– Vi stannar hos dig ett tag, för vi har inte råd att hyra någon lägenhet! – Sa min väninna till mig. Jag är en väldigt aktiv kvinna. Trots att jag har fyllt 65 år har jag lyckats resa till olika platser och träffa många spännande människor. Med både glädje och lite sorg tänker jag tillbaka på min ungdomstid. Då kunde man tillbringa semestern var man ville! Man kunde åka till kusten, campa med vänner och kollegor, eller ta en båttur på vilken svensk älv som helst — och allt detta för en liten slant. Tyvärr är det nu historia. Jag älskade alltid att träffa nya människor. Jag träffade folk på stranden, till och med på Dramaten, och med många av mina bekanta hade jag vänskap i flera år. En dag lärde jag känna en kvinna vid namn Sara. Vi bodde på samma vandrarhem under semestern, och skildes som vänner. Åren gick och ibland skrev vi brev till varandra. En dag fick jag ett telegram, utan namnteckning: “Tåget kommer klockan tre på morgonen. Möt mig!” Jag förstod inte vem som skickat telegrammet. Självklart åkte jag ingenstans med min man. Men vid fyra-tiden ringde det plötsligt på dörren. Jag öppnade och blev stum av förvåning — där stod Sara, två tonårsflickor, en äldre dam och en man. De hade mängder av bagage. Min man och jag var chockade men släppte in dem. Då frågade Sara: – “Varför mötte du oss inte? Jag skickade ju telegrammet! Och det kostar minsann!” – Förlåt, men vi visste inte vem det var från! – Du gav mig ju din adress. Här är jag nu. – Jag trodde bara att vi skulle skriva brev, inget mer! Sedan berättade Sara att en av flickorna tagit studenten i år och skulle börja plugga i Stockholm, och resten av familjen var med för att stötta henne. – Vi tänker bo hos dig! Vi har inte pengar till att hyra lägenhet eller bo på hotell! Jag var chockad. Vi är ju inte ens släkt! Varför skulle vi låta dem bo här? Vi fick laga mat åt dem tre gånger om dagen. De hade med sig lite mat, men lagade aldrig själva — de åt bara vårt, och jag fick sköta allt. Efter tre dagar stod jag inte ut längre, och bad Sara och hennes anhöriga att flytta ut, utan att bry mig om vart de tog vägen. Det blev bråk. Sara började slå i porslinet och skrika hysteriskt. Jag var helt chockad över hennes beteende. Sedan började de packa ihop, och lyckades till och med stjäla min morgonrock, några handdukar och på något sätt fick de även med sig min stora gryta. Grytan bara försvann! Så tog min vänskap slut. Tack och lov! Jag har aldrig hört av henne eller sett henne igen. Hur kan man vara så fräck?! Nu är jag betydligt mer försiktig när jag lär känna nya människor.

Dagbok, onsdag

Min väninna sa till mig: Vi måste bo hos dig ett tag, vi har inte råd att hyra egen lägenhet!

Jag är en mycket aktiv kvinna, trots mina 65 år. Jag reser fortfarande runt i Sverige, upptäcker nya platser och träffar fascinerande människor. Med både glädje och vemod tänker jag tillbaka på min ungdomstid. Då kunde man resa dit man ville på lovet! Man kunde ta tåget upp till Västerbotten eller åka till en liten stuga på Gotland med vänner. Eller packa med sig tältet till en sjö. Allt kostade bara några hundralappar.

Men de tiderna är förbi nu. Jag har alltid älskat att träffa olika slags människor; på stranden, på bio eller på Dramaten. Flera bekanta blev nära vänner i många år.

En sommar för flera år sedan träffade jag en kvinna som hette Linnea. Vi bodde på samma pensionat i Småland. Vi blev vänner för livet. Åren gick. Ibland skrev vi korta brev till varandra.

En dag damp det ner ett telegram i hallen, avsändare okänd. Det stod bara: Tåget kommer klockan tre på natten. Kom och möt mig vid stationen!

Jag fattade ingenting. Självklart gick min man och jag inte ut mitt i natten. Men vid fyratiden ringde det på dörren. Jag öppnade och blev ställd av chock. Där stod Linnea och med henne två tonårsflickor, en äldre dam och en man. De hade med sig oändliga mängder väskor.

Vi såg förbryllade på varandra, men släppte in dem. Linnea sa genast:
– Varför mötte du oss inte? Jag skickade telegram!
– Förlåt, men vi visste ju inte vem det kom ifrån!
– Du har själv gett mig din adress, så nu är vi här!
– Jag trodde vi skulle nöja oss med att skriva brev, inget annat

Linnea förklarade att en av hennes döttrar, Agnes, nyss tagit studenten och skulle börja på universitetet i Stockholm. Resten av familjen följde med för att stötta henne.

– Vi måste bo hos dig! Vi har ju inte råd med hotell eller lägenhet, pengarna är slut

Jag blev så överrumplad! Vi är ju inte ens släkt. Varför skulle jag låta dem flytta in? Dessutom blev vi ansvariga för mat tre gånger om dagen. De hade med sig lite egen mat, men lagade aldrig själva bara åt av vår. Jag fick också ta hand om allt praktiskt.

Efter tre dagar blev jag tvungen att be Linnea och hennes familj att flytta ut. Jag brydde mig inte om vart. Det blev ett bråk där Linnea kastade porslin och skrek på ett sätt som fick mig att rygga tillbaka.

Jag var häpen över hennes uppförande. När de till slut började packa ihop sina saker lyckades de till och med stjäla min morgonrock, några handdukar, och på något sätt försvann min stora gryta också. Jag fattar än idag inte hur de lyckades smuggla ut den den var bara borta!

Så slutade vår vänskap. Tack och lov! Jag har varken sett eller hört från dem sedan dess. Så fräckt jag blir fortfarande arg när jag tänker på det.

Nu är jag mycket mer försiktig när jag lär känna nya människor här i Sverige.