Jag och min man skulle åka på semester till västkusten. Sedan flera år tillbaka har vi campat där tillsammans med våra vänner med våra egna bilar, så klart. Vi är friluftsmänniskor, fulla av vildmarkskänsla. Vi väljer ut en särskild strandremsa, slår upp tält och lever lajvet. Dagarna tillbringar vi i havet, ligger på stranden, lagar mat på stormkök och pillar med våra campingprylar. När mörkret faller samlas vi vid lägerelden, någon plockar fram gitarren och vi sjunger Bellman eller Gyllene Tider, medan vi sippar på ett glas lagom kallt vin från systemet.
I år bestämde sig min svägerska Maja för att haka på. Hon tog även med sig sin två och ett halvt-årige son. De trängde ihop sig med oss och min svärmor i bilen mycket mys, om man säger så.
Motvilligt gick vi med på det. Jag kan avslöja redan nu att det var inte lillkillen som ställde till det, utan Maja. Problemen började redan på E6:an. Maja ville att vi skulle stanna varenda timme för hon var så trött och var tvungen att sträcka ut sig. Resultatet: vi anlände långt efter våra vänner, som redan byggt upp sitt camp, doppat sig och hunnit halvvägs till grillkvällen.
Väl framme började akt två. Maja fick ett mindre sammanbrott: Jag tänker INTE bo här!
Varför inte? Vi sa ju att det skulle vara primitivt! försökte jag.
Jag trodde vildmark betydde att vi själva fixar en plats, inte att vi bokar hotellrum via någon app!
Varför tror du annars vi släpat med oss tält och sovsäckar?, muttrade min man.
Jag trodde ni bara gillade att sova i tält ibland, svarade Maja.
Det slutade förstås med att vi fick hyra ett rum till henne. Sedan blev min bror tvungen att hämta Maja till vår camping varje morgon, och köra hem henne på kvällen. Och förstås ut på cafébesök och en vända på torget emellanåt. Någon måste ju ta hand om barnet medan Maja vilade sig från arbetets slit.
Men vi tog alla hand om pojken. Han var ljuvligt obekymrad, snäll, sprang runt på stranden, plaskade i vattnet och åt vad vi bjöd på och däckade som en stock i sitt lilla tält på eftermiddagen. Till skillnad från sin mamma.
Nästa år tar vi definitivt inte med oss Maja igen. Men får vi frågan, så lånar vi mer än gärna med oss vår brorson. Han kan konsten att campa och det är inte alla vuxna som kan skryta med det!
