Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att vi en dag skulle sitta med mina föräldrar och min bror och dela upp arv så att det liknade ett gräl, där alla höjde rösten och ville bevisa sin rätt. Jag är en rätt erfaren man nu, men redan som tjugoåring ville jag vara självständig. Min bror däremot är bara fjorton. Vad ska han egentligen med en lägenhet till? Han har ju inte ens gått ut grundskolan än och är fortfarande helt grön på livet.
Mina föräldrar tycker också att han är ett barn jag håller med. Skillnaden är väl att jag redan pluggar på universitetet, jobbar extra, men ändå bor kvar i pappas gamla lägenhet. Den fick han efter sina föräldrar. Han erbjöd mig att flytta in när jag sa att jag ville klara mig själv och tänkte skaffa ett eget boende.
Det var verkligen en fin present av dem, och jag började smått renovera i hopp om att den kanske till slut skulle bli min. Allt gick snett efter ett bråk med pappa. Jag minns inte ens varför vi bråkade, men det som sårade honom var väl mest att jag sa att jag skulle ordna mig själv.
Efter det kallades det till ett familjemöte. Föräldrarna sa att om jag nu är så självständig, så får jag minsann flytta ut då hyr de ut lägenheten istället. Dessutom var den inte bara min; det fanns inget att diskutera för brorsan behövde också tänka på framtiden.
Jag förstår inte varför det ens skulle vara ett problem jag kunde få bo kvar i pappas gamla lägenhet, och brorsan kunde få den där föräldrarna bor nu längre fram. Men deras lösning var att vi ska sälja båda lägenheterna, dela på pengarna och köpa varsitt nytt boende så alla får lika mycket.
Jag är helt emot den idén. Varför krångla till det och betala mäklare, skatt och alla avgifter när vi redan har två fina lägenheter det går att leva bra i?
Men det som verkligen stör mig är att mina föräldrar är redo att kasta ut mig hemifrån bara för att jag vill stå på egna ben.
Kanske hinner de tänka om, och kanske hinner vi försonas men just nu känner jag mig inte redo att ta första steget. Deras inställning känns orimlig, och min bror går dem till mötes, kanske för att han fortfarande är så ung och lätt att påverka. De ställer oss emot varandra, som om de förbereder vårt framtida gräl och planerar att sälja allt över våra huvuden.
Det jag lärde mig är att familjesammanhållning kräver mer tålamod och öppenhet än jag trodde och att pengar och arv prövar oss på ett sätt man inte förväntar sig.
