Du, vet du vad för ungefär ett år sen så bestämde jag och min fru, Matilda, oss för att börja bo i varsitt rum. Vi delade liksom upp lägenheten, bara för att slippa gå varann på nerverna och trötta ut oss på småsaker. Man har ju ändå sina egna intressen.
Matilda älskar till exempel att lyssna på musik på högsta volym och vägrar använda hörlurar. Och jag då jag vill kunna sjunka ner i en bok i total tystnad. Eller kolla på någon gammal svensk dramaserie. Ibland måste jag jobba hemifrån och prata med kunder i telefonen, och då kan jag störa henne. Så vi kom överens om att ha varsitt krypin. Vi har ju bara två rum i vår trea nere i Malmö. Båda rummen är möblerade och blev snabbt våra egna små världar. Tänkte dela med mig av hur det funkar att bo så här.
Det bästa knacka alltid innan du går in hos den andre. Alltså, det är så skönt! Man ligger där i sitt eget rum, pillar med sitt, ingen kommer instormande eller stör. Du kanske undrar om det inte känns stelt att behöva knacka?
Nä, det är inget sånt alltså. När jag växte upp i Borås så hade jag eget rum, men dörren stod alltid på glänt. Och mamma eller pappa kikade jämt in och undrade vad jag gjorde oavsett om jag läste, sov, såg på TV eller bara latade mig. Varenda gång fick man hitta på något att säga, fast de egentligen inte störde. Men jag hatade den där känslan av att aldrig få vara ifred.
Numera säger jag bara genom stängd dörr till Matilda att jag är upptagen, och om jag inte vill prata ja, då släpper jag inte in henne. Hon stormar inte in och behöver inte avbryta det jag håller på med. Hon gör sitt. Det är faktiskt fantastiskt!
Att ha ett eget space är verkligen lycka! Jag sticker in i mitt rum och gör precis vad jag vill där. Behöver inte be om lov eller anpassa mig till någon. Jag har mina saker precis som jag vill ha dem. Ibland är det prydligt, ibland ser det ut som ett bombnedslag spelar ingen roll.
Det blir nästan lite spännande också… Det finns tydliga gränser mellan vad som är mitt och hennes. Jag respekterar hennes privatliv och väntar in henne knackar alltid och frågar fint om jag får komma in. Och om hon säger ja, så känns det extra speciellt då. Inte samma sak alls som när man bara kan klampa in närsomhelst då finns ingen nyfikenhet kvar.
Det är lite som när man var i början på en relation, du vet? Man vet aldrig riktigt om man får komma närmare, eller om man får nobben. Spänningen lever kvar, även när vi är gifta. Annars, när man bor ihop och alltid är tillsammans, så försvinner känslan av något speciellt det blir bara vardag.
Så nu har vi alltså egna rum, och det har faktiskt löst så mycket småtjafs.
Vad har jag kommit fram till då?
Visst, vi snackar inte om några överklass-Sollentuna-villor med tio sovrum, spa och flera badrum de har haft det så här i åratal. Men för oss vanliga människor, så är det verkligen rena drömmen.
Jag vet att vissa är fast i små etta eller tvåa, där de ändå bor tryckta tillsammans i ett rum, med ungarna i det andra. Och om det finns ett tredje rum, så är det ofta finrum aldrig till för att verkligen användas. Men ärligt talat, varför? Både mannen och frun behöver verkligen sin egen lilla zon. Även om man bara bor i en vanlig lägenhet, alltså.
Och, vet du vad? Det är något jag önskar alla skulle få uppleva riktig privatliv, även i Malmös vanliga hyresrätter för några tusenlappar i månaden.
