Vi ska leva för varandra
Efter att hans mamma gått bort började Egon sakta finna sig själv. Hans mamma hade på sistone varit inlagd på S:t Görans sjukhus i Stockholm, och där tog hennes liv slut. Innan dess hade hon bott hemma i sin lilla gula villa i Sundbyberg. Egon och hans fru Svea turades om att ta hand om henne. Husen låg alldeles intill varandra, fastän Egon föreslagit att mamman skulle flytta in hos dem, vägrade hon.
Min son, din far dog här, och här kommer jag också lämna jordelivet. Det känns rätt, grät hon, och Egon kunde inte säga emot sin mamma.
Det hade varit enklare för honom och Svea ifall mamman bott med dem. Men å andra sidan var dottern, Maja, bara tretton år, och Egon ville inte att hon skulle tvingas se sin mormor tyna bort. Egon jobbade skift på SKF, Svea undervisade lågstadiebarn på Solrosens skola. Därför var alltid mamman under omsorg, de turades om att även sova över hos henne.
Mamma, kommer mormor dö snart? undrade Maja. Jag tycker synd om henne, hon är så snäll mot oss.
Jag vet inte, älskling, men det kommer en dag för oss alla. Så är livet, svarade Svea.
Mormor blev snabbt sämre och forslades till Karolinska. Egon hade en lillasyster, Saga, tre år yngre, med sonen Anton som oftast togs om hand av just mormor och Svea, eftersom Saga ständigt var på resande fot, hon sade sig vara på affärsresor. Skild sedan länge, vägrade hon ta ansvar för mamman för hon visste att Egon och Svea ändå skulle göra det. Saga var raka motsatsen till Egon; hård, självisk och alltid på kant.
Tre dagar senare dog Egons och Sagas mamma på sjukhuset. Efter begravningen beslöt man sälja hennes hus någon måste sköta det annars ruttnar allt. Mamman hade länge skrivit över huset på Egon, då relationen med dottern alltid varit spänd. Saga visste om detta och hade därför knappt pratat med sin mamma.
Men när huset såldes började Svea insistera:
När du får pengarna, dela rakt av med Saga.
Men Svea, hon har ju en egen lägenhet som hennes exman lämnade, han gick ju därifrån utan ett öre. Hon gör ändå slut på pengarna, invände Egon.
Spelar ingen roll, Egon. Vår heder är viktigast. Annars kommer hon bara kasta skit på oss var hon än kommer åt, och även dra in mig.
Egon höll med till sist, gav halva summan till Saga i svenska kronor. Men istället för att tacka sa Saga:
Är det allt? Var är resten?
Tiden gick. Maja hade nu hunnit fylla femton, men ännu en olycka drabbade familjen. Svea blev sjuk och sängliggande. Hon hade känt sig trött tidigare, men skyllt på jobbet, skolbarnen tärde på krafterna. Men en förmiddag svimmade hon mitt på tomten. Ambulansen tog henne till sjukhuset, och utredningen visade en lömsk sjukdom, redan för långt gången.
Finns det inget hopp? frågade Egon doktorn, förtvivlad.
Vi gör vårt yttersta. Men det är för sent. Hon har aldrig sökt vård förrän nu, svarade läkaren maktlöst.
Jo, jag har försökt, men sådan är Svea. Hon ger alltid allt åt andra. Aldrig sig själv Egon såg ut i fjärran.
Till slut fick Svea komma hem, och tillbringade sina sista dagar stilla i sitt sovrum. Egon gav henne sprutor, tog ledigt från jobbet för att alltid vara där, men när ledigheten tog slut tvingades han tillbaka till SKF. Då fick Maja hjälpa till innan och efter skolan laga mat åt mamman, ibland tvätta och sköta om henne, fast hon själv var utmattad.
En dag kom Saga förbi.
Egon, min tvättmaskin har pajat, du kan väl ta en titt på den? Du brukar ju kunna sånt.
Okej, jag kommer i morgon efter jobbet, svarade Egon. Och så blev det.
När han gick hemåt muttrade han:
Saga, du kan väl åtminstone hjälpa till lite ibland hos oss, så Maja slipper vara ensam med Svea. Hon är ju bara femton, orkar inte mer både fysiskt och psykiskt. En vuxen klarar knappt detta, och Maja måste ibland vakta natten när jag jobbar. Svea har ju dessutom alltid tagit hand om din Anton, och räddade till och med din lägenhet när din före detta ville sno den.
Men herregud, Egon, ska du älta sånt som hände för hundra år sen? Anton är sjutton nu och jag blev ju gift före dig. Jo visst, Svea hjälpte med honom, men jag var ju ständigt på resande fot. Jag har förresten gett henne en guldring i tack.
Och den gav du snabbt tillbaka igen när hon inte ville ha den, minns du det? retades Egon.
Tja, ville hon inte ha den så Och det är skillnad på att ta hand om en frisk pojke och att vaka vid en döende. Räkna inte med mig, Egon.
Han blev inte ens arg, bara kall inombords.
Räkna aldrig med min hjälp mer. Du är kall som snö, Saga.
Från den dagen glömde Egon sin syster.
