Vi kommer bo hos dig ett tag, för vi har inte råd att hyra en egen lägenhet! sa min väninna till mig.
Alltså, jag är verkligen en aktiv kvinna. Fast jag är 65 så tar jag mig ut på olika äventyr och träffar ständigt spännande människor. Ibland sitter jag och minns min ungdom med både ett leende och lite vemod. Det var ju så himla härligt man kunde åka på semester vart man ville! Man kunde ta tåget till västkusten, tälta med vännerna eller följa med på en båtutflykt utmed någon av de fina svenska älvarna. Allt gick att ordna ganska billigt med lite sparade kronor.
Men den tiden är ju förbi nu.
Jag har alltid älskat att träffa folk, vare sig det nu varit på stranden i Tylösand eller på Dramaten i Stockholm. Många av de vännerna har jag fortfarande kontakt med.
En sommar lärde jag känna en kvinna som hette Iréne. Vi delade ett rum på ett pensionat i Småland och blev snabbt goda vänner. Efter den sommaren höll vi kontakten via kort och brev, mest på julen och kanske nån födelsedag. Men en dag fick jag ett telegram utan avsändare! Det stod bara: “Tåget anländer klockan tre i natt. Vänta på mig på stationen!
Jag fattade då ingenting om vem som kunde ha skickat sånt där meddelande, så varken jag eller min man gjorde någon ansträngning att ta oss till stationen mitt i natten. Men strax efter fyra ringde det plötsligt på dörren. När jag öppnade tappade jag hakan: där stod Iréne, två tonårsflickor, hennes gamla mormor och nån gubbe med packning för ett helt flyttlass!
Både jag och min man stod som två frågetecken innan vi släppte in dem. Iréne tittade på mig med en så självklar blick och utbrast:
Varför hämtade ni oss inte på stationen? Jag skickade ju telegram! Vi fick ta taxi, och det kostar ju!
Men jag hade ju ingen aning om att det var från dig! svarade jag.
Äh, jag visste ju var du bodde. Och nu är vi här, sa Iréne.
Jag trodde vi skulle nöja oss med att skicka julkort, inget mer, stammade jag.
Sen berättade hon att en av tjejerna precis gått ut gymnasiet och skulle plugga vidare i Stockholm, så hela familjen hade kommit för att stötta henne.
Vi tänkte bo hos dig! För att hyra något här centralt har vi inte råd med. Ni bor ju så lagom nära innerstan!
Jag blev helt ställd alltså. Vi är ju inte ens släkt, varför skulle vi öppna upp vårt hem så där? Men de flyttade in, och vi fick plötsligt laga mat till dem alla tre gånger om dagen. De hade tagit med sig en del mat men de lagade aldrig själva. Jag blev liksom deras hushållerska.
Efter tre dagar orkade jag inte mer. Jag bad Iréne och hennes släktingar packa ihop och lämna oss ifred. Vart de tog vägen brydde jag mig inte om. Då bröt världens drama ut. Iréne började kasta porslin omkring sig och for ut i ett riktigt hysteriutbrott.
Jag stod bara där och gapade. Till slut gick de fast de hann sno med sig min fina morgonrock, ett par handdukar och, på nåt jäkla vänster, min största gryta med kåldolmar jag just hade stått och kokat. Inte vet jag hur de lyckades, men grytan försvann bara!
Så där tog den vänskapen slut. Tack och lov för det! Har aldrig hört av henne igen, och idag är jag betydligt försiktigare när jag möter nya bekantskaper.
