För ungefär ett år sedan bestämde jag och min fru oss för att separera oss lite i vardagen vi började använda var sitt rum i vår lägenhet för att undvika irritation och tristess. Vi insåg att vi båda har våra egna intressen och behöver vårt eget utrymme.
Min fru, Elin, älskar att lyssna på hög musik och vägrar använda hörlurar. Själv trivs jag bäst med att läsa böcker i tystnad eller att titta på svenska dramaserier. Ibland måste jag också ta med mig jobbet hem och prata med kunder i telefon, och då kan hon bli störd av det. Därför kom vi överens om att bo lite avskilt även om vi bor i samma lägenhet. Vi har bara två rum, båda är möblerade, men vi gjorde det till vårt nya sätt att leva. Nu tänkte jag dela med mig av hur det har varit.
Att alltid knacka på innan man går in är verkligen det bästa. Det är så skönt jag sitter i mitt rum och gör precis vad jag vill, och ingen stör mig eller kräver min uppmärksamhet. Du kanske undrar om det är överdrivet, men det är verkligen inget konstigt. När jag var barn hade jag eget rum, men dörren stod alltid öppen. Mina föräldrar gick in när de ville och frågade vad jag höll på med, oavsett om jag läste, sov, tittade på tv eller lekte. Det kändes alltid lite obekvämt. Jag behövde hela tiden komma på ursäkter.
Nu säger jag bara till Elin genom en stängd dörr att jag är upptagen. Vill jag inte prata så behöver jag inte. Hon respekterar det, och kommer inte in, och jag slipper bryta mitt fokus. Hon gör sitt i sitt rum. Det är fantastiskt!
Att ha sitt eget utrymme är verkligen en lyx! Jag går in till mig och gör vad jag vill. Jag behöver inte kompromissa, be om lov, eller samordna allt. Jag har mina saker där och kan ha det ordnat eller stökigt precis som jag vill.
Det finns något spännande i det också. Gränserna mellan mitt och ditt blir tydliga. Det är en viktig känsla att respektera varandras utrymme och mötas på riktigt när vi väl ses. Jag knackar alltid på och väntar på ett ja innan jag går in till henne. Och det är faktiskt mysigt det blir speciellt på ett annat sätt än om man bara kunde gå in när som helst.
Det påminner nästan om att dejta någon man inte ännu är tillsammans med, det är lite förväntan i luften. Många män har nog märkt att när de och partnern flyttar ihop, förlorar samvaron ibland sin speciella känsla allt blir självklart. Men när man har lite avstånd kan relationen faktiskt bli starkare.
Det är tydligt för mig nu: För de som är förmögna, med stora hus och mängder av rum, är detta vardag. Men för oss vanliga svenskar, med våra två- eller trerumslägenheter, känns det som en gåva från ovan.
Jag vet att många familjer fortfarande bor tillsammans i ett enda rum, kanske för att barnen har det andra rummet, och är det ett tredje används det som vardagsrum. Men varför måste det vara så? Både män och kvinnor behöver sitt eget utrymme, även i små lägenheter.
Slutsatsen? I Sverige tycker vi om vår integritet och vårt personliga utrymme. Att ta ansvar för sin egen lycka och respektera varandras gränser kan föra oss närmare varann, och ärligt talat, kan goda relationer byggas på just det respekt, frihet, och lite egen lugn och ro.