Svea avtynade snabbt. Samma dag såg Maja genom fönstret sin pappa komma gående mellan dunlika björkar. Hon öppnade dörren och rusade ut, drömmen kändes som om tiden snurrade baklänges och pappa redan var där innan hon hann blinka.
Pappa, mamma är så dålig, hon vänder sig bort mot väggen, äter inte, säger inget. Jag ville ge henne tabletter och vatten
Det ordnar sig, min flicka. Vi klarar oss.
Men den natten somnade Svea stilla in. De grät tillsammans, men Egon kände ändå en viss lättnad Svea slapp lida mer, och Maja slapp se henne förtvina. Sjukdomen hade slitit ut dem alla.
Efter begravningen blev Egon dålig själv, saknaden sved. Han såg hennes leende i varje hörn, hörde hennes skratt eka mellan väggarna. Hon var så oumbärlig, men nu borta för alltid. Maja, själv i sorg, började trösta sin far.
Pappa, vi gjorde allt vi kunde. Mamma lider inte längre. Vi måste vänja oss vid det, men vi har varandra.
Du är så vuxen, Maja sorgen har gjort dig stark, häpnade Egon.
Maja försökte alltid finnas där för pappa. Han skyndade hem från jobbet, och hon hade ofta förberett middag och de delade dagens märkliga händelser som om tiden i drömmen ibland gick baklänges och barnen blev vuxna fortare än ljuset.
En kväll efter jobbet berättade Maja:
Idag när jag kom hem välde faster Saga in efter mig. Hon sa att hon skulle ha mammas gamla minkpäls och lite grejer. Hon sa att du visste.
Jag släppte inte in henne. Hon blev arg och gick.
Du gjorde rätt, Maja. Jag har inte sagt något. Nästa gång lås genast dörren. Saga har inget här att göra.
En dag på jobbet högg det plötsligt i Egons bröst. Han försökte andas men all luft förvandlades till taggtråd. Hans kollega ringde ambulans och han hamnade på S:t Görans igen. Maja rusade dit.
Det är ingen fara, flickan min. Din pappa får behandling. Han måste stanna här nu, sa läkaren lugnt.
Nu vilade ansvaret helt på Maja: pappa, skola, hushåll. Allt snurrade som ett vintervattenhjul. Hon sprang mellan sjukhuset och hem, bakade till och med kanelbullar som hon tog med till sin far. En dag dök Saga oväntat upp i köket. Hon hade med en paj.
Maja, här är en paj till Egon, men jag tänker inte gå upp till honom. Ge den från dig bara.
Tack, faster Saga, mumlade Maja.
Strax efter kom Anton, Sagas son, förbi. Han gick sista året på gymnasiet och höll på att söka in till universitetet.
Jag glömde nycklarna, så jag klev över. Oj, Maja, har du bakat? den luktar sommaräng, sade han.
Nej, det var din mamma som lämnade den, till min pappa på sjukhuset. Men ta en bit du, du är säkert hungrig efter skolan.
Anton tackade ja och satte sig med te, men när de skulle gå till sjukhuset började han plötsligt svettas, blekna, greppade räcket vid trappan och sjönk ihop men som tur var redan vid sjukhusentrén.
Det visade sig att Anton blivit förgiftad.
Vad har han ätit? frågade doktorn.
Pajen vi skulle ge den till pappa. Hans mamma bakade den.
Lämna aldrig sådan mat till din far. Pajen måste undersökas, sa doktorn.
Polisen kontaktade Saga. Snart blev hon hämtad till stationen. Det visade sig att hon blandat något i pajen för att bli av med Egon och sedan sälja hans lägenhet. Maja kunde ju bo i studentkorridor senare, tyckte hon. Men hon hade inte räknat med att Anton kunde få i sig pajen.
När Egon till sist skrevs ut från sjukhuset, for han och Maja och Anton för att möta Saga på stationen.
Snälla, förlåt, Egon förlåt, Anton och du också, Maja jag förstod inte vad jag gjorde. Förlåt, snälla ni, bad hon snyftande.
Egon drog tillbaka sin anmälan och efter ett tag släpptes Saga ut. Anton kunde inte förlåta, tillbringade mer och mer tid med Egon och Maja.
Farbror Egon, jag kommer aldrig att förlåta mamma. Hur kunde hon göra så?
Anton, vi får aldrig välja våra föräldrar. Din mamma gjorde något hemskt, men ångrar sig djupt. Alla begår misstag. Om du kan, förlåt henne. Hon plågas själv.
Med tiden lugnade sig allting. Anton började universitetet, Maja avslutade gymnasiet och förberedde vidare studier, även om hon ogärna ville lämna pappa ensam.
Ingen fara, min dotter. Du måste studera. Vi har varandra, vi ska leva för varandra, besöka varandra på lov och helger. Det var vad din mamma drömde om att du skulle börja på lärarhögskolan.
Och så vandrade Egon och Maja tillsammans vidare genom den drömlika tillvarons höstmörka skogar där tiden plötsligt kunde stå stilla och saknaden blev bärande, men där de ändå alltid hade varandra.
