När jag vinkade av min bror på perrongen i Göteborg, stod min mamma med tårar i ögonen och undrade om detta kanske verkligen var sista gången hon såg honom i denna värld, med tanke på hennes höga ålder. Driven av en längtan att möta min bror och syster en sista gång, gav jag mig iväg längs slingrande vägar. Först besökte jag min farbror i Uppsala, och därefter tog vi oss vidare till det märkliga huset där min faster bodde. Farbror Erik drev med mig om den kommande bröllopsfesten om sex månader, och jag bjöd in honom på skämt. Han sa att jag borde vara extra försiktig, eftersom hans födelsemärke alltid var ett tecken på att något oväntat kunde hända. Vädret svävade kring oss som en mild västanvind.
När vi anlände, omfamnades vi av faster Alina och hennes längre, tystlåtna make. Morgonen därpå smög jag och min yngre kusin Linn ut mot havet, som låg och skimrade som en blågrön spegel. Efter att vi plaskat runt bland de kalla vågorna, gled vi tillbaka hem för att äta lunch. Linn kände sig lite trött och ville vila, men drömmarnas logik trumfade hennes verkliga plan var något annat. Hon övertalade mig att följa med till stranden igen och sedan uppleva något så svenskt som en matiné på en biosalong. När vi tumlade ur vattnet, kom plötsligt två unga män emot oss de frågade efter vägen till Storgatan. Linn svarade detaljerat, och den andre studerade mig med en underlig, drömmande blick och frågade: Ursäkta, heter du Tyra?
Lite häpen höjde jag ögonbrynen, och han fortsatte: Du bor ju i Stockholm, och din vän heter Saga hon är min syster. Jag har sett dig på hennes bilder och har alltid undrat vem du är. Då lade jag märke till hans födelsemärke på armen, som såg ut som en liten karta över Småland. Vi beslutade oss, utan egentlig logik, att gå allihop på bio och därefter vandra långsamt längs vattnets kant, medan måsarna cirklade ovanför oss.
När vi drömmande tog farväl, berättade killen att han och hans vän just avslutat en affärsresa, och att deras tåg skulle avgå nästa morgon. Han bad om mitt mobilnummer och undrade om han fick ringa och jag gav honom det. Efter tio dagar möttes han, jag och mamma på Arlanda flygplats, bland doften av espresso och brusande människor. Och sex månader senare gifte vi oss, medan snöflingor föll i ett tyst, vitblått Stockholm och allt kändes som en surrealistisk dröm där tiden böjde sig och samlade oss tillsammans.
