“Vi har sålt huset till er. Vi har rätt att bo kvar en vecka,” säger de tidigare ägarna.
Det är 1975 och vi har nyss flyttat från landet till stan. Vi köper ett hus i utkanten av Stockholm och står plötsligt inför en oväntad situation…
På landet har alla alltid hjälpt varandra. Sådan är mentaliteten, och så var även mina föräldrar.
När de tidigare ägarna frågar om de kan få bo kvar ett par veckor i vårt nya hus, medan de ordnar med några papper, går mina föräldrar med på det.
De här människorna har en stor, argsint hund som heter Tor. Vi vill inte ta hand om honom eftersom han inte lyssnar på oss överhuvudtaget. Jag minns honom än idag.
En vecka går. Sedan ännu en. Sedan en tredje. De gamla ägarna flyttar fortfarande inte ut. De sover länge varje dag, lämnar sällan huset och verkar inte alls vilja flytta. Det märkligaste är hur de beter sig, som om huset fortfarande är deras. Särskilt mamman i familjen.
Mina föräldrar påminner dem gång på gång om vad vi kommit överens om, men deras flytt skjuts ständigt upp.
De släpper ut hunden fritt utan att hålla koll på honom. Han gör ifrån sig överallt i vår trädgård och vi vågar knappt gå ut. Hunden attackerar vem som helst. Flera gånger ber mina föräldrar dem att hålla Tor kopplad, men genast när pappa går till jobbet och mina syskon till skolan, är hunden ute i trädgården igen.
Till slut är det faktiskt hunden som hjälper min pappa att få iväg de besvärliga gästerna.
Min lillasyster, Ebba, kommer hem från skolan och öppnar grindarna utan att tänka på Tor. Den svarta besten river ner henne på marken, men som tur är blir hon inte allvarligt skadad bara jack i kläderna och ett par rivmärken. Hunden fångas och sätts i koppel igen. Men gissa vad? De före detta ägarna skyller på min lillasyster och säger att hon var för tidig hem.
Och den kvällen rinner bägaren över. Pappa kommer hem från jobbet, tar av sig skorna i hallen och går sedan direkt ut, sliter ut den gamla damen ur huset fortfarande iklädd sin klänning. Dottern och hennes man rusar efter. Alla deras saker landar sedan, en efter en, över staketet rakt ner i en lerpöl.
Till sist försöker de hetsa Tor mot pappa. Men när hunden ser allt tumult, stoppar han svansen mellan benen och gömmer sig i vedboden. Han vill inte följa med. En timme senare är allt deras bohag utanför tomten, grinden är låst och hunden sitter, tillsammans med sin familj, bakom staketet.
Och så blev vi ensamma herrar över vårt hus, och kunde äntligen börja vårt liv i staden.
