Vi ska leva för varandra
Efter att Egons mamma gått bort, börjar han långsamt återhämta sig. Hans mor hade nyligen varit inlagd på sjukhus där hon till slut somnade in. Innan dess låg hon hemma och Egon och hans fru Viveka skötte om henne i skift. Husen ligger intill varandra; Egon hade föreslagit att flytta in sin mor till deras hus, men hon motsatte sig det bestämt.
Egon, din far gick bort här, och det är här jag vill dö. Det känns bäst för mig grät hon, och Egon kunde inte säga emot.
Det hade förstås varit lättare för honom och Viveka om modern bott hos dem, men dottern Tindra var bara tretton år och han ville inte att hon skulle se sin farmor bli svagare för varje dag. Egon jobbar skift på Volvofabriken, Viveka jobbar som lågstadielärare på skolan i byn. Därför hade de alltid koll på modern; ibland sov de om vartannat hos henne.
Mamma, kommer farmor dö snart? frågar Tindra oroligt. Det är så synd om henne, hon har alltid varit så snäll.
Jag vet inte, älskling. Men förr eller senare kommer den dagen, så är livet.
När farmorn blev sämre körde de henne till sjukhuset. Egon har en lillasyster, Maja, tre år yngre, med en son som heter Emil. Oftast var det farmodern och Viveka som passade Emil medan Maja själv alltid sa att hon reste i jobbet. Hon hade länge varit skild från sin man och ville inte veta av att ta hand om modern, med visshet om att Egon och Viveka alltid fanns där. Maja var raka motsatsen till Egon hård, självupptagen och ofta i gräl.
Tre dagar senare somnade deras mor stilla in på sjukhuset. Efter begravningen kom de överens om att sälja hennes hus annars skulle det snabbt förfalla. Modern hade för länge sedan skrivit över huset på Egon, eftersom relationen till dottern var frostig, något Maja visste om och därför bröt all kontakt med modern.
Men när huset blev sålt bad Viveka Egon att göra rätt för sig:
Så fort du får pengarna ska du dela lika med Maja.
Men Viveka, Maja har redan en egen lägenhet exet ordnade ett bra hem åt henne. Hon slösar ändå bort allt.
Det är inte poängen, Egon. Då har vi gjort rätt, samvetet är rent. Annars kommer hon prata illa om oss.
Egon gick med på det och gav halva pengen till Maja. Men hon bara fnyser:
Är det allt? Och resten då?
Tiden går, Tindra fyller femton. Då blir Viveka sjuk och orkar inte längre. Hon hade känt sig trött länge men skyllt på jobbet; det är krävande med fyrtio busiga elever. En dag svimmar hon ute på gårdsplanen och måste köras akut till sjukhus. Efter undersökningen får de veta att hon har en svår sjukdom, och att det är för sent att göra mycket.
Finns inget ni kan göra för min fru? frågar Egon förtvivlat läkaren.
Vi gör vad vi kan, men hon kom till oss alldeles för sent, egentligen kom hon inte alls, utan vi fann henne i det skedet. Märkte ni inget alls?
Jag märkte visst, bad henne gå till doktorn, men Viveka… hon lever alltid för andra, tänker aldrig på sig själv…
Viveka får snart komma hem men blir sängliggande. Egon och Tindra tar hand om henne, men sjukdomen vinner mark för varje dag. Egon ger sprutor och tar tjänstledigt för att vara nära, men det tar slut och han måste tillbaka till jobbet. Tindra matar och tvättar sin mamma efter skolan, men hon blir utmattad.
En dag kommer Maja på besök:
Egon, min tvättmaskin har gått sönder. Kan du kolla på den? Du är ju så bra på sånt.
Jag kommer förbi lovar han, och dagen efter lagar han den.
På väg ut säger han:
Kan du inte komma förbi oss ibland, så Tindra slipper vara ensam med Viveka? Hon är bara femton, det är tufft nog för vuxna. Och Viveka har ju tagit hand om Emil när han var liten, hjälpte dig när du låg i skilsmässa.
Åh, ska vi älta gammalt nu? Emil är sjutton nu, jag låg i skilsmässa långt före dig! Din Viveka hjälpte visst till, men jag reste mycket. Jag gav henne ett guldring som tack!
Och den gav hon direkt tillbaka, som du genast tog tillbaka.
Ta det lugnt, hon ville väl inte ha den. Det är skillnad att passa ett friskt barn och sitta hos en döende Räkna aldrig med mig, svarar Maja bryskt och tackar inte ens för hjälpen.
Egon tar illa vid sig.
Be mig aldrig om hjälp igen, du saknar hjärta, säger han.
Han tänker inte mer på Maja. Viveka blir snabbt sämre. Den kvällen ser Tindra sin pappa komma hem genom fönstret, hon rusar ut.
