Vi försökte lämna era saker till hittegodsavdelningen, sa polisen vänligt, men er katt är ovanligt stridslysten. Ingen vågade sig i närheten. Var snälla och ta med både era saker och katten. Vi har nog annat att stå i
På varenda järnvägsstation finns vänthallar. En del är stora och luftiga, andra trånga och klaustrofobiska. I vissa finns mjuka fåtöljer, i andra bara hårda träbänkar. Alla ser olika ut, men de bär på samma känsla den ofrånkomliga väntan.
Nästan alla som reser med tåg har någon gång dykt upp för tidigt, rädda för att missa avgången, för att sedan sitta där och tyst banna sig själv för att man varit för ut i god tid.
Så även den här gången satt resenärerna där och undvek varandras blickar. Någon bläddrade i Aftonbladet, någon hade försjunkit i en roman, de flesta gömde sig bakom mobilen. Flera hade med sig smörgåsar att stilla hungern med det var just till dem han vände sig
Vänthallen låg på bottenplan, med egen ingång direkt från gatan. Kanske det var dofterna av smörgåsar som lockade honom.
Det var en stor och rufsig grå katt. På halsen satt ett halsband med ett telefonnummer.
Folk viftade bort honom. Särskilt mammorna, upptagna med att mata sina barn:
Utsch! Stick härifrån! Du är både smutsig och full av ohyra. Jag vill inte att du smittar mitt barn.
Katten suckade tungt och drog sig undan. Han bad egentligen inte om något. Han satte sig bara där, tyst och orörlig, och såg på människorna med stora ögon
Han var så hungrig. Men han visste inte hur man bad om mat.
Bara några dagar tidigare hade han förts hit. Hans husse hade gått bort hastigt, och arvingarna bestämde att lägenheten skulle säljas. En av dem hade hittat ett “enkelt” sätt tog katten till stationen och sa:
Här slipper du svälta
Sen lämnades han där.
Men hur skulle han göra? Hur kunde han förklara för folk att han faktiskt var hungrig? Sådant visste inte katten.
Så han satt sig tyst bredvid någon och såg upp, medan doften av mat gjorde honom yr.
Folk, redan frustrerade av väntan, ville verkligen inte bry sig om en herrelös katt. De ville bort från vänthallen, fort, som om den var en dålig dröm.
En man anlände till stationen tidigt. Affärsresan skulle bli kort en natt på räls, jobb på kontoret och sedan hem igen. Han hade 40 minuter kvar till avgång. Av tristess granskade han folket och fick syn på katten just som en småbarnsmamma fräste och gestikulerade mot honom.
Katten retirerade vant några steg och parkerade sig på betryggat avstånd. Han var van vid rop och hot.
Mannen såg halsbandet och tänkte att katten nog var bortsprungen, att någon saknade honom. Han öppnade portföljen där hans fru packat hemlagade köttbullar. Han öppnade locket, drog in doften och log:
Det där luktar gott, sa han högt och sneglade på katten. Kom här! Misse-misse. Jag bjuder.
Katten trampade osäkert mellan tassarna. Han ville inte riskera att bli sparkad igen.
Kom nu, var inte rädd, sa mannen mjukt. Jag gör dig inget.
Efter en stund tvekade katten framåt och tittade vaksamt. Mannen lade en köttbulle på en servett. Katten jamade tyst och åt, noggrant och utan att spilla.
Ja, du är verkligen en tamkatt mumlade mannen.
Han noterade telefonnumret på halsbandet och slog. Inget svar bara ett avstängt abonnemang.
Han muttrade svagt för sig själv. Tåget gick om tjugo minuter och situationen var mer invecklad än väntat.
Vad gör jag nu? Inte gott, funderade han och fäktade med blicken över hallen.
Han tappade modet och ringde sin fru. I snabba andetag berättade han om katten.
Vad ska jag göra? Han är ju tam. Numret funkar inte. Han går runt och tigger men ingen vill ha med honom att göra.
Typiskt dig, skrattade hon. Du har alltid en sådan här historia på gång. Varför just den här katten?
Fattar du inte? sa han. Ingen vill ha honom, och han vet inte ens hur man ska be om hjälp.
Jag förstår, suckade hon. Vänthallen, sa du?
Just det! Mannen lättad. Kan du ta numret också?
Innan han gick till spåret visade han katten till ett undanskymt hörn och ställde fram köttbullarna.
Vänta här, klappade han katten på huvudet. Min hustru hittar dig, det lovar jag.
