Vi möter fel människor, vi gifter oss med fel personer Livets väg är sällan enkel, och man kan inte fly undan sitt öde. Alla har sin egen livsresa, sin egen sanning. Vera växte upp i ett kvinnornas rike, där mormor Fia och mamma Maria kämpade på tillsammans i ett litet svenskt hus på landet – med potatisland, ved, vatten från brunnen och evighetsarbete med hushållet. Mormor Fia hade länge bott ensam i byn, blivit änka tidigt; hennes dotter Maria dumpades av sin man när Vera bara var två år. Så blev det deras lilla kvinnliga värld. Från barnsben lärde sig Vera mjölka kossan, rensa i trädgårdslanden, och laga enkel vardagsmat. Över femtio fyllda kom Fia en kväll trött hem från bruket och suckade: – Maria, allt är så hopplöst… Efter lite samtal bestämmer sig mor, dotter och barnbarn för att sälja allt och flytta till stan, där Fias storebror Nils bor. Där börjar ett nytt liv – med ny lägenhet, skolgång i ett närliggande område och jobb på bageriet åt Maria, medan Fia får jobb som städare på Veras nya skola. Tiden går – Vera börjar hjälpa till ekonomiskt, får jobb som diskare på stadens resterang, kommer in i den unga stadsungdomens dansliv, och träffar där Totte, som snart ska till lumpen, och lovar att skriva brev. Han återvänder dock från militären med en fru han träffat under tjänstgöringen. Efter besvikelsen med Totte träffar Vera Jörgen, en glad kille som precis muckat. De börjar brevväxla, och Vera bestämmer sig så småningom för att tro på tilliten igen. Hon inser att nu har hon träffat rätt person, trots mormor Fias ord: “Vi möter fel människor, vi gifter oss med fel personer.” Med Jörgen bygger hon upp ett ordnat och lyckligt svenskt familjeliv med två tvillingpojkar, allting på sitt rätta ställe, tills tragedin slår till och Jörgen går bort oväntat tidigt. Så lever Vera den sista tiden ensam, likt sin mormor och mor, trots barn och barnbarn på besök – från ödet kan man inte fly.

Vi träffar fel personer, gifter oss med fel personer

Livets väg är allt annat än lätt, och man slipper inte undan sitt öde. Alla har vi vår egen väg och vår egen sanning. Kerstin växte upp i en familj där kvinnorna höll ställningarna. Att kalla det ett rike är kanske att ta i, men de hade en gammal gård på landet utanför Borås. Grönsaksland, ved att klyva, vatten att bära från brunnen och oändligt med sysslor varje dag.

Mormor Svea hade bott själv ute på landet länge. Änka sedan unga år. Hennes dotter, Ingrid, hade också blivit ensam; mannen lämnade henne när Kerstin bara var två år gammal. Så där fanns deras lilla kvinnodomän. Redan som barn kunde Kerstin mjölka korna och rensa ogräs i rabatterna, och att svänga ihop enkel husmanskost lärde hon sig snabbt.

Svea var närmare sextio när hon en kväll kom hem från mejeriet, trött och less.

Ingrid, nu orkar jag knappt mer…

Men kära mamma, vad är det? frågade Ingrid, och Kerstin kom genast springande.

Jo, det här slitet… mocka i ladugården, konstant jobba. Har vi inte rätt till ett annat liv? Svea slöt de grova händerna i knät.

Vad tänker du då, mamma? undrade Ingrid.

Vi säljer rubbet och flyttar till stan. Jag har ett sparkapital på banken, det borde räcka till en lägenhet i Göteborg.

Åh, ja! ropade Kerstin och klappade händerna. Jag vill flytta till stan!

Så fick det bli. Sveas äldre bror Bengt bodde redan i Göteborg. De flyttade in hos honom.

Ni får ta gästrummet så länge, sa hans fru Barbro hjälpsamt. Så hittar vi en lägenhet åt er.

