Vid fjorton års ålder kämpade jag redan med hemiplegisk migrän, ovanliga anfall som kan göra halva kroppen obrukbar.
När jag var fjorton år fick jag min diagnos: hemiplegisk migrän, en ovanlig typ av migrän som de flesta läkare bara hade läst om på universitetet. Under nästan tio år visste jag exakt när attackerna skulle komma, och de tog kraften ur vänster sida av kroppen och fick mina ord att släpa som efter en stroke. Men när jag närmade mig tjugofyra blev allt annorlunda. Migränen följde inte längre något mönster, den slog till när som helst. Kronisk. Oförutsägbar. Skrämmande.
Jag heter Anders Holmström, är född och uppvuxen i Uppsala. Innan migränen tog över mitt liv arbetade jag som junior projektledare på en arkitektfirma ett jobb jag älskade, med deadlines och meningsfullhet. Men när smärtan blev vardag, oavsett om det var den krossande känslan bakom ögat eller vågor av neurologiska symptom som gjorde mig orörlig i ena armen, krympte mitt liv på bara några veckor. Under nästan tre år försökte läkarna allt de kunde komma på. Jag slukade tabletter med oförklarliga namn, fick Botox-injektioner i hårbotten och käken, genomgick nervblockader och smärtsamma behandlingar som gav hopp i högst en vecka.
Inget hjälpte.
Det fanns dagar då jag inte kunde lyfta huvudet från kudden. Dagar då min fru, Elsa, fick hjälpa mig in i duschen för att vänstra sidan var så svag att jag inte vågade stå. Jag förlorade arbetet, min självständighet och sakta men säkert, min stolthet. Till slut var det endast starka smärtstillande som gjorde det uthärdligt att fungera. Jag avskydde det, men kunde inte klara mig annars. Med hjälp av dem började jag arbeta deltid igen. Knappast fullt ut.
För två, tre år sedan föreslog läkarna något nytt. Något konstigt. Något desperat.
Graviditet.
Tre neurologer sa samma sak: ibland, för kvinnor med min sorts migrän, kan en fullgången graviditet ha en hormonell reset-effekt. Det gick inte att simulera det med mediciner eller artificiella hormoner. Det fanns bara en väg.
Elsa och jag var tagna på sängen. Vi ville bilda familj, men inte såhär inte som ett medicinskt experiment. Det är ett vågspel, sa dr. Sjöstrand, men det kan vara lösningen.
Vi var rädda. Men alternativet, att fortsätta som Nu skrämde oss mer.
Och så började det tyngsta beslutet i mitt liv.
Elsa och jag undvek länge att prata om det. Varje gång migränen brakade loss, varje gång min arm domnade bort eller jag släppte ett glas och inte kunde hitta orden, såg Elsa ut att vilja säga något, men hon teg. Ingen av oss vågade säga det. Var det rätt att försöka få barn om jag blev kvar i det här tillståndet?
Min neurolog, dr. Sjöstrand, var saklig: riskerna med graviditet och hemiplegisk migrän, möjliga komplikationer, chansen att ingenting skulle förändras. Men så sa han också: Anders, jag har sett att det kan fungera. Jag kan inte lova dig något. Men jag har sett hoppet.
Tankarna malde i huvudet som en sten jag inte kunde skaka av mig.
En natt, efter ett särskilt våldsamt anfall, låg jag hopkurad på badrumsgolvet, med det kalla kaklet mot kinden. Vänster sida var förlamad, talet var otydligt. Elsa satt bredvid mig, strök mig över håret. När jag till sist kunde röra mig viskade jag: Jag orkar inte leva såhär.
Hon försökte inte säga emot.
Vi pratade i timmar. Om rädsla, om ansvar. Om vårt tänkta barn. Var det rättvist att sätta ett liv till världen när jag inte visste hur det skulle gå? Till slut sa Elsa något jag aldrig glömmer: Om det här ger dig chansen att få tillbaka ett riktigt liv då kommer vårt barn aldrig känna att den var en börda. Han eller hon kommer veta att de räddade dig.
Det var då beslutat togs.
