Vid brunnen…
Anna Birgitta, med en ansträngning lyfte hon oket över axlarna och tog sig fram längs den smala stigen. Hennes hinkar skramlade muntert i den stilla morgonluften, och hon log åt ljudet. Vattnet i brunnen – rent, iskallt och klart – var nästan som en helgedom för henne. Hon var redan över sjuttio, men till den här brunnen, längst ner på gatan, gick hon varje dag. Envis och stark som hon inte ville höra på när svärdottern började tjata.
“Mamma, snälla nu! Vi har ju vatten både på gården och i huset! Folk skrattar åt dig. Har du ingen ryggvärk?” muttrade Elin och himlade med ögonen.
Men Anna Birgitta låtsades inte höra. Vattnet från kranen ville hon inte ens laga mat med – “det luktar rör”, sa hon bestämt. Men brunnsvattnet? Det var annorlunda. Friskt. Levande. Sött som en minnes tår.
Hon stannade upp, ställde ner hinkarna och sträckte på ryggen en stund. En lätt vind lekte med bladen på det unga lindträdet någon hade planterat vid brunnen. Förr i tiden stod en gammal valnöt här, bred och mäktig, där hon som ung träffade Fredrik.
Hur hennes kinder brann då! Hur hjärtat tog ett skutt när hon skyndade sig till brunnen! Och där stod han – lång, solbränd, med svarta ögon – lutad mot brunnskanten och väntade på henne. Alla flickor i byn var avundsjuka. Särskilt Maj, hennes bästa vän.
“Bara försök komma nära honom, Maj”, varnade Agneta med ett skratt, “jag skulle ge själen för honom!”
Men Maj blängde under lugg och fnös:
“Spåkvinnan sa att han skulle bli min… pchh, jag skojar bara!” försökte hon.
Agneta skakade på huvudet då, men oron hade redan slagit rot i hennes hjärta. Och som om det inte vore nog – sjukdom. Feber, glöd i kroppen. Hon låg som en trasa och bad Maj:
“Gå till brunnen. Säg åt Fredrik att inte vänta på mig. Säg att jag är sjuk, vi ses imorgon.”
Maj log då… så underligt. Sedan försvann hon, och Agneta hörde hennes klackar eka. Vad hon sa till Fredrik fick Agneta aldrig veta. Men när hon kom till valnötsträdet nästa dag såg hon dem tillsammans.
De stod sida vid sida, och Agneta – med is i bröstet – vände sig om och sprang. Tårarna kvävde henne, hjärtat ville sprängas.
En vecka senare friade grannen – Nils. Tyst, blyg, alltid betraktade han henne som om hon vore ett underverk.
“Skicka budet, Nils”, sa hon stolt och tryckte undan smärtan. “Innan jag ångrar mig.”
Maj kom senare. Grät och bad:
“Det var inget mellan mig och Fredrik. Agneta, sluta…”
“Du fick vad du ville. Och du kommer inte vara lycklig. Precis som jag. Försvinn nu. För alltid.”
Bröllopet blev som en begravning för drömmen. Föräldrarna var nervösa, men Nils… Nils gjorde sedan allt för att hon aldrig skulle ångra sig.
Han lagade mat, tvättade, vaknade för barnen mitt i natten. Hela byn visste: guldhänder och ett gott hjärta. Men… älska honom kunde Agneta aldrig. Hon levde med respekt, men utan passion.
Maj gifte sig med Fredrik. Och han – dröjde inte. Försvann strax efter bröllopet. Sa att han skulle bygga ett hus. Ville inte bo med föräldrarna eller i hustruns hem. Men sanningen? Han flydde. Från henne. Först till Uppsala, sen till Göteborg – bara för att komma bort.
Från Uppsala kom budet: Fredrik hade dött i en skogsolyka. Ett fallande trä krossade honom.
Hela byn begravde honom. Agneta gick inte. Ville inte visa sin sorg. Men på kvällen gick hon ensam till den färska graven. Stod där, bad. Visste inte riktigt för vad. Grät bara – tyst, länge, som om hon inte andats på alla dessa år.
Och plötsligt – en hand på hennes axel. Hon vände sig om. Maj. I svart. Deras blickar möttes. Och de skildes åt utan ett ord.
Åren gick. Maj dog. Agneta gick ofta till kyrkogården nu. Där låg maken, föräldrarna… och de två gravarna. Sida vid sida.
Hon skötte om dem. Torkade stenarna. Ryckte ogräs. Och en dag – såg hon Maj igen. Som en skugga i skymningen.
“Du går fortfarande till honom, va, Agneta? Även nu?” viskade hon.
“Du visste att han älskade dig. Bara dig. Kanske tröstar det dig…”
Och då insåg Agneta plötsligt – hon hade inte älskat Fredrik. Utan det hon drömt om tillsammans med honom. Drömmen. Samtidigt hade en verklig människa funnits vid hennes sida – trofast, öm. Nils. Make, vän, stöd. Och hon hade gömt sig i minnena, som i en gammal kista, letande efter doften av det förflutna.
Hon höll inte längre på oväsjan mot Maj. Allt det där – det spelar ingen roll nu. Inte sedan länge.
…Anna Birgitta lyfte hinkarna. Inandades doften av ringblommor. De höll på att vissna… Hon måste klippa några och ta med till kyrkogården. Maj älskade dem. Den kryddiga, starka doften… som ett löfte om något outgrundligt.
Redan på stigen ropade hon:
“Nille! Nille, jag måste säga en sak!”
“Vad är det?!” svarade maken oroligt.
Hon log och gömde ansiktet mot hans bröst, viskade:
“Jag älskar dig, Nille…”
Och rodnade som en tonårsflicka. Han bara höll om henne hårdare, utan ord. I hans blick fanns allt: förvåning, ömhet… och kärleken han burit genom hela deras liv.
Agneta gick inte längre förbi de två gravarna utan att stanna. Torkade graniten, viskade en bön. Som om hon hoppades att där uppe, i himlen, äntligen fanns fred. Riktig. Evig.
