Det var för länge sedan, på en regntyngd väg någonstans mellan Sundsvall och Östersund, när min man Lennart och jag körde hem från ett släktbesök. Skogen stod tät invid vägen, himlen var grå och tystnaden låg tung över landskapet. Vi pratade lågmält om vardagsbestyr, med tankarna redan på kvällsmat vid vårt bord i det lilla huset utanför stan.
Plötsligt, utan förvarning, kom en kolossal björn utstörtande från skogsbrynet rakt ut på vägen. Lennart hann precis trycka på bromsen. Bilen skakade till, och mitt hjärta slog hårt i bröstet. Björnen stannade kanske en meter från motorhuven och reste sig högt på bakbenen. Han såg nästan skrämmande mänsklig ut där han betraktade oss, mäktig och lugn men med ett märkligt uttryck i ögonen.
Vi satt båda som fastfrusna. Jag var övertygad om att han skulle gå till attack det var något med hans blick som fick mig att krypa ihop av rädsla. De låsta dörrarna och rutorna kändes plötsligt tunna som papper. Han tog ett steg närmare, långsamt, så imponerande lugn och självsäker att jag trodde allt var förlorat. Det känts som en evighet; när som helst skulle han kasta sig mot oss.
Lennart fick hastigt i backen och började rulla bakåt så sakta han förmådde, medan ögonen hela tiden följde björnens rörelser. Inget ljud, bara vårt egna andhämtning och regndropparna som smattrade på rutan. Jag kunde inte röra mig, skräcken gjorde mig paralyserad.
Och just då, när spänningen var som värst, hände något oväntat något vi sent skulle glömma. Ett gigantiskt gammalt träd, som stått lutat intill vägen, gav vika och föll med ett dånande brak. Det landade bara några meter bort. Hade vi eller björnen tagit ett steg till hade trädet krossat oss. Allt skedde så snabbt; men vi satt där, oskadda, tack vare denna märkliga sammansvärjning av natten själv.
Björnen ryggade till, kastade en sista blick på oss och försvann i panik tillbaka in i skogen på några kraftfulla steg. Och på ett ögonblick var landskapet tyst igen. Allting var som före och ändå inte.
Jag kan fortfarande minnas blicken hos den stora björnhannen. Ville han oss något ont? Försökte han varna oss? Eller försvann han bara skrämd av oväsendet? Svaret lär jag aldrig få. Men de där ögonen, mörka och kloka, bär jag med mig än idag. Och ibland undrar jag: kanske var björnen vår räddare den dagen, mitt ute på den ödsliga, regnvåta Jämtlandsvägen.
