Rebecca brukade ofta komma för sent till arbetet, men det bekymrade inte David, för han bar alltid sig åt som om han var världens mittpunkt. Han ansåg sig veta bättre än alla andra och sparade aldrig på “goda” råd, ofta levererade med en nedlåtande ton. Enligt honom gjorde Rebecca alltid fel och var dum. Trots sin högskoleutbildning förminskade David gång på gång hennes bedrifter. Rebecca bet ihop och uthärdade hans kommentarer, och de där rosafärgade glasögonen hon en gång såg sin man genom började blekna, tills hennes livs verkliga färger till slut blev tydliga.
Med åren blev Rebecca alltmer frustrerad och irriterad över Davids sätt att vara. Hon hade lärt sig att skaka av sig hans spydigheter och rättat sig efter hans önskningar bara för att slippa de eviga föreläsningarna. Men just den där dagen tog hennes tålamod slut. Hon gjorde till sist det hon borde gjort för länge sedan hon stod upp för sig själv.
När David kom hem från arbetet gick han rakt in i köket där Rebecca satt med deras dotter Sigrid, och åt middag. I sina leriga stövlar brydde han sig inte ens om att golvet nyss blivit skurat. Rebecca bad honom lugnt men bestämt att ta av sig skorna, men David ignorerade henne. Hon upprepade sin önskan, nu med starkare röst och tydlig skärpa i uttalet. Det var första gången hon verkligen satte ner foten, och David blev paff och arg.
Rebecca höll fast vid sin ståndpunkt, satte tydliga gränser och ifrågasatte hans sätt att alltid bestämma. Konflikten växte, och år av uppdämd irritation bröt plötsligt ut, som lava ur en vulkan. Rakt och ärligt satte Rebecca ord på sin frustration och påminde David om hans bristande respekt och brist på bildning, trots allt han trodde om sig själv. Hon klargjorde att han borde meddela i förväg om han behövde något, och att hon tänkte sluta rätta sig efter infall i sista minuten.
Nu lät Rebecca honom förstå att hon inte längre tänkte ta order eller laga mat enbart efter hans begär. Hon skulle själv bestämma och ha kontroll över sin vardag. För första gången på många år kände hon sig fri och lättad.
Med en full soppåse av gårdagens pasta och småvarma korv gick Rebecca ut ur huset, trygg i sig själv. Även om David ropade efter henne, låtsades hon inte höra. Några timmar senare kom hon tillbaka hem, genomblöt och frusen efter den svala kvällspromenaden. Till Rebeccas förvåning visade David något ovanligt omtanke. Han hjälpte henne att byta till torra kläder och bjöd på en kopp värmande te.
David gjorde ett trevande försök att närma sig henne, men Rebecca lät honom bestämt förstå att det fick vara nog hon skulle inte acceptera hans beteende längre. Han måste förändras eller lämna, sa hon. För första gången insåg David att han var tvungen att förändras för Rebeccas och framförallt lilla Sigrids skull. Rebecca stod på sig, han skulle visa äkta vilja att förändras annars var det nog.
David bestämde sig där och då för att försöka, och som en gest lagade han en klassisk carbonara till Rebecca, för att visa att han ville gottgöra. Det blev startskottet till att deras relation förändrades; ett litet men avgörande steg på vägen mot ett mer harmoniskt liv tillsammans.
