När jag fyllde 65 insåg jag att det värsta inte var att vara ensam, utan att tigga sina barn om ett samtal, medveten om att man är en börda för dem.
“Mamma, hej, jag behöver din hjälp direkt.”
Sons röst i luren lät som om han talade till en irriterande underordnad, inte till sin mor.
Birgitta Andersson stelnade till med fjärrkontrollen i handen, utan att sätta på kvällsnyheterna.
“Viktor, hej. Är något på tok?”
“Nä, allt är okej”, suckade Viktor otåligt. “Men jag och Linnéa hittade en lastminut-resa, vi åker imorgon tidigt.”
“Och vi har ingen som kan ta hand om Pluttis. Kan du ta honom?”
Pluttis. En stor, dreglig grand danois som tog upp mer plats i hennes lilla tvåa än hennes gamla skänk.
“Hur länge då?” frågade Birgitta försiktigt, fast hon redan visste svaret.
“Tja, en vecka. Kanske två. Vi får se. Mamma, vem ska annars ta honom? Hundpensionat är ju grymt. Du vet hur känslig han är.”
Birgitta tittade på sin soffa, klädd i ny, ljus tyg. Hon hade sparat i ett halvår för att få den ommönstrad, gått utan små lyxer. Pluttis skulle förstöra den på några dagar.
“Viktor, jag det passar inte riktigt. Jag har precis renoverat.”
“Mamma, vilken renovering?” Hans röst lät nu tydligt irriterad. “Har du tapetserat om?”
“Pluttis är väluppfostrad, du måste bara gå ut med honom. Linnéa ropar, vi måste packa. Vi kommer med honom om en timme.”
Korta tutanden.
Han frågade inte ens hur hon mådde. Önskade inte henne grattis, trots att hon fyllt år förra veckan. Sextiofem år.
Hon hade väntat på ett samtal hela dagen, gjort sin hemlagade sallad, tagit på sig en ny klänning. Barnen hade lovat att komma förbi, men dök aldrig upp.
Viktor skickade ett kort meddelande: “Grattis mamma! Superupptagen på jobbet.” Malin skrev inget alls.
Och idag “behöver din hjälp direkt.”
Birgitta sjönk långsamt ner i soffan. Det handlade inte om hunden eller den förstörda tygklädseln.
Det handlade om denna förnedrande känsla av att vara en funktion. Hon var gratis hundvakt, nödlösning, sista utvägen. En människa som fanns till för att uppfylla behov.
Hon mindes hur hon för många år sedan, när barnen var små, längtat efter att de skulle bli självständiga.
Nu förstod hon att det värsta inte var ensamheten i den tomma lägenheten. Det värsta var att vänta på ett samtal med bultande hjärta, medveten om att de bara behövde henne när de ville ha något.
Att tigga om deras uppmärksamhet, köpa den med sin egen komfort och självrespekt.
En timme senare ringde det på dörren. Viktor stod där, med den enorma hunden i koppel. Pluttis rusade glatt in och lämnade smutsiga spår på det nytvättade golvet.
“Mamma, här är hans mat och leksaker. Gå ut med honom tre gånger om dagen, du minns väl. Nu måste vi springa, annars missar vi planet!” Han tryckte kopplet i hennes hand, pussade henne snabbt på kinden och försvann.
Birgitta stod kvar i hallen. Pluttis nosade redan metodiskt på fåtöljens ben.
Från vardagsrummet hördes ljudet av tyg som revs sönder.
Hon tittade på telefonen. Skulle hon ringa Malin? Kanske skulle hon förstå? Men fingret stannade över skärmen.
Malin hade inte ringt på en månad. Hon var säkert upptagen. Hade sitt eget liv, sin egen familj.
I det ögonblicket kände Birgitta inte den vanliga bitterheten. Istället kom något annat. Kallt, klart och mycket nyktert. Nog nu.
Morgonen började med att Pluttis, i en kärleksfull gest, hoppade upp i sängen och lämnade två jordiga tassavtryck på det vita täcket.
Den nya soffan i vardagsrummet var redan söndertrasad på tre ställen, och hennes älskade fikus, som hon vårdat i fem år, låg på golvet med avbitna blad.
Birgitta hällde upp lite vallmoextrakt direkt ur flaskan och ringde Viktor. Han svarade inte direkt.
I bakgrunden hördes vågbrus och Linnéas skratt.
“Mamma, vad är det? Allt är super här, havet är fantastiskt!”
“Viktor, det är om hunden. Han förstör lägenheten. Han har rivit sönder soffan, jag klarar inte av honom.”
“Va? Han har aldrig rivit något förut. Har du låst in honom? Han behöver frihet. Mamma, gör inte en grej av det nu, okej? Vi har precis kommit hit, vi vill vila. Gå ut med honom lite längre, då lugnar han sig.”
“Jag gick med honom i två timmar i morse! Han drar i kopplet så jag nästan ramlade. Viktor, kom och hämta honom, snälla. Hitta någon annan som kan ta honom.”
Det blev tyst i luren. Sedan hårdnade Viktors röst.
“Mamma, allvarligt? Vi är på andra sidan jorden. Hur ska jag hämta honom? Du sa ja. Vill du att vi ska avbryta semestern och åka hem för dina nycker? Det här är egoistiskt, mamma.”
Ordet “egoistiskt” träffade som en smäll. Hon som levt för dem hela sitt liv en egoist.
“Jag gnäller inte, jag…”
“Okej mamma, Linnéa har med sig drinkar. Ha det så kul med Pluttis. Ni kommer säkert bli kompisar. Puss.”
Återigen tutanden.
Brigittas händer skakade. Hon satte sig i köket, bort från förstörelsen. Känslan av maktlöshet var nästan fysisk. Hon bestämde sig för att ringa Malin. Dottern var alltid mer resonerlig.
“Malin, hej.”
“Hej mamma. Är det något akut? Jag har möte.”
“Ja, akut. Viktor lämnade sin hund här och åkte. Den hunden är omöjlig. Han förstör möblerna, jag är rädd att han ska bita mig snart.”
Malin suckade tungt.
“Mamma, Viktor bad ju. Då var det väl viktigt. Är det verkligen så svårt att hjälpa din egen son? Vi är ju familj. Om soffan är trasig, köp en ny. Viktor betalar säkert. Kanske.”
“Malin, det handlar inte om soffan! Det handlar om inställningen! Han bara dumpade honom här!”
“Hur skulle han annars göra? Be på sina knän? Mamma, lägg av. Du är pensionär, du har gott om tid. Passa hunden, vad är problemet? Jag måste gå, chefen glor.”
Samtalet var över.
Birgitta lade ifrån sig telefonen.
Familj. Vilket konstigt ord.
I hennes fall betydde det en grupp människor som kom ihåg en när de behövde något, och an
