För många år sedan gick Ingrid, Emmas älskade mormor, bort och lämnade henne ett litet hus ute i en svensk by, med en stor trädgård och ett rejält grönsaksland. Emma bar på varma minnen av somrar där hon sprang barfota över det daggiga gräset, lekte kurragömma bland vinbärsbuskarna och hjälpte mormor att dra upp morötter eller plocka lingon. Nästan varje helg tog hela familjen, tillsammans med svärmor Ulla, bilen ut för att njuta av lantluften, fika i bersån och smaka på nyskördade bär.
Förhållandet mellan Emma och svärmor Ulla präglades av frid inga bråk, bara småprat och stilla samsyn. Nu när hösten nalkades och doften av äpplen låg tung över gården, hade Emma gjort sig redo för att koka saft, sylta och lägga in gurkor. Hon packade bilen med glasburkar och socker för att vara rustad.
Men när Emma kom ut till huset möttes hon av ett chockartat tomrum. Röda vinbär, svarta vinbär och hallon allt borta. Bara grenar och vissnade blad vittnade om den festmåltid som en gång hängt där. Grannarna viskade att traktens pojkar setts vid trädgården under själva skördedagen, men Emma förstod att ingen unge skulle orka plocka en sådan mängd på en dag.
Då stormade moster Margareta, som bodde i granngården, in över tröskeln. Andfådd berättade hon att Ulla, Emmas svärmor, varit där dagen före och lämnat platsen med två stora hinkar fulla av bär. Emma kände ilskan strömma genom kroppen blandad med oförstående förvirring.
Hon gick raka vägen till Ulla och konfronterade henne. Ulla erkände lugnt att hon plockat alla bären, med förklaringen att hon ville ge barnbarnen lite extra vitaminer inför vintern och inte hade råd att köpa bär till dessa priser på ICA. Emma kunde knappt tro sina öron och blev både sårad och arg över tilltaget, särskilt eftersom hon nu tvingades köpa syltbär på torget för dyra pengar.
Väl hemma berättade Emma för sin man Henrik om vad som hänt. Han tappade hakan över moderns agerande. Det var då Emma bestämde sig: från den dagen tog hon hand om nycklarna till sommarhuset och Ulla fick endast vistas där i deras sällskap. Sedan dess förblev syltburkarna på hyllan och något liknande hände aldrig mer i deras svenska sommarparadis.
