” Vilken fantastisk rättvisa du har, Gunilla! Så våra barn fick steka sig i solen i trädgården förra året, sen slitit vi hela året för att fixa din sommarstuga, och nu får Ninas barn njuta av alla bekvämligheter medan våra sitter hemma? Jättebra rättvisa! kunde inte Olga hålla tyst längre.
Ja, jag sa att det var för barnen, men jag sa aldrig att det bara var för dina! Tror du jag inte har andra barnbarn? Förra året var det era barn som fick semestra, nu är det Ninas tur det är väl rättvist!
Jodå, jätterättvist, Gunilla. Alltså, våra barn fick steka sig förra året, sen jobbade vi ihjäl oss på din stuga, och nu får Ninas barn allt medan våra får sitta hemma? Vilken jämlikhet! Olga var nära att explodera.
Ni kan ta hit era barn nästa år. Stugan står ju kvar. Vi är ju ändå en familj! Ibland hjälper ni, ibland hjälper Nina. Slutligen är det min stuga, jag gör som jag vill!
Åh ja, Nina bidrog verkligen stort en liten påse sand till sandlådan. Jättemycket, eller hur? fnös svärdottern.
Gunilla, rättvisa är när alla får lika. Kan du inte ta några barn en månad och sen de andra?
Vadå, ska jag dö av utmattning? Jag är inte ung nog att hantera en hel barnflock! protesterade svärmor.
Två veckor, då?
Nej, jag har redan lovat Nina. Hon och Pelle har semester i juli och vill vara barnfria. Så det går inte.
Ta med dem nästa onsdag till fredag. Några dagar kan jag nog klara, men mer… orkar jag inte.
Olga suckade djupt. Några dagar… Med tanke på hur mycket de lagt ner på stugan det var ingenting! Ett ynkligt kast bröd, med tanke på omständigheterna.
Okej. Jag förstår. Hej då. Hon lade på och tog sig i huvudet. Vad skulle de göra nu? Hela året hade barnen längtat efter att få åka till mormor, leka på den nya lekplatsen, bada i poolen och nu skulle andra få allt?
…Och allt hade börjat så fint. Förra sommaren åkte Olof till sin mamma, och Olga följde med. Sist hon varit där var tio år sedan, när svärfar levde. Egentligen hade ingenting förändrats…
Stugan hade aldrig varit modern, men nu liknade den mest en falnande skrubb. Knarrande fönster, en gammal utedass, ogräs upp till midjan… Taket hängde snett, och torra grenar dinglade från träden.
Inne var det inte bättre. Möblerna var från sovjettiden, tapeterna flagnade, golvet sjönk på ställen. Det luktade instängt och mögel.
Åh, så mycket som behöver göras… suckade Gunilla. Men Olof, börja med gräset och grenarna. Jag visar var du ska klippa.
Medan Olof arbetade ute, kokade Gunilla te till sig och svärdottern. De pratade om skolbetyg, jobb, hälsa. Och sen…
Jag skulle gärna ta hit barnbarnen, men vad finns här för dem att göra? sa Gunilla plötsligt. Fånga grodor vid bäcken eller gräva i jordgårdslandet? Här finns inga bekvämligheter eller roliga saker.
Olga såg sig omkring i köket. Hon mindes hur hon själv tillbringat somrarna hos sin farmor på landet. Till och med att mata hönsen var ett äventyr då.
Hon letade glatt efter maskar när farfar skulle fiska, flätade blomsterkransar som farmor alltid klagade på.
Åh, dessa klängväxter! De tar över allt! brukade hon muttra.
Olga förstod inte varför farmor blev arg. Blommorna var ju vackra.
Varje dag var full av nya upptäckter. Hon blev glad om hon såg en sällsynt fjäril. Grät när en fluga hon fångat visade sig vara ett bi som stack henne. Och just dessa somrar hos farmor var de hon minns bäst.
Naturligtvis ville hon att hennes barn också skulle få sådana minnen.
Hörni, kanske vi kan fixa stugan tillsammans? föreslog Olga. Inte på en gång, men lite i taget.
Just det! Det var precis vad jag tänkte säga! log Gunilla. Hellre lägga pengar på något eget än på charterresor.
För mig spelar det ingen roll, men för barnen blir det en riktig semester. Ingen hav här, men de kan bada i sjön. Jag tar gärna hit dem varje sommar.
Så blev det. Vid sommarens slut hade stugan nya fönster. Olof fixade staketet, Olga hittade begagnade barnmöbler i bra skick. Barnen tillbringade augusti hos Gunilla och åkte hem fulla av berättelser.
Mamma, får vi komma tillbaka till farmor? Det var så kul! Vi samlade sniglar, fångade syrsor, såg till och med en liten mus! pep den yngste.
Självklart, log Olga. Vi hjälper farmor, och nästa år blir det ännu bättre.
Gunilla log och nickade.
Hela året gick åt till renovering och förväntan. De drog in vatten, byggde badrum, gjorde en ansats till renovering. Köpte en luftkonditionering mot värmen. Ute kom en altan, sandlåda och en uppblåsbar pool.
Inte lika fin som en ordentlig, men barnen blev lyckliga ändå. De frågade ständigt när de fick åka till farmor och prova allt.
Så duktiga ni är! sa Gunilla. Nu ska barnen få det som i paradiset.
Då trodde Olga de gjorde en gemensam sak. Att det var så familj fungerade hjälpa varandra, samsas, glädjas tillsammans.
Men Nina? Hon lyfte inte ett finger. På familjeträffar lyssnade hon bara tyst när de pratade om stugan. Hon bidrog med en enda sak sand till sandlådan.
Allt detta krävde enormt slit från Olga och Olof. De avstod från sin egen semester, trodde de investerade i barnens framtid. Och vad fick de? “Kom nästa år.”
Olga kunde inte slätta det varken för sin egen eller barnens skull. Hon ringde sin mamma för att lugna ner sig.
Ja, situationen är ju lite knepig… sa hennes mamma när hon hört allt. Men Gunilla har inte skött sig. Tekniskt sett kan du inte klaga, men hon lurade er. Och ni trodde på henne…
Vi trodde ju alla! Olof sprang dit varannan dag. Barnen frågar hela tiden om stugan. Vad ska jag säga? suckade Olga. Å ena sidan gick vi med på det, trodde och blev lurade. Å andra sidan…
Å andra sidan fick ni verkligen luraren, avslutade mamman. Hon kunde ju sagt direkt att hon inte kunde ta emot Albin och Liam i år.
Ja! Men nu är frågan… vad gör vi? Vi har inte sparat till en resa, och hemma kommer de att bli uttråkade.
Det finns andra alternativ.
