Vi körde längs E4:an, när en jättebjörn plötsligt hoppade ut på vägen och långsamt lunkade mot vår bil. Vi blev så rädda att vi redan såg oss själva på första sidan i Aftonbladet: “Par i Hyundai attackerade av björn utanför Sundsvall.” Vi var övertygade om att björnen tänkte gå till attack, men då hände något helt oväntat
Jag och min man, Per, körde hem mot Umeå efter ett regnigt besök hos svärmor. Vägen gick mellan skogen och havet, och allt var precis sådär stilla och lugnt som det bara blir i norra Sverige. Vi småpratade om köttbullar till middag och längtade efter vårt eget soffhörn.
Och så, från ingenstans, rusar en väldig brunbjörn ut mitt på vägen. Per kastar sig på bromsen så att min kaffemugg flyger ur hållaren. Bilen skakar till och mitt hjärta sitter numera nere vid vristen. Björnen stannar ungefär en meter från motorhuven och reser sig på bakbenen. Den ser verkligen skräckinjagande ut. Jag tänkte direkt: “Nu blir vi björngodis.”
Björnen stirrar in genom framrutan. Långsamt, utan att blinka, tar den ett steg mot oss. Jag är tvärsäker på att den är hungrig. Det känns som om sekunderna släpar sig fram i slowmotion. Stängda dörrar och fönster känns lika värdefullt som ett paraply i Norrlands storm.
Per lägger försiktigt i backen och börjar sakta rulla bakåt. Våra blickar är fastnaglade vid björnen. Tanken är lika tydlig hos oss båda: om den går till attack så är vi körda. Jag är stel av skräck och kan bara sitta och stirra.
Och just då, när vi tror att det värsta ska hända, händer något totalt otippat. Vi hinner knappt ens reagera…
Ett gigantiskt träd, som stått där vid vägkanten längre än IKEA funnits, faller plötsligt ihop med ett brak. Det dundrar ner precis bredvid oss. Hade vi stått någon meter längre fram hade vi varit plattare än farmors pannkakor. Snacka om att ha tur med timingen!
Björnen rycker till, vänder sig blixtsnabbt bort från oss och rusar in i skogen. På tre sekunder är den borta, och landskapet är lika lugnt igen som om inget någonsin hänt.
Nu kan jag inte hjälpa att tänka på det där hela tiden. Var björnen på väg att angripa oss eller försökte den varna oss för trädet? Eller försvann den bara av ljudet? Jag har inga svar, men den där björnblicken sitter fastklistrad på näthinnan för alltid.