Katten såg på honom den ende som brytt sig, gett mat, sagt milda ord. Han stötte mjukt mot mannens hand och jamade.
Så, stanna här nu. Hon kommer snart. Hon hjälper dig
Dagen efter hade mannen fullt upp och kom sig inte för att ringa förrän på kvällen.
Nå, hittade du kattens ägare? Gav du honom mat?
Jag letade hela kvällen svarade hon. Men jag fick reda på: hans husse har dött. Släktingarna bara dumpade katten på stationen
Han blev tyst.
Jag letar mer imorgon bitti, lovade hon.
Jag oroar mig inte, sa han. Jag vet att du hjälper till.
Ja, hör ju hur icke-orolig du är, grälade hon. Ditt hjärta klarar inte oro! Jag ringer dottern och svärsonen, så åker vi tillsammans.
Han la på, men oron gnagde. Det är bara en katt hur kan man bry sig så, försökte han intala sig. Men ängslan släppte inte. Av någon anledning hade den här grå katten blivit viktig för honom.
Natten blev orolig. Han drömde att han klappade katten på huvudet och försökte säga något, medan katten nickade…
Nästa morgon ringde frun: de hade gått igenom hela stationen och frågat städarna katten var försvunnen.
Skuldkänslorna tog tag i honom. Han kunde inte förklara varför, men de ville inte släppa.
Han tog första bästa tåg hem
På kvällen var han tillbaka i sin hemstad. Istället för att åka direkt hem, bad han en främling vakta hans saker och började leta efter katten.
Det han fruktade mest var att misslyckas eller komma för sent.
En och en halv timme genomsökte han stationen, soptunnorna, buskagen.
Vid midnatt mötte frun upp, svor över hela situationen och fortsatte sökandet.
Vid två på natten satt de tillslut utmattade utanför entrén och rökte varsin cigarett.
Mina ben värker, sa hon.
Mmm. Vad gör vi nu?
Vi vilar och letar vidare. Var har du ställt väskorna?
Han slog sig för pannan:
Där inne bredvid nån kille. Han har säkert redan lämnat platsen!
Vi kollar väskorna först. Är de kvar tar vi dem till bilen, sen söker vi vidare.
De gick tillbaka i hallen. Vid väskorna stod ett par poliser.
Era saker? frågade konstapeln.
Våra, svarade de i kör.
Varför har ni övergett dem?
Letade efter en katt, svarade de samtidigt.
Vilken katt? undrade polisen och pekade mot bagaget. Menar ni den där?
På väskan låg den stora grå katten.
Vi tänkte lämna grejerna till hittegods, fyllde polisen i. Men katten försvarade dem som en hund, ingen fick röra.
Han stack inte. Han försvann nog bara en kort stund i närheten. Ta era saker och katten. Vi har nog med annat här.
Mannen närmade sig försiktigt katten. När katten såg den människa som matat honom, gett vänliga ord, och sagt att vänta, jamade han lätt och sträckte ut sig mot honom.
Mannen slog sig ner, strök katten längs ryggen och drog en lättnadens suck. Frun satte sig bredvid.
Med dig blir livet aldrig tråkigt, skrattade hon och gav mannen en puss på vänster kind. Alltid något äventyr Ta väskorna nu, så går vi hem.
Han tog sina väskor, hon lyfte upp den stora grå, magra och smutsiga katten. Katten jamade lyckligt, buffade henne med pannan, spann högt och försökte slicka hennes kind.
Hon skrattade, vände bort huvudet och fnittrade åt hans ivrighet.
Hemma fick katten först ett varmt bad, blev torkad med tjock frottéhandduk, fick halsbandet borttaget och blev serverad en skål kycklingbuljong.
På natten smög katten in i sovrummet och lade sig tätt intill kvinnan. Han puffade henne försiktigt med tassen, krafsade lite lätt, som för att försäkra sig om att hon inte skulle försvinna.
Hon lade handen på hans rygg och viskade:
Sov nu, lilla vän. Du är hemma
Katten spann mjukt och somnade.
Och mannen somnade också, och det sista han drömde om var att de fortfarande letade efter katten på stationen.
Och kanske drömde katten att han själv i alla dessa dagar hade letat inte efter mat, utan efter just dem.
På stationen for förresten en liten röd kattunge runt, såg på folk med oro och jamade försiktigt. De rusade bara förbi, utan att stanna.
Ingen hade tid. Det finns ju så många katter i världen. Man kan inte rädda och mätta dem alla, tänkte de och skyndade vidare.
Så minns jag allt detta, än idag.
