordna sig lika magiskt. Men redan i vecka tre blev jag illamående på jobbet. Jag har arbetat som nageltekniker i tio år och är van vid lukten av lacker. Nu kunde jag inte ens titta på flaskorna utan att må illa. Tabletter hjälpte inte. Jag låg hela dagarna och orkade inte ens diska.
Maten fick vi köpa färdiglagad, vilket inte gjorde Erik eller pojkarna glada. Utan min inkomst blev pengarna knappa. Erik, som jobbar som ambulanssjukvårdare, började ta dubbelskift. Anton bytte till kvällskurser och jobbade extra på en elektronikbutik.
Varje dag såg jag deras blickar. Mina föräldrar sa att det var för sent och farligt att få barn nu. Grannarna viskade bakom ryggen på mig.
I andra månaden gick jag på ultraljud. Läkaren stirrade på skärmen och mumlade siffror till sköterskan. Efter en halvtimma frågade jag: *”Läkare, är det en pojke eller flicka?”*
*”En flicka. Men det är ett problem”*
*”Vad då?”*
*”Hon har en defekt i ryggmärgsutvecklingen. Ett allvarligt handikapp.”*
Jag brast i gråt. *”Finns det ingenting vi kan göra?”*
Läkaren svarade inte.
Jag gick som i en dimma hemåt. När jag kom in stod Erik i köket och värmde mat. *”Jag var på ultraljud idag,”* började jag. *”Det blir en flicka. Men hon är sjuk.”*
*”Vad då för sjuk?”*
*”Ryggmärgsdefekt.”*
*”Vad sa läkaren?”*
*”Ingenting. Men han föreslog att avbryta jag kunde inte. Hon är min dotter!”*
Erik blev rasande. *”Är du galen? Vet du vad det innebär? Hon kommer vara handikappad! Imor
