Vi har fortfarande saker kvar att göra hemma… Gamla Valborg lyckades med nöd och näppe öppna grinden, linkade fram till dörren, kämpade länge med det rostiga låset, steg in i sitt kalla, gamla hus och satte sig på stolen vid den iskalla vedspisen. Det luktade övergivet inne i stugan. Hon hade bara varit borta tre månader, men spindelväven hade hunnit breda ut sig, den gamla stolen gnällde beklagligt, vinden ven i skorstenen – huset tog emot henne bistert: Var har du egentligen varit, kära husmor, vem lämnade du oss till?! Hur ska vi klara vintern?! – Strax, strax, min vän, vänta lite, jag måste bara vila… Ska elda, så vi får värme… Bara ett år tidigare hade Valborg snirklat runt i det gamla huset: kalkat, målat, hämtat vatten. Den lilla, nätta figuren bugade ibland för ikonerna, ibland styrde hon vid spisen, ibland pilade hon runt i trädgården, planterade, rensade, vattnade. Och huset blev glatt ihop med sin husmor. Golvbrädorna knarrade livfullt under de snabba stegen, dörrar och fönster öppnade sig villigt för hennes flinka, slitna händer, och ugnen bakade duktigt bullar. Valborg och hennes gamla hus trivdes verkligen tillsammans. Hon blev änka tidigt. Uppfostrade tre barn, utbildade dem och sände dem ut i världen. Äldste sonen blev sjökapten, den andre officer – båda bodde långt bort och kom sällan hem. Bara yngsta dottern, Tamara, blev kvar i byn som chefsagronom, ständigt upptagen på sitt arbete och hälsade på modern ibland på söndagarna – med bullar och värme, men annars gick veckorna förbi utan att de sågs. Tröst fick hon av barnbarnet Lisa. Hon hade nästan vuxit upp hos mormor. Och vilken skönhet det hade blivit av Lisa! Stora grå ögon, hår som moget havre till midjan, tunga glänsande lockar, ja, hela hon lyste. När hon samlade håret i hästsvans ramlade lockarna ner på axlarna, och byns pojkar blev stumma av beundran. Slank och rak i hållningen – var kom den skönheten och resningen ifrån hos en enkel lantflicka? Valborg hade varit nätt i ungdomen, men jämförde man gamla fotot med Lisa var det som herdens dotter mot en drottning… Klok var hon också. Utexaminerad från Lantbruksuniversitetet i Uppsala, flyttade hem för att arbeta som ekonom. Gifte sig med byns veterinär, och genom ett kommunalt stödprogram fick de ett nytt, ordentligt tegelhus. Ett riktigt ståtligt hem – ja, för den tiden nästan som en herrgård. Det enda – mormors stuga ramades in av trädgård, blommor, grönska. Men runt Lisas nya hus hann inget ta sig – bara några stackars buskar. Och Lisa, trots att hon var lantflicka, saknade gröna fingrar och var inte van vid hårt kroppsarbete, mormor hade skytt henne från drag och slit. Sedan kom sonen, lille Wille. Då blev det ingen tid att greja i trädgård eller odling. Och så började Lisa bjuda in mormor för att flytta in – det moderna huset lockade, ingen eldning krävdes. Valborg började må sämre, fyllde åttio, benen blev allt tröttare, som om kroppen väntat in den runda födelsedagen, och snart lät hon övertalas. Valborg bodde några månader hos Lisa, men hörde sedan: – Mormor, kära, du vet att jag älskar dig! Men varför sitter du bara? Hela livet har du arbetat och donat, och nu har du liksom slagit dig till ro… Jag vill ju ha hjälp att sköta allt… – Men lilla vän, jag orkar inte mer, benen bär mig knappt… Jag är gammal nu… – Jaha, så fort du kom till mig blev du gammal… Ganska snart skickades mormor hem igen – hon hade inte kunnat hjälpa. Över sorgen att inte ha räckt till för sitt älskade barnbarn blev Valborg sängliggande. Benen släpade mot golvet, motvilliga efter ett långt, slitsamt liv. Att ta sig från sängen till bordet blev en kamp, att nå kyrkan en omöjlighet. Kyrkoherde Bertil kom själv till sin trogna församlingsmedlem och forna hjälpande hand i gamla kapellet. Han såg sig omkring med orolig blick. Valborg satt vid bordet och skrev sina sedvanliga månatliga brev till sönerna. Det var kallt, dåligt med eldning, golvet isande. På sig hade hon sin äldsta, nöttaste tröja och en smutsig sjal – hon som alltid varit så prydlig och noga – och på fötterna slitna tofflor. Kyrkoherde Bertil suckade: här behövdes hjälp. Kanske Anna, som bodde nära och var tjugo år yngre än Valborg? Han tog fram bröd, pepparkakor, halva en stor varm laxpaj (en gåva från hans fru, Alexandra), kavlade upp ärmarna, rensade ugnen från aska, bar in ved i tre omgångar och tände upp. Hämtade vatten och satte den stora sotiga tekitteln på spisen. – Kära du! Oj, förlåt – kära fader! Hjälp mig med adresserna på kuverten. Skriver jag själv så rår ingen ut på