Eftersom det var jag som lämnade familjen för en annan man och därmed orsakade att äktenskapet gick sönder på grund av mig, ansåg Henrik att jag var skyldig att kompensera honom för hans krossade hjärta. Han lät mig inte ta med mig vår son, och sonen ville dessutom bo kvar hos sin pappa, inte hos mig, och trots att det gjorde ont kunde jag varken övertala honom eller tvinga honom att följa med. Vi löste det hela ganska snabbt de lät mig gå, och i utbyte skickade jag dem pengar en eller två gånger i månaden. Mitt ex hade ett jobb och tjänade pengar, men när han insåg att jag hade gott om pengar, och att min nya partner dessutom bidrog så att min son aldrig skulle behöva sakna något, så slutade Henrik arbeta och började istället leva på våra pengar.
Med tiden, när pojken växte upp, blev han oerhört bortskämd av sin pappa take away från restauranger, ledigt från skolan när han ville, semesterresor och dyra hushållsapparater. Efterhand utvecklade min son en rätt nonchalant attityd och ville träffa mig allt mer sällan. Vad jag än köpte eller gjorde för honom så ordnade pappa det bättre, trots att det var för mina pengar. Redan vid elva års ålder funderade aldrig pojken på hur hans pappa hade råd med allt när han aldrig jobbade och alltid var hemma.
Min nuvarande man föreslog att jag kanske gav dem för mycket pengar. Vi började även tänka på sonens framtid och om hans studier, så vi bestämde oss för att det vore bättre att spara till hans utbildning istället för att låta mitt ex slösa bort allt på onödiga prylar. Jag berättade om vårt beslut personligen för Henrik, sa att det räckte nu, att det var tid för honom att börja ta ansvar för vardagsutgifterna, medan jag skulle spara pengar till sonens framtid. Henrik svarade med att ifrågasätta vilken sorts mamma och fru jag varit, och hotade dessutom att stämma mig och kräva underhåll för att enligt honom jag egentligen inte gett dem något alls.
Jag pratade med en jurist och fick veta att jag inte behövde oroa mig eller ta hans hot på allvar, då han de senaste åren faktiskt bara levt på mina pengar och själv inte gjort rätt för sig. Ändå kan jag inte låta bli att känna mig som den förlorande parten. Min son tycker ännu sämre om mig nu, övertygad om att jag inte vill hjälpa hans pappa alls längre…
