Det var en solig söndag för länge sedan, då jag äntligen hade en ledig dag från arbetet och passade på att ta itu med hushållssysslor hemma i min lägenhet i Göteborg. Plötsligt ringde telefonen och min bekanta Cecilia, helt utan förvarning, berättade att hon och hennes son Ville var på väg över. Jag försökte förklara att jag höll på att städa, men det verkade som om hon inte ens lyssnade på mig.
Tio minuter senare stod de i hallen. Jag måste erkänna att jag inte var särskilt glad över att ha Ville där, då han alltid var så livlig och hade svårt att sitta still.
Vi satt i köket och fikade, drack kaffe och pratade om allt möjligt, medan Ville tittade på barnprogram. Plötsligt hördes ett fruktansvärt dån från vardagsrummet. När jag rusade dit såg jag att akvariet låg i kras på golvet. Fiskarna låg utspridda på mattan och vattnet hade runnit över hela golvet, in i varenda vrå.
Cecilia sprang genast fram till Ville för att försäkra sig om att han var oskadd, medan jag fick slänga mig på golvet och försöka torka upp det värsta med trasor, så att vi inte skulle få översvämning och förstöra för grannarna under. När jag hade fått undan det mesta av vattnet sa Cecilia att de behövde gå hem.
Kan du hjälpa mig att ta mattan till kemtvätten? frågade jag. Nej, Ville är jätterädd, vi måste lugna honom, svarade hon snabbt.
När jag frågade Ville varför han var vid akvariet, sa han att en pappersflygplan hade flugit dit, och att han ville ta upp den. Men jag såg ingen papperslapp någonstans. Ville pekade mot garderoben och sa att det var därifrån han tog papper. Då gick det upp för mig att han gjort flygplan av mitt vigselbevis.
Då får du väl göra ett nytt, utbrast Cecilia. Det är inte så svårt heller.
Visst, varför skulle jag stressa upp mig? Jag får köpa ett nytt akvarium, ordna ett nytt vigselbevis och betala för grannens skadade parkett. Cecilia skyllde dessutom allt på mig jag borde inte ha saker i framträdande plats, tyckte hon.
Efter att de gått gick jag ner till grannen för att se om allt stod rätt till där. Sedan satte jag mig och pustade ut. På kvällen fick jag ett meddelande av Cecilia hon krävde att jag skulle swisha henne pengar för att de tagit Ville till psykologen eftersom han blivit så rädd av olyckan. Jag svarade inte, utan valde att blockera hennes nummer.
Så här, många år senare, skrattar jag åt eländet. Och jag lärde mig att ibland är det bäst att vara tydlig och stå på sig även när en bekant plötsligt vill komma på fika.