Släkten var vänlig och tålmodig. Ingrid och Bengt letade efter en bostad. Till slut lyckades de få tag på ett litet hyreskontrakt och flyttade in.

Oj, renovering skulle behövas, men nu har vi lagt hela sparkassan på boendet, suckade Svea. Men det får vi ta vartefter.

Ja, mamma, instämde Ingrid. Jag börjar jobba på Hönö Brödfabrik imorgon. Skulle behöva hitta en skola nära jobbet för Kerstin. Sommarlovet är ju snart slut.

Jag går med Kerstin till rektorsexpeditionen imorgon, du får nog fullt upp med jobbet, sa Svea.

Kerstin började i sjätte klass på stadsdelskolan, bara ett stenkast från hemmet. Hon var ivrig.

Mormor, jag lovar att plugga hårt! utbrast hon.

När Ingrid kom hem från första arbetsdagen fick hon höra att mormor också fått jobb, som städare på Kerstins skola.

Ja, du kunde ju vara hemma och ta det lugnt och leva på pensionen, mamma, tyckte Ingrid.

Nej, det är bättre att hålla igång så länge man orkar, och så kan jag ha ett öga på Kerstin i skolan.

Tiden gick. Svea trivdes, även om jobbet slet. Ingrid kämpade på och Kerstin var måttligt glad för skolan.

Efter åttan hoppade Kerstin av. Hon visste att det var dags att dra sitt strå till stacken. När hon en dag gick förbi en restaurang vid Avenyn såg hon en lapp: Diskare sökes. Hon gick in och fick jobbet direkt.

Hon skötte sig bra, hjälpte till i köket med att skala potatis och röra i grytorna, och blev snabbt vän med de andra tjejerna. Så började hon gå på dans på Folkets Hus om kvällarna.

Jag drar till dansen mamma, kommer hem senare! ropade hon.

Var rädd om dig och lita inte på första bästa pojke, ropade mormor efter henne.

Lugn, jag är inte barn längre!

På dansen träffade hon Tom. Han bjöd upp till första dansen och släppte henne inte ur sikte hela kvällen.

Jag följer dig hem i kväll, sa han bestämt och Kerstin sa inte emot.

De började ses oftare. En dag berättade Tom att han skulle göra lumpen.

Du väntar väl på mig, Kerstin? Jag ska skriva brev, skriver du tillbaka?

Klart jag gör, lovade hon.

Hon vinkade av honom på stationen och skrev flitigt. Han svarade tillbaka, men när året gått och han kom hem på permis, verkade han avvaktande.

Tjena Kerstin, inte gift än väl? skrattade Tom när han kom.

Jag väntar ju på dig, lovade jag inte det?

Jaja, muttrade han och såg åt sidan.

Snart åkte Tom tillbaka. Breven från honom blev glesare och till sist upphörde de helt.

Några månader senare spreds ryktet: Tom hade gift sig under lumpen och tagit med sig sin nya fru hem. Kerstin blev chockad och besviken.

Jag väntade på honom, suckade hon till sina vänner.

Ja, men han väntade inte på dig.

Senare en kväll mötte hon honom i Slottsskogen av en slump.

Hej Kerstin, började han och försökte ta hennes hand.

Vad vill du, Tom? Ska jag vara din älskarinna medan du är gift?

Han stod där och skämdes.

Förlåt, men min fru väntar barn… dig glömmer jag aldrig…

Lev med den du valt själv, Tom. Lycka till, sa Kerstin kort och gick.

Restaurangchefen la snart märke till Kerstin och sa en dag:

Du borde utbilda dig till kock. Vi skickar dig till kurs i Västra Götalands län.

Jätteroligt! sa Kerstin.

En solig morgon klev Kerstin, klädd i ny kappa, av vid perrongen i Alingsås för att gå på kurs. Brevid henne låg ett gäng ungdomar med gitarr och sjöng för en kille i militäruniform som var hemma på permis.

Plötsligt klev soldaten fram.

Hej, kan vi inte lära känna varandra? Jag heter Johan, och du?

Kerstin.