Graviditeten blev långt ifrån lätt. Sju månaders försök, läkartider, provtagningar och en känslomässig berg-och-dalbana tog musten ur oss båda. När vi till sist fick se det där plusset på stickan, grät jag så Elsa blev orolig. Det var lättnad och skräckblandad förväntan.
De första tre månaderna var tunga. Hormonerna svängde hit och dit; vissa dagar hade jag energi, andra låg jag illamående och darrande. Migränen släppte inte, men förändrades. Attackerna var färre, paralyseringen gick över fortare, smärtan något mildare. Liten skillnad, men efter år av hopplöshet kändes det mirakulöst.
Vid sex månader hade migränen minskat från dagliga attacker till kanske två, tre gånger i veckan. Inte borta, men uthärdligt.
Första gången jag var fri från migrän en hel dag grät jag i kassan på ICA. Kassören tittade konstigt på mig, men det gjorde inget. Fem år sen sist jag kände sån frihet.
Elsas leende kom tillbaka. Jag började själv hoppas. Våra samtal blev ljusare.
Men graviditeten var inte över ännu.
I sjunde månaden kom ett annorlunda anfall. Synen blev suddig, händerna domnade samtidigt. Då sa läkarna ordet jag bävat för: havandeskapsförgiftning.
Diagnosen slog ner som en hammare. Graviditeten som skulle bli min räddning hade förvandlats till en medicinsk nödsituation. Havandeskapsförgiftning innebar högt blodtryck, risker för både barnet och mig. Med min neurologiska historia blev allt komplicerat.
Jag lades in på Akademiska i Uppsala. Rummet luktade handsprit och vinterluft från det öppna fönstret. Maskiner pep, sjuksköterskor kontrollerade mina värden varje timme. Jag hatade att vara tillbaka på ruta ett, beroende av hjälp.
Men märkligt nog, trots allt, släppte migränen ytterligare. Som om kroppen kapitulerat.
Det höga blodtrycket var dock en annan historia.
Läkarna började prata om igångsättning: Vi vill att du ska gå så långt det går, men vi är vaksamma. Dina värden ligger på gränsen.
Veckor gick. Varje dag kändes som en förhandling mellan kroppen och klockan. Elsa bodde nästan på sjukhuset i den smala fällstolen, åt trista mackor och höll mig i handen vid varje blodtryckskoll.
Vid vecka 35 hände det. Värdena rusade upp, jag fick en huvudvärk så brutal att jag trodde det var migränen på väg tillbaka, men det var något annat tryck, svullnad, ett hot på djupet.
Barnmorskan kom in med bestämd men lugn röst: Anders, nu blir det förlossning. Idag.
Jag såg på Elsa, livrädd. Är det för tidigt? Kommer hen klara sig?
Hon är stark, viskade min fru.
Förlossningen sattes igång inom en timme. Salen var för ljus, för full av apparater. Jag kopplades till magnesiumdropp mot kramper kroppen kändes dubbelt så tung. Tolv långa timmar.
Klockan 03:12 kom hon vår dotter, Saga ut i världen med ett ilskt skrik som fick sköterskorna att le av lättnad. Liten, men frisk. Levande. Perfekt.
Jag höll henne mot bröstet. Tårarna brann i ögonen. Elsa pussade mig på pannan och viskade: Du gjorde det. Hon är här.
Det verkliga miraklet kom senare.
Två månader efter Sagas födsel satt jag i barnkammaren vid fyratiden, vaggade henne och insåg: jag hade inte haft migrän på flera veckor. Inte ens en tillstymmelse.
Efter fyra månader hade jag varit anfallsfri i nittio dagar.
Vid nio månader förklarade dr. Sjöstrand min migrän i remission.
Jag gick tillbaka till jobbet på heltid. Började springa igen. Planerade framtid utan rädsla för förlamning.
Ibland, sent om natten, ser jag Saga sova, och undrar hur någon så liten kunde vända hela mitt liv rätt. Läkarna hade rätt graviditeten förändrade allt. Inte på en gång, inte som ett trollslag, men gradvis, som en soluppgång. Man ser inte skillnaden minut för minut, men när man blickar bakåt finns inget tvivel.
Migränen slutade inte bara.
Den frigjorde mig.