det! Bertil slog sig ner, skrev adresserna och kastade en blick på de darriga raderna. Med stora sneda bokstäver stod: ”Jag har det väldigt bra, käre son. Jag har allt jag behöver, tack gode Gud!” Men arken med goda nyheter om Valborgs liv var fläckiga, med kladdiga bokstäver, och fläckarna såg misstänkt salta ut. Anna tog sig an Valborg, kyrkoherde Bertil kom regelbundet med andlig omsorg, och Annas make, gamle sjömannen farbror Per, skjutsade henne ibland på sin motorcykel till högmässan. Livet började så smått ordna sig igen. Lisa syntes inte till. Något år senare blev hon svårt sjuk. Hon hade länge haft problem med magen och skyllde allt på det. Men det var lungcancer. Hur hon drabbades, det vet ingen, men hon slocknade inom ett halvår. Maken flyttade praktiskt taget in på kyrkogården – drack, sov där, och så om igen. Fyraårige Wille blev ingenmansbarn – smutsig, snorig, hungrig. Tamara tog sig an honom, men hennes agronomarbete gav henne knappt tid att träffa sonsonen, och det blev bestämt att Wille skulle till barnhemmet i kommunen. Det var ändå ett bra hem: duktig föreståndare, ordentlig mat, barnen fick komma hem över helgerna. Det var förstås inte som hemma, men Tamara hade inget val – jobbet krävde kvällar och slit, och pensionen var ännu långt borta. Då dök Valborg upp i sidovagn på farbror Pers gamla motorcykel. Han, stor och bred, bar randig sjötröja med ankare och sjöjungfrur på armarna. De såg båda stridslystna ut. Valborg sa bestämt: – Jag tar hem Wille till mig. – Mamma, du går ju knappt själv! Hur ska du orka med en pojke? Han ska ha mat, kläder, all omsorg! – Så länge jag lever tänker jag inte lämna Wille på barnhem, sa Valborg kort. Förbluffad över den annars så milda modern blev Tamara tyst, packade ihop Willes saker. Farbror Per körde dem hem till gamla stugan och hjälpte dem in. Grannarna viskade: – Hon är en sådan snäll gumma, men på gamla dar har hon nog blivit tokig: behöver själv hjälp, och så tar hon hem ett barn… Det är ju ingen valp precis… Den pojken kräver omsorg… Undrar vad Tamara tänker… Efter söndagsgudstjänsten gick kyrkoherde Bertil hem till Valborg med oro i själen – skulle han verkligen finna en smutsig, undernärd pojke hos den hjälpbehövande gamla kvinnan? Det var varmt och trivsamt. Wille, ren och belåten, lyssnade på skivan om Bamse från den gamla grammofonen. Och där svävade lilla skröpliga Valborg kvickt omkring: penslade plåten, knådade deg, rörde ihop ostfyllning. Och hennes trötta ben rörde sig plötsligt lätt och snabbt – som innan sjukdomen. – Kära Bertil! Jag bakar ostkakor… Vänta lite, så får både Alexandra och lille Kalle en rykande smakbit… Bertil gick hem, fortfarande förvånad, och berättade allt för frun Alexandra. Hon blev sittande, tog fram den stora blå dagboken och bläddrade: ”Gamla Sigrid hade levt sitt långa liv. Allt var förbi – drömmar, känslor, hopp – allt vilade nu under det tysta vita snötäcket. Snart skulle hon gå dit där ingen sjukdom, sorg eller suckan finns… En snöig februarimorgon bad Sigrid länge vid sina ikoner, la sig sedan och sa: ’Kalla på prästen, jag ska dö nu’. Hon blev alldeles vit i ansiktet, som snön utanför fönstret. Familjen tillkallade prästen, Sigrid bekände sina synder, tog nattvarden, och sedan låg hon där stilla, vägrade mat och dryck. Bara det svaga andetaget vittnade om att själen ej lämnat kroppen. Dörren slog upp: frisk vinterluft och ett spädbarns skrik. – Tyst, mormor håller på att dö. – Men ett spädbarn kan man ju inte tysta, hon är alldeles nyfödd och förstår inte… Barnbarnet Anna hade just kommit hem från BB med sitt lilla flickebarn. Alla andra var på jobbet, bara en döende gammelmormor och en nybliven, utmattad mamma hemma. Mjölken hade inte riktigt kommit igång, Anna var orolig och trött, och babyn skrek hjärtskärande och störde Sigrid i döendet. Gamla Sigrid lyfte huvudet, blicken blev klar. Med möda satte hon sig upp, satte fötterna på golvet, letade sina tofflor. När familjen kom hem fann de Sigrid piggare än på länge – hon hade bestämt sig för att inte dö, gick runt i rummet och vyssade en nöjd baby i famnen, medan barnbarnet vilade i soffan”. Alexandra slog igen dagboken, log mot maken och avslutade: – Min gammelmormor, Sigrid, älskade mig så mycket att hon helt enkelt inte kunde tillåta sig att dö. Hon citerade alltid visan: ”Det är för tidigt att dö, vi har fortfarande saker kvar att göra hemma!” Hon levde ytterligare tio år och hjälpte mamma – din svärmor – att ta hand om mig, sitt älskade barnbarnsbarn. Och kyrkoherde Bertil log mot sin fru.