Väntar du också tåget?

Hon nickade. När tåget kom sprang han iväg till sina vänner, men hann ropa: “Skriver du brev om jag skickar adresser?”

Motvilligt blev de brevvänner. Hon mindes hur illa det gick med Tom och vågade knappt hoppas på Johan. Men han verkade pålitlig snäll och rolig utan stora ord.

Mormor brukade säga: Vi träffar fel personer, gifter oss med fel. Vad visste väl hon?

Efter nästan ett års brevskrivande stod Johan plötsligt utanför dörren hemma, fri från lumpen. De blev snabbt kära. Kerstin förstod att han var någon att lita på.

Tiden gick, Kerstin och Johan gifte sig. Hon blev kock på restaurangen, han jobbade på Volvofabriken. Allt var ordning och reda: tvättat, struket, lagat och plockat. Två tvillingpojkar gick på förskolan, alltid rena och hela.

Bara en grej med maken: Johan slängde kläder, oljedoftande overaller och prylarna lite överallt. Kerstin blev irriterad, tjatade, men inget hjälpte. Till slut bestämde hon sig för att pröva att vänligt vägleda honom istället. Småningom kunde till och med Johan lägga arbetskläderna i farstun och verktygen i garaget. Och plötsligt trivdes båda!

Kerstin insåg: tack vare Johan hade hon trots allt träffat “rätt man”, tvärtemot vad mormor sagt.

Så gick åren. De levde gott tillsammans, men plötsligt en vinterdag kom inte Johan hem från fabriken. Hjärtat stannade. Ingenting hade varnat dem. Sorgen la sig tungt över Kerstin.

Så blev Kerstin ensam igen, liksom mormor Svea och mamma Ingrid en gång. Barn och barnbarn hälsar på ibland, men ödet kan man inte springa ifrån.

Bedöm artikeln
( No ratings yet )
Vi möter fel människor, vi gifter oss med fel personer Livets väg är sällan enkel, och man kan inte fly undan sitt öde. Alla har sin egen livsresa, sin egen sanning. Vera växte upp i ett kvinnornas rike, där mormor Fia och mamma Maria kämpade på tillsammans i ett litet svenskt hus på landet – med potatisland, ved, vatten från brunnen och evighetsarbete med hushållet. Mormor Fia hade länge bott ensam i byn, blivit änka tidigt; hennes dotter Maria dumpades av sin man när Vera bara var två år. Så blev det deras lilla kvinnliga värld. Från barnsben lärde sig Vera mjölka kossan, rensa i trädgårdslanden, och laga enkel vardagsmat. Över femtio fyllda kom Fia en kväll trött hem från bruket och suckade: – Maria, allt är så hopplöst… Efter lite samtal bestämmer sig mor, dotter och barnbarn för att sälja allt och flytta till stan, där Fias storebror Nils bor. Där börjar ett nytt liv – med ny lägenhet, skolgång i ett närliggande område och jobb på bageriet åt Maria, medan Fia får jobb som städare på Veras nya skola. Tiden går – Vera börjar hjälpa till ekonomiskt, får jobb som diskare på stadens resterang, kommer in i den unga stadsungdomens dansliv, och träffar där Totte, som snart ska till lumpen, och lovar att skriva brev. Han återvänder dock från militären med en fru han träffat under tjänstgöringen. Efter besvikelsen med Totte träffar Vera Jörgen, en glad kille som precis muckat. De börjar brevväxla, och Vera bestämmer sig så småningom för att tro på tilliten igen. Hon inser att nu har hon träffat rätt person, trots mormor Fias ord: “Vi möter fel människor, vi gifter oss med fel personer.” Med Jörgen bygger hon upp ett ordnat och lyckligt svenskt familjeliv med två tvillingpojkar, allting på sitt rätta ställe, tills tragedin slår till och Jörgen går bort oväntat tidigt. Så lever Vera den sista tiden ensam, likt sin mormor och mor, trots barn och barnbarn på besök – från ödet kan man inte fly.