Vi flyttar in i er lägenhet – Olle har en jättefin lägenhet mitt i stan. Fräscht renoverat, bara att bo och njuta! – Lägenheten är toppen för en ensam tjej, – Rusta log överseende mot Ingela, som om hon vore ett barn. – Men vi planerar att skaffa två, helst tre barn. Gärna på raken. Mitt i stan är det bullrigt, dålig luft, ingen parkering. Och viktigast av allt – bara två rum. Här hos er – tre. Och området är lugnt, dagiset ligger på gården. – Ja, området är faktiskt bra, – bekräftade Sören, fortfarande ovetande om vart svärsonens tanke ledde. – Det är därför vi har stannat här. – Exakt! – Rusta knäppte med fingrarna. – Jag säger till Olga: varför trängas när det redan finns en färdig lösning? Ni är bara tre med dottern, ni har för mycket yta här. Vad ska ni med så mycket plats till? Ni använder ju knappt det ena rummet, det är ju bara förråd. För oss skulle det bli alldeles lagom. Ingela försökte pressa in dammsugaren i den smala garderoben i hallen. Dammsugarslangen fastnade i galgarna och vägrade finna sig till rätta. – Sören, kan du hjälpa till! – ropade hon till vardagsrummet. – Antingen har garderoben krympt, eller så har jag glömt hur man stuvar undan saker. Sören kikade ut ur badrummet – han hade just mekat med kranen. Lugn och alltid lite långsam, totalt olik sin rastlösa fru. – Vi fixar det, Ingis. Ge hit den bara. Han tog vant tag i den tunga apparaten och ställde med ett enda grepp in den i hörnet av garderoben. Ingela pustade ut och lutade sig mot dörrposten. – Varför har vi alltid platsbrist, förklara det för mig? Lägenheten är ju stor, tre rum, men när vi städar känns det som om vi borde bära ut allt på gården. – Det är för att du gillar att samla på dig saker, – sa Sören och log snett. – Vad ska vi med tre servisuppsättningar till? Vi använder ju bara en, två gånger om året. – De får stå kvar, de är minnen. Det här är ändå mormors lägenhet. Efter bröllopet delade Sörens föräldrar arvet rättvist: sonen fick den rymliga trean i ett lugnt område, mormors, och syster Olga fick tvåan mitt i centrum, i Stockholms “gyllene triangel”. Pengamässigt blev det ungefär lika. Fem år gick – alla levde i samförstånd och ingen avundades någon annan. Ingela trodde naivt att det alltid skulle vara så, men … *** De städade färdigt, rörde ordning i röran och satte sig för att vila. De hade precis satt på tv:n när det ringde på dörren. Sören gick för att öppna. – Syrran med sin kille är här, – sa han och tittade i kikhålet. Först svirade Olga in. Efter henne, tungt trampande, kom Rusta. Ingela hade bara sett honom några gånger: Olga hade träffat honom för ett halvår sedan på gymmet. Rusta föll Ingela aldrig riktigt i smaken – självgod och nedlåtande. Han såg både på henne och på Sören från ovan. – Hej på er! – Olga pussade brorsan på kinden och kramade Ingela. – Vi körde förbi och tänkte titta in. Vi har nyheter! – Ja, välkomna då, när ni ändå är i faggorna. Nyheter är alltid kul, – Sören bjöd in dem till köket. – Vill ni ha te? – Hellre bara vatten, – Rusta hasade sig efter värden. – Det är dags för allvarligt snack, Sören. Egentligen var de inte alls bara i närheten, de hade ett ärende. – Ta det lugnt, vi behöver inget te. Sätt dig ner. Ingelas magkänsla ilade – Rusta utstrålade direkt en obehaglig ton. Vad var det nu som gällde? – Nå, säg vad du vill, – sa Sören och ryckte på axlarna. Olga låtsades som om hon inte var där – hon bläddrade koncentrerat i mobilen och överlät ordet till sin fästman. Rusta harklade sig. – Så här är det. Vi har lämnat in hindersprövningen. Bröllop om tre månader. Ni förstår, jag har stora planer. Familj, lyckligt och långt liv tillsammans. Vi kollade på våra boende – vi flyttar in här, och ni tar Olgas lägenhet! Ingela tappade hakan. Först såg hon på maken, sedan på svägerskan – men Olga fortsatte att scrolla som om samtalet inte rörde henne. – Rusta, jag fattar inte riktigt – Sören rynkade pannan. – Vad menar du? – Jag menar inget, jag föreslår en konstruktiv lösning. Vi byter! Vi flyttar hit, ni till Olgas lägenhet. Olga är helt med på det, och vi tycker båda att det är mest rättvist. Ingela tappade hakan igen. – Rättvist? – frågade hon. – Rusta, skämtar du? Du kliver in i vårt hem och föreslår att vi ska flytta ut bara för att du vill ha barn? – Men varför så skarpt, Ingela? – Rusta rynkade på näsan. – Jag tänker realistiskt. Ni har ett barn, och så vitt jag vet planerar ni inget fler. Vad ska ni då med så mycket yta till? Det är oekonomiskt. Vi däremot har framtidsplaner. – Framtidsplaner minsann! – Ingela reste sig upprört. – Sören, hör du det här snacket? Sören höjde handen, tystade sin fru. – Rusta, du glömmer väl att det är mina föräldrar som gett mig den här lägenheten. Lika mycket som Olga fick sin i city. Vi har lagt år på renovering här, varenda list har vi valt själva. Dottern växer upp här, har sitt rum, sina kompisar och vanor. Och du vill att vi ska packa ihop och flytta in till city för att det passar dig? – Sören, nu hetsar du upp dig överdrivet, – Rusta lutade sig tillbaka. – Ni är ju släkt med Olga. Bryr du dig inte om hennes framtid? Dessutom får ni ju ett lika fint boende, till och med i dyraste delen. Ni tjänar på det, jag har räknat. – Intressant logik, – fnös Sören. – Du har inte ens gift dig med min syster, och ändå är du redan på jakt efter min lägenhet! Olga tittade äntligen upp från telefonen. – Men åh, måste ni överdriva? – gnällde hon. – Rusta vill ju bara allas bästa. Det blir trångt för oss när vi får barn, min lägenhet räcker inte. Ni har ju till och med en hall stor som en gympasal. Mamma har alltid sagt