När jag fyllde 65 insåg vi att våra barn inte behövde oss längre. Hur kan vi acceptera det och börja leva för oss själva?
Jag är 65 år gammal, och för första gången i mitt liv undrar jag: våra barn, som min man och jag ägnat allt åt, behöver oss inte längre. De tre barnen, som fick all vår tid, energi och pengar, fick precis vad de ville och lämnade oss sedan bakom sig. Min son svarar inte ens när jag ringer. Ibland tänker jag: kommer ingen av dem ens att erbjuda oss ett glas vatten när vi blir gamla?
Jag gifte mig när jag var 25. Lars var min klasskamrat och friade till mig länge. Han till och med började på samma universitet bara för att vara nära mig. Ett år efter vårt enkla bröllop blev jag gravid, och vår dotter föddes. Lars fick sluta studera för att jobba, medan jag tog studieuppehåll.
Det var tuffa tider. Min man jobbade nästan dygnet runt, och jag lärde mig att vara mamma samtidigt som jag försökte avsluta mina studier. Två år senare blev jag gravid igen. Jag gick över till deltidsstudier, och Lars jobbade ännu hårdare för att försörja oss.
Trots allt lyckades vi uppfostra två barn: vår äldsta dotter, Elin, och vår yngsta son, Olle. När Elin började skolan hittade jag äntligen ett jobb inom mitt område. Livet började bli bättre: Lars hade nu ett stabilt jobb med bra lön, och vi skaffade vårt eget hem. Men precis när vi började känna lättnad blev jag gravid igen.
Födseln av vår tredje unge blev en ny utmaning. Lars jobbade ännu mer för att försörja familjen, medan jag tog hand om vår yngsta dotter, Maj. Jag vet inte hur vi klarade det, men sakta fick vi ordning på tillvaron igen. När Maj började första klass kände jag äntligen en lättnad.
Men svårigheterna var inte över. Elin, precis när hon börjat på universitetet, meddelade att hon skulle gifta sig. Vi avrådde henne inte, eftersom vi själva gifte oss unga. Att ordna bröllop och hjälpa henne köpa en lägenhet tog en stor del av våra besparingar.
Olle, vår son, ville också ha eget boende. Vi kunde inte säga nej, så vi tog ett nytt lån och köpte en lägenhet åt honom. Tur nog hittade han snabbt ett bra jobb på ett välrenommerat företag.
När Maj gick i gymnasiet sa hon att hon drömde om att studera utomlands. Det var svårt för oss, men vi lyckades skrapa ihop pengar för att skicka henne till hennes drömuniversitet. Maj åkte, och vi blev ensamma kvar.
Med tiden hälsade barnen på allt mer sällan. Elin, som bodde i samma stad, kom nästan aldrig förbi. Olle sålde sin lägenhet, köpte en ny i Stockholm och hälsade på ännu mer sällan. Maj stannade utomlands efter studierna.
Vi gav allt till våra barn: vår tid, vår ungdom, våra pengar, och till slut blev vi ingenting för dem. Vi förväntar oss inte hjälp eller pengar. Vi vill bara en sak att höra av dem då och då, att de hälsar på, eller säger ett snällt ord.
Men det verkar vara förbi nu. Nu undrar jag: är det kanske dags att sluta vänta och börja leva för oss själva? Kanske har vi, vid 65 års ålder, förtjänat lite lycka, som vi alltid satte sist?