Pappa, mamma mår jättedåligt, hon vill inte äta, vänder sig mot väggen och svarar inte. Jag försökte ge henne medicin och vatten men…
Det fixar vi, vi klarar det tillsammans, älskling.
Men samma natt dör Viveka. De gråter, nu är de bara två kvar. Efter begravningen känner Egon en viss lättnad Viveka lider inte mer, och Tindra slipper se henne plågas. Han älskade sin fru, men sjukdomen tog hårt på dem båda.
Efteråt mår Egon riktigt dåligt. Han saknar hennes blick, skratt och omtanke. Tindra sörjer också, men försöker trösta honom.
Pappa, vi gjorde allt vi kunde. Nu måste vi acceptera att hon är borta och har det bättre. Det viktigaste är att vi har varandra.
Du har blivit vuxen fort, Tindra inser Egon. Det här fick dig att växa snabbt.
Tindra oroar sig för sin pappa, försöker alltid vara vid hans sida. Egon skyndar hem efter jobbet, vet att Tindra väntar och kanske har lagat något. Hon har blivit duktig på att laga mat, och över middagen berättar de om sin dag.
En kväll sitter Tindra vid köksbordet.
Pappa, efter skolan kom Maja hit. Hon trängde sig på innan jag hann stänga. Ville hämta mammas gamla päls och andra saker. Hon sa att du visste.
Jag gav inte ifrån mig något, hon blev sur.
Du ska inte släppa in henne. Om hon kommer igen, lås direkt när du kommer hem. Hon har inget här att göra.
Så småningom drabbas Egon av svår bröstsmärta på jobbet. Han kippar efter andan, hjärtat bultar, han blir blek och svimmar. En kollega ringer ambulansen direkt och Egon får vård på sjukhus. Tindra springer dit under tårar, men läkaren lugnar henne:
Oroa dig inte, din pappa är vid medvetande. Han är nära en hjärtinfarkt men vi hinner behandla i tid.
Alla vardagsbestyr faller nu på Tindra skola, hemmet, pappa. Hon fixar allt, rusar till sjukhuset med något hon lagat. En dag kommer Maja med en paj.
Tindra, jag har bakat paj till din pappa, hur mår han? Jag vill inte gå in, han tål mig inte, du vet hur han är. Ta med den till honom, men säg inte att det är jag som bakat.
Okej, tack moster, säger Tindra, som tar emot men känner sig tveksam.
Kvarten senare dyker Emil upp han hjälper ibland till med småsaker för Tindra. Han går sista terminen på gymnasiet och förbereder sig inför universitetet.
Glömde nycklarna hemma, så jag gick förbi hos dig, säger han.
Vill du ha en bit paj? Moster gjorde den till pappa på sjukhuset, men han hinner nog inte äta upp allt.
Emil tackar, Tindra kokar te. De bestämmer sig för att gå till sjukhuset tillsammans. Men plötsligt blir Emil kritvit, svettig och tar sig för magen i trappan, sedan tuppar han av. Tur att de är på sjukhuset!
Det visar sig att Emil har blivit förgiftad.
Vad har han ätit? frågar läkaren Tindra.
Pajen. Vi ville ge den till pappa. Emils mamma bakade den.
Ge absolut inte din pappa något av den. Jag tar den för analys.
De underrättar Maja, som kommer springande.
Herregud, min pojke, vad har du ätit! Hur kunde du bli så sjuk?
Han åt din paj, moster. Jag skar till en bit när han kom från skolan.
Maja blir alldeles blek.
Några dagar senare hämtar polisen Maja. Det visar sig att hon medvetet förgiftat pajen för att ta livet av sin bror, sälja huset och komma åt pengarna. Tanken var att Tindra ska börja universitetet och flytta. Maja ville ha pengar. Men hade inte förstått att Emil skulle kunna äta av pajen.
När Egon blir utskriven åker han, Tindra och Emil för att besöka Maja i häktet.
Förlåt mig, Egon, förlåt Emil, förlåt även dig, Tindra… Jag inser mitt misstag, förlåt för allt! gråter hon.
Egon tar tillbaka anmälan, och Maja släpps fri en tid senare. Emil klarar inte av att förlåta sin mamma, relationen mellan dem är förstörd. Emil söker sig allt oftare hem till Egon och Tindra.
Farbror Egon, jag kan aldrig förlåta mamma. Hur kunde hon?
Emil, man väljer inte sina föräldrar. Det din mamma gjort är oförlåtligt, men hon ångrar sig djupt. Ge henne en chans, förlåt henne hon lider av skuld.
Sakta återgår livet. Emil kommer in på universitetet, Tindra tar studenten och vill också vidare med studier men tycker synd om pappa som blir ensam.
Det är lugnt, älskling. Du måste studera. Vi lever för varandra du kommer hem på lov och helger. Mamma ville ju så gärna att du skulle läsa till lärare.
