– Vi kommer att bo hos dig ett tag, vi har inte råd att hyra egen lägenhet! – sa min väninna till mig. Jag är en mycket aktiv kvinna, trots att jag är 65 år. Jag reser gärna, upptäcker nya platser och träffar spännande människor. Med både glädje och vemod minns jag ungdomen, när man kunde semestra precis var man ville – vid havet, på camping med kompisar, eller på en båttur längs valfri älv, och allt kostade nästan ingenting. Men de tiderna är förbi. Jag har alltid älskat att träffa nya människor, både på stranden och i teatern. Många har blivit långvariga vänner. En dag lärde jag känna en kvinna som hette Sara. Vi bodde samtidigt på ett pensionat under en semester och skildes åt som vänner. Åren gick, ibland hördes vi via kort och brev till jul och påsk. Tills en dag – då jag fick ett telegram. Avsändaren saknades. Det stod bara: ”Tåget kommer klockan tre på natten. Vänta på mig på stationen!” Jag förstod inte vem det var ifrån, så min man och jag åkte ingenstans. Men klockan fyra på morgonen ringde det på dörren. Jag öppnade – och blev chockad! Där stod Sara, två tonårstjejer, en äldre dam och en man – med högar av packning. Vi blev stumma av förvåning men släppte in dem. Sara sa: – Varför kom du inte och mötte oss? Jag skickade ju telegrammet! Och taxi är dyrt! – Förlåt, jag visste ju inte vem som skickade det! – Nåväl, jag hade din adress. Här är vi. – Jag trodde vi bara skulle skriva brev till varandra, inte mer! Sedan förklarade Sara att en av tjejerna tagit studenten och ville plugga vidare, resten av familjen var där för stöd. – Vi kommer bo hos dig! Vi har inte råd med egen lägenhet! Och ni bor så centralt! Jag var chockad. Vi är ju inte ens släkt – varför skulle vi låta dem bo hos oss? Vi fick laga mat till dem tre gånger om dagen. De tog med sig lite mat ibland, men lagade aldrig själva. Jag fick sköta allting. Jag stod inte ut längre och efter tre dagar bad jag Sara och hennes släkt att flytta. Jag brydde mig inte vart. Ett stort bråk utbröt. Sara började slå sönder porslin och skrek hysteriskt. Jag blev helt chockad av hennes beteende. Sedan gick de. De lyckades stjäla min morgonrock, några handdukar och – jag vet inte hur – till och med min stora gryta med kål. Grytan bara försvann! Så slutade vår vänskap. Tack och lov! Jag hörde eller såg aldrig mer av henne. Numera är jag betydligt mer försiktig när jag träffar nya människor.

Vi stannar hos dig ett tag, för vi har inte råd att hyra eget boende! sa min väninna till mig, som om det vore något självklart.

Jag är en kvinna med spring i benen, alltid på språng trots att jag fyllt 65. Jag besöker platser som ibland känns mer som minnen än verklighet och rör mig bland människor som verkar ha blivit kvar någonstans mellan nu och då. Glada och sorgsna stunder blandas ihop, som midsommarnattssolen som aldrig riktigt går ner. Förr, när världen var som ett lapptäcke, kunde man bara packa en väska och dra till Smögen eller Gotland, slå upp ett tält vid en avlägsen sjö, eller hoppa på en båt längs Göta kanal. Det kostade bara några hundralappar, och allting var möjligt.

Nu är allt det där som en tunn dimma över en mossig äng strax före gryningen där men ändå inte.

Jag har alltid trivts bland folk, ofta fann jag nya vänner på sandiga stränder eller i gamla teatersalonger. Några av dessa bekantskaper blev till åratal av vänskap.

En sommar träffade jag en kvinna med namnet Tyra. Vi bodde på samma lilla pensionat i Österlen, där syrendoften låg tung i kvällsluften. Vi skiljdes åt som vänner och skrev vykort till varandra till jul och påsk, lite sporadiskt men alltid med ett leende i orden. Så, en dag, kom ett telegram utan avsändare, nästan som om det ramlat ner från någon annans dröm: Tåget kommer klockan tre på natten. Vänta på mig på stationen!

Jag förstod ingenting. Vem kunde ha skickat detta till oss? Jag och min make stannade hemma, och natten låg tung utanför. Klockan fyra på morgonen bultade det på dörren. Jag öppnade, stel av sömn, och där stod Tyra, med två tonårsflickor, en äldre dam med scarf och en lång blek man bakom sig. Berg av kassar och väskor som såg ut att vara fyllda med allt de ägde.

Vi stod bara och stirrade på varandra, jag och min make, vi som aldrig hade varit särskilt spontana. Men in kom de. Tyra utbrast förstås:

Varför kom du inte och mötte oss? Telegrammet, hallå! Tåg och taxi, det är inte billigt precis, vet du.
Men… jag visste ju inte att det var från dig! pep jag fram.
Jaja, jag hade din adress, och nu är vi här. Det blir toppen!

Sen berättade Tyra att den ena flickan gått ut gymnasiet och skulle börja plugga på universitetet i Uppsala, och hela släkten hade åkt med för att heja på.

Vi bor hos dig! Vi har inte råd till hyra, och ni bor så bra till, mitt i stan!

Det var som om hela verkligheten vek av åt ett sidospår. Vi var ju inte ens släkt. Hur kunde de tro att vi bara skulle öppna hemmet så där? Från första stund var det som att vara gäster i sitt eget hem. Jag fick laga mat till allihop tre gånger om dagen, de kom med lite mjukt bröd och färdiglagat köttbullstråg men ingen ställde sig vid spisen. Jag blev piga i mitt eget kök.

Efter tre dagar orkade jag inte längre; när tiden i drömmar böjs och sträcks tills det inte går att andas. Jag bad Tyra och hennes sällskap att lämna vårt hem vart de tog vägen brydde jag mig inte om. Ett stort ramaskri följde, tallrikarna dansade över parketten och Tyra skrek så det ekade i trapphuset.

Jag stod bara och såg på, tom inuti. Och när de till slut gått med mitt favoritnattlinne, flera handdukar och, märkligt nog, en stor kastrull med kålsoppa kände jag bara lättnad. Hur de fick med sig kastrullen är för mig ett mysterium, som de saker man plötsligt tappar bort i snårskogen nära barndomsstugan.

Så försvann vår vänskap i tystnad, och jag har aldrig hört från Tyra igen. Numera är jag försiktigare när jag rör mig bland andra; dörren till mitt lilla kök är inte lika öppen längre, och vinden viskar annorlunda när någon knackar på.