28 maj
Jag satt bekvämt vid mitt skrivbord med min laptop och en kopp starkt kaffe. Hade en del jobb att avsluta innan kvällen, tänkte jag. Plötsligt avbröts jag av att mobilen ringde okänd uppringare.
Hallå, det är Viktor, svarade jag lite försiktigt.
Är det Viktor Dahlgren jag talar med? Det är från Södersjukhusets förlossningsavdelning, sa en äldre man, omröstet kunde döma.
Ja…? Vad gäller det? frågade jag undrande. Jag kände ingen på sjukhuset, såvitt jag visste.
Känner du till Elin Forsell? fortsatte rösten.
Nej, jag vet ingen Elin Forsell. Varför frågar ni?
Det är så att Elin tyvärr gick bort igår i samband med förlossningen. Vi har varit i kontakt med hennes mamma. Hon berättade att du är pappan till barnet, sa mannen och väntade på svar.
Vadå för barn? Vad är det ni säger? Jag förstår ingenting, började jag känna oro.
Elin födde en dotter igår. Du är enligt uppgift pappan, om du alltså är Viktor Dahlgren. Det vore bra om du kommer hit till sjukhuset imorgon. Vi har saker att diskutera…
Vad finns det att diskutera? frågade jag, ännu mer förvirrad.
Kom imorgon till sjukhuset på Södermalm. Be om Niklas Pettersson det är jag. Så förklarar vi allt här.
Jag stod kvar med luren i handen och lyssnade på tutandet. Lade till sist ifrån mig mobilen och försökte förstå vad jag nyss hört.
Elin? Vem är Elin? mumlade jag och började gå rastlöst runt lägenheten. Jag borde tänka efter. Hur lång tid är man gravid? Nio månader. Idag är det slutet av maj… Det var september då, vad gjorde jag i september?
Kaffemuggen i handen smakade plötsligt beskt. Skulle behöva något starkare nu… Men nej.
I september jag var i Malmö två veckor, plötsligt blev minnet skarpt klart. Där var hon ju! Elin!
Nu mindes jag bara vagt hennes ansikte. Ljust hår, blå ögon… Hur många sådana Elin har jag inte träffat? Jag har ju aldrig varit gift, är nu fyrtio utan några barn och har alltid varit nöjd med det. Aldrig velat bli förälder. Min tillvaro var precis som jag ville.
Men nu… Hon är ju borta, ekade det i mitt huvud.
Hur kan hon ha dött? viskade jag för mig själv och stirrade i taket, som om svaret fanns där. Hon var ju knappt tjugo…
Jag ville nästan tända en cigarett, men slutade för länge sedan. Samtidigt började något obekant röra sig i bröstet var det sorg, eller förvirring, eller kanske ånger?
Barnet… sa jag högt, som om jag pratade med någon osynlig. Hennes mamma får väl ta hand om barnet. Hon är ju mormor. Och vad vet man, barnet är kanske inte ens mitt!
Jag kände mig övertygad. Imorgon åker jag till sjukhuset, pratar med läkaren, gör vad som krävs, och sen är det här över. Livet kan fortsätta precis som förr.
Men trots min tvärsäkerhet hade jag svårt att sova. Tankarna virvlade omkring, känslan i bröstet växte sig tyngre…
Det där döda, kalla kroppen kunde det verkligen vara Elin? Klumpen i halsen gick inte att svälja, och den växte och blev bara större, tills det sved i ögonen. Jag mindes henne ändå. Hur hon skrattade, sprang längs stranden i Skåne, såg på mig med förväntan och värme. Den där roliga tjejen jag glömde nästan genast när jag kom hem. Det var hon som låg där i bårhuset nu…
När jag morgonen därpå var framme på sjukhuset hann jag knappt säga något förrän Niklas Pettersson, överläkaren, kom emot mig.
Vill du se din dotter? frågade Niklas vänligt.
Nej, men jag vill gärna prata med Elins mamma först. Var är hon?
Hon sitter ute i korridoren, du gick just förbi henne, sa Niklas.
Jag kommer snart, mumlade jag och gick ut.
Jag såg kvinnan genast. Smal, svartklädd, med en sorgsn blick. På några långa steg var jag framme.
Hej, lyckades jag pressa fram.
Kvinnan lyfte blicken. All smärtan i världen fanns i hennes ögon. Hon var så lik Elin att det stack till i bröstet.
Jag heter Vera, Vera Lennartsson, sa hon lågt. Elins mamma.
Viktor. Dahlgren, tillade jag osäker.
Elin pratade om dig ibland. Nu får hon aldrig prata mer, viskade Vera och tårarna började rinna.
Jag stod mållös bredvid henne och visste inte vad jag skulle göra.
Vera torkade kinderna med sjalkanten.
Snälla, säg inte nej till din dotter, bad hon. Jag kan inte låta min lilla älskling växa upp på barnhem. Förstår du?
Men varför barnhem? Du är ju mormor, de borde låta dig ta hand om henne, försökte jag säga men tänkte samtidigt, hon är ju lika gammal som jag…
Jag får inte… Har hjärtfel. Om du bara erkänner faderskapet får jag ta hand om henne. Vi ska inte störa dig, lovar!
Jag visste inte vad jag skulle svara. Gick bara bredvid Vera tillbaka in till Niklas.
Vad krävs för att erkänna faderskapet? frågade jag.
Vi gör ett DNA-test, svarade Niklas och såg på mig. Har ni bestämt namn?
Vadå bestämt namn? frågade jag förvirrat.
Dottern vad ska hon heta?
Jag bara skakade på huvudet.
Vill du se henne? undrade Niklas igen.
Jag såg på Vera och sa tyst:
Nej… jag vill inte.
Allt pappersarbete ordnades snabbt. DNA-provet visade att dottern var min. Jag visste fortfarande inte vad jag skulle känna, eller hur jag skulle fortsätta mitt liv nu. Barn, det passar inte in i min värld. Men jag kunde inte heller bara lämna Vera och min dotter nej, mitt barn utanför mitt liv. Jag klarade ändå inte av att säga ordet DOTTER. Bara… barn.
Jag kan hjälpa till med det jag kan. För över pengar, köper vagn och det som behövs, bestämde jag innan barnet skulle skrivas ut från sjukhuset.
Men när jag såg barnsköterskan komma bärande på ett bylte i blommigt rosa, med banden och volanger, blev jag plötsligt torr i munnen.
Vera tog mot byltet, vek undan en spetskant och sa:
Vill du se henne?
Jag hann aldrig svara innan Niklas ropade in Vera på kontoret.
Vera räckte mig byltet och gick.
Jag frös till kunde varken prata eller röra mig. Byltet i mina armar var varmt och doftade sött. Plötsligt lät det som ett kattungejam, och sen började barnet gråta. Skrämd såg jag ner och mötte mitt eget ansikte i babyversion: hon var min spegelbild. Jag satte mig darrande på en stol och gungade henne försiktigt. Hon tystnade, såg mig rakt i ögonen och jag svär log mot mig.
Vera kom tillbaka efter en minut.
Jag tar henne nu, sa hon och sträckte ut händerna.
Nej. Jag håller henne själv, utbrast jag. Hon log mot mig! Och log själv större än jag gjort på åratal. Kom, Vera, vi åker hem. Vi åker hem tillsammans, fortsatte jag, nu ovanligt säker på min sak.
