“Vi har sålt huset till er. Vi har rätt att bo kvar i en vecka till,” säger de gamla ägarna.
Det är 1975 och vi har precis flyttat från landsbygden in till staden. Vi har köpt ett hus i utkanten av Göteborg och blir snabbt varse om en överraskande situation…
På landet hjälpte alltid grannarna varandra. Mina föräldrar var likadana. Därför gick de med på när de tidigare ägarna, familjen, undrade om de fick bo kvar ett par veckor i vårt nya hus medan deras nya boende blev klart.
De här människorna hade en enorm och väldigt aggressiv hund. Vi ville inte behålla den den lydde aldrig oss. Hunden minns jag än idag.
Första veckan går, sedan en till, och ytterligare en tredje Den gamla ägarfamiljen bor fortfarande kvar, sover till långt in på dagen, och visar inga tecken på att vilja flytta. Det konstigaste är ändå deras attityd: de beter sig som om de fortfarande äger huset, särskilt den förra ägarens mamma, fru Andersdotter.
Mina föräldrar påminner dem hela tiden om överenskommelsen, men utflytten dröjer hela tiden.
De släpper ut hunden utan tillsyn. Hunden bajsar på vår gräsmatta och vi är rädda för att ens gå ut. Den kastar sig över allt och alla. Flera gånger ber mina föräldrar dem att inte låta hunden springa lös. Men så fort pappa har gått till sitt arbete på Volvo och mina systrar Astrid och Linnea har tagit bussen till skolan, är hunden ute på tomten igen.
Till slut blir hunden det som får pappa att ta itu med situationen.
En dag när Linnea kommer hem från skolan, öppnar hon grinden utan att tänka på hunden. Det stora svarta odjuret kastar omkull henne, men som tur är kommer hon undan med bara lite rivet hår och en skråma. Hunden kopplas och de gamla ägarna skyller på min lillasyster för att hon kom hem “för tidigt”.
Den kvällen får pappa nog! Han hinner inte ens ta av sig ullrocken innan han, utan vidare diskussion, ledsagar gamla fru Andersdotter ut på gatan med klänning och allt. Hennes dotter och svärson Hasell springer ut i ren panik. Alla deras saker kappsäck, garderob och kuddar flyger över staketet, rakt ner i leran och vattenpölarna på uppfarten.
I ren desperation försöker de hetsa hunden mot pappa, men när hunden ser allt ståhej lägger den öronen bakåt och kryper in i vedboden. Den vill heller inte lämna huset. En timme senare står alla deras saker utomhus, grinden är låst, och hunden sitter på andra sidan staketet tillsammans med sina gamla ägare och ser förvirrat på vårt nya hem.
