Vi kommer att bo hos dig ett tag, för vi har inte råd med lägenhet! sa min väninna till mig med en ton som fick hela rummet att stanna upp.
Jag är en kvinna med mycket energi. Trots mina 65 år lyckas jag fortfarande upptäcka nya platser och träffa spännande människor. Det är med både glädje och vemod jag tänker tillbaka på min ungdomstid. Då kunde man ta semestern precis vart man ville! En tur till havet var aldrig långt borta. Eller varför inte tälta med väninnor och kompisar? Att ta en båttur längs en av våra svenska älvar kostade nästan ingenting, och ändå var det alltid ett äventyr.
Men allt det där är förbi nu. Jag har alltid haft ett hjärta som klappar för att möta olika slags människor. Jag kunde träffa folk på stranden och även på Dramaten. Med många av mina gamla bekanta höll jag kontakt genom åren.
En dag mötte jag en kvinna vid namn Maja. Vi bodde på samma pensionat under en sommar i Varberg och skiljdes åt som vänner. Åren gick, och ibland skrev vi brev till varandra.
Tills en dag, när ett telegram kom. Det fanns inget namn. Bara en kort ramsa: Tåget anländer tre på natten. Möt mig på stationen!
Jag förstod inte vem som kunde skicka ett sådant telegram. Självklart åkte min man och jag ingenstans. Men klockan fyra på morgonen ringde det på dörren. Jag öppnade och stelnade till av chock. Där stod Maja, två tonårsflickor, en äldre kvinna och en man. De hade staplat enorma väskor omkring sig, och min man och jag såg förvirrat på varandra. Men till sist släppte vi ändå in dem.
Maja såg mig rakt i ögonen och sa:
Varför mötte du oss inte? Jag skickade ju telegrammet! Och förresten, det kostade faktiskt 150 kronor!
Förlåt, vi visste inte vem det var ifrån!
Du gav mig din adress. Nu är jag här.
Jag trodde att vi bara skulle hålla kontakten via brev, inte mer än så!
Maja berättade då att en av flickorna just tagit studenten och fått plats på universitetet i Uppsala. Hela familjen hade kommit för att stötta henne.
Vi kommer att bo hos er! Vi har inte råd med varken hyra eller hotell.
Jag var helt stum. Vi är ju inte ens släkt, varför skulle vi ge dem vårt hem? Nu måste vi bjuda våra gäster på mat tre gånger om dagen. De hade med sig lite egen mat, men lagade ingenting själva de åt bara av vårt. Det var jag som fick ta hand om allting.
Efter tre dagar orkade jag inte mer. Jag bad Maja och hennes släktingar att lämna vårt hem. Jag brydde mig inte om vart de skulle ta vägen.
Då bröt ett gräl ut. Maja började kasta porslinet i golvet och skrek hysteriskt.
Jag kunde knappt fatta hennes beteende. Väl packade började de gå, men de hann till och med stjäla min morgonrock, några handdukar och på något sätt lyckades de även få med sig min stora gryta. Jag har aldrig förstått hur de fick ut den utan att jag märkte något men den var borta!
Så tog den vänskapen slut, tack och lov! Jag har aldrig hört ett ord från henne igen. Hur kan man vara så fräck!
Nu är jag långt mer försiktig när jag släpper in nya människor i mitt liv.









