Eftersom det var jag som lämnade familjen för en annan man och orsakade att äktenskapet tog slut på grund av mig, tyckte Johan att jag var skyldig honom att gottgöra hans brutna hjärta. Han lät mig inte ta med vår son, och pojken ville själv bo kvar hos sin pappa, inte med mig. Fast det sved, kunde jag inte övertala honom eller ta honom mot hans vilja. Vi gjorde upp det ganska snabbt de lät mig gå, och i utbyte skickade jag dem pengar en eller två gånger i månaden. Mitt ex hade jobb och tjänade pengar då, men när han märkte att jag hade ganska gott om pengar, och min nya man också bidrog så att vår son skulle ha allt han ville ha, slutade Johan att arbeta och började leva på våra pengar.
När pojken växte upp, skämde hans pappa bort honom något enormt hämtmat varje vecka, han fick stanna hemma från skolan när han ville, utlandsresor på sommaren och dyr hemelektronik. Man märkte att min son blev ganska respektlös och han ville träffa mig allt mer sällan. Vad jag än köpte eller ordnade för honom så gjorde pappa det alltid bättre, trots att det var mina pengar han använde. Redan vid elva års ålder funderade inte ungen ens över varför pappa hade det så gott ställt trots att han alltid var hemma.
Min nuvarande man föreslog att det kanske berodde på att jag skickade dem för mycket pengar. Dessutom började vi tänka på grabbens framtida studier och insåg att det vore bättre att spara till det, istället för att mitt ex slösade bort rubbet på onödiga prylar. Jag tog ett samtal med Johan och sa att nu hade jag försörjt dem tillräckligt länge, och att nu var det hans tur att stå för kostnaderna jag ville lägga undan till sonens framtid. Då fick jag förstås höra vilket uselt ex och mamma jag var, och han hotade till och med att ta mig till domstol och kräva underhållsbidrag, för enligt honom hade jag inte betalat något.
Jag pratade med några jurister och de sa till mig att jag inte behövde bry mig om hoten, för han skulle aldrig få rätt; han hade ju trots allt inte jobbat på flera år och levde bara på mina pengar. Ändå känns det som om det är jag som förlorar. Min son tycker ännu sämre om mig nu och tror att jag inte vill hjälpa hans pappa över huvud taget.
