Förra månaden blev jag äntligen farmor. Jag svävade nästan på små svenska moln av lycka och såg verkligen fram emot att få träffa det lilla undret. Men nej då vi är inte särskilt välkomna. Min svärdotter blänger misstänksamt och på hennes min skulle man kunna tro att vi bär med oss en epidemi. Och min egen svärson, han verkar dela känslorna.
Jag tar det rätt hårt jag är ändå som en riktig mormor här! Min dotter, Märta, försökte bara komma med några kloka råd (hon har ändå tre barn, så lite koll har hon ju). Som tack fick vi hälften av våra presenter hemskickade igen. Tydligen behöver en nyfödd inte gosedjur. Jaha? Hur hade hon tänkt att bebisen ska förbereda sig för verkliga livet, undrar man ju stillsamt.
När vi var på besök fick vi inte ens kaffe. Inte ens en liten kopp bryggkaffe! Min son satt tyst och stirrade ner i sina tofflor han är minsann inte den som bestämmer hemma hos sig. På vägen hem satt jag och snorade i bilen, besviken på det svenska familjelivet.
Numera får jag bara nöja mig med bilder på barnbarnet i min mobil, för att komma dit på riktigt är det inte tal om. Jag har försökt bjuda hem hela högen; nej tack, säger svärdottern direkt. Jag till och med föreslog för min son att ta barnvagnen på en promenad till parken med mig, men inte ens det gick svärdottern har full koll på varje steg han tar.
Hon har bestämt att lilla barnbarnet ska ha ersättning istället för att amma, bara för att hon ska slippa sitta fastklistrad vid soffan. Hon verkar tro att vi ska sitta och döma henne, men ärligt talat bryr jag mig inte det minsta. Så länge jag får träffa min lilla gullunge någon gång. Varje mamma gör ju som hon vill vi är ju i Sverige, inte någon diktatur.
Tidigare hade vi faktiskt rätt bra relation, till och med hennes föräldrar och jag drog jämt. Men sen barnet kom var det som om någon bytte ut henne mot en survädersversion av sig själv. Jag har verkligen varit snäll hela tiden varför har hon blivit så här mot mig? Kompisarna på jobbet är förbluffade: Hur kan du ha barnbarn, men aldrig träffa dem?
Min mamma skrev över lägenheten på mig. Jag hade tänkt sälja och dela på pengarna mellan min son och min dotter. Men nu när det blivit som det blivit, säger min man att vi kan hyra ut till studenter istället varför ge något till så otacksamma barn? Kanske är det bäst så, för när man blir gammal är det inte säkert att någon vill ta hand om en här ute på landsbygden. Nä, livet är sannerligen inte alltid som på svenska familjeserierna på SVTSå en eftermiddag, när regnet smattrade mot köksfönstret och kaffet smakade bittert av ensamhet, ringde telefonen. Det var min son. Rösten lät osäker, men längtande: “Mamma, vill du följa med till stranden i helgen? Bara vi. Utan krav, utan något prat om rätt och fel.”
Hjärtat slog dubbla slag kanske fanns det en öppning ändå? Kanske måste allting inte vändas mot vem som var mest skyldig, mest missförstådd. Jag försökte låta oberörd, men lyckan bubblade i magen. “Gärna,” svarade jag. “Vi kan ta med en filt och titta på vågorna, du och jag.”
Och så åkte vi. Måsarna skrek över havet, vinden var salt och sanden kröp innanför kragen. Sonen bar på lilla knytet, den där lilla människan som ännu inte visste något om släktbråk eller stela kaffebjudningar. Bara om famnar som doftade tryggt.
På avstånd stod svärdottern, först stel, sedan ett litet leende i mungipan när hon såg hur vi trasslade in oss i barnvagnen. Jag vågade möta hennes blick, och den var inte längre hård bara trött och en aning sorgsen. Det slog mig att vi båda var mödrar, båda oroliga, båda sårbara. Vi längtade efter trygghet. Efter att räcka till.
Det blev inget storartat försoningstal. Bara en filt på stranden, en termos kaffe delad i tyst samförstånd, min sons varma hand på min axel. Och mitten av allt, de där små händerna som grep om mitt finger, alldeles nya i världen.
Jag andades ut. Det blev inte som jag drömt men ibland räcker det med ett litet steg närmare för att världen ska kännas möjlig igen.
