Mina och jag har bestämt att bara vi ska skämma bort hennes barn. Min makes syster har bestämt att det är vi som måste skämma bort hennes barn och ingen annan.
Jag gifte mig med Henrik för nästan åtta år sedan. En snäll man, alltid redo att hjälpa, med ett öppet hjärta. Men han hade ett problem en syster. Lovisa. En kvinna med fantasi utan gränser och en otrolig förmåga att vända varje mening till en förtäckt fråga om en dyr gåva.
Hon talade aldrig rakt på sak. Hennes meningar lät alltid som oskyldiga tankar:
“Barnen drömmer verkligen om att se den nya animerade filmen, men biljetterna är så dyra nu”, sa hon med en melankolisk ton. Och Henrik, så fort han hörde det, köpte biljetter, tog barnbarnen till bio och köpte popcorn och godis till dem.
“Vilken fin väderlek”, fortsatte Lovisa, “men ni sitter bara hemma. Ni borde åka till Liseberg!” Och gissa vem som tog med hennes barn? Vi, så klart. Och allt på våra pengar.
Jag förstår inte dessa subtiliteter. Och jag vill inte. Jag föredrar ärlighet. Om du behöver något säg det. Be om det. Förklara. Låt bli att gå som katten runt het gröt och låtsas att du inte vill ha något.
Men Henrik reagerade alltid direkt på hennes “förslag”. Han älskade sina barnbarn galet. Men sättet han skämde bort dem på gick över alla gränser. Cyklar, prylar, nöjen allt blev normen. Lovisa behövde bara ge en blick, och min man sprang.
Nyligen var det Emilssons namnsdag Lovisas son. Vi hade redan gett honom en lyxig cykel, som kostade en rejäl slant. Jag var säker på att det var mer än nog. Men för Lovisa var “cykeln” ingenting. I hennes ögon måste pojken absolut åka till Europa. Och inte ensam med henne, så klart. En liten pojke kan inte resa själv!
På Lovisas språk lät det så här:
“Emilsson drömmer om att se Paris. Hans ögon lyser när han pratar om det”
Henrik tog med sig en tårta och en dekorativ kudde med Emilssons initialer istället för biljetter den dagen. Jag jobbade, så min man gick ensam. Och det, som ni kan tänka er, var som en hink kallt vatten över Lovisa.
Men hon gav inte upp. Hennes krav växte för varje år. Min man verkade inte bry sig. Vi hade inga egna barn, så han ägnade sig helhjärtat åt barnbarnen. Kanske för att han inte hade någon annan plats att rikta sin faderskärlek.
Och sedan de efterlängtade nyheterna: jag var gravid. Jag berättade för Henrik han grät av glädje, kysste min mage, kunde inte tro det. Han hade drömt om detta i åratal. Men sedan kom Lovisa
Och igen med en begäran. Den här gången, en resa till Prag under vårlovet. Så klart, med barnen. Min man sa nej, för första gången. Han sa att han snart skulle bli pappa och att alla resurser nu gick till vår familj. Då exploderade hans syster.
Nästa dag ringde hon mig. Hon skrek. Anklagade.
“Hur vågar du?! Du har gjort allt detta för att ta ifrån mina barn den enda man som brydde sig om dem!”
Jag lade på utan ett ord.
Sedan en ny scen. Barnbarnen väntade på Henrik utanför hans arbete. De gav honom kort de hade gjort.
“Farbror, snälla, överge oss inte”
“Varför behöver du egna barn när du redan har oss?”
Det var tydligt att någon hjälpt dem med texten. Och den “någon” var inte svår att gissa.
Henrik kom hem, satte sig på soffan, tittade på korten och det var som om något brast inom honom.
“Jag är bara en dumbom”, sa han. “Hur många år har jag stått ut med detta? Ugnen är trasig, jag har inte råd med en jacka, pappa lämnade oss farbror, hjälp oss. Hon har alltid använt barnen för att manipulera mig. Och jag jag föll för det. Som en idiot.”
Och plötsligt tog han fram en anteckningsbok. Han började skriva ner allt han kom ihåg: cyklar, telefoner, läger, resor, utrustning, jackor, teaterbiljetter. Summan en rejäl peng.
Sedan slutet. Ett slut i Lovisas stil.
Hon kom till vårt hem. Stod i hallen, som om hon ägde stället, och sa:
“Nu när ni ska få eget barn, kan du inte göra en sista god gärning? Ge oss bilen. Inte till mig, jag är inte fräck. Bara så jag kan ta med barnen”
Henrik räckte henne anteckningsboken utan ett ord.
“Här är summan. För allt du har fått. Betala tillbaka. Du har sex månader. Annars till domstol.”
Hon gick ut och smällde dörren så hårt att sopkvasten i hallen f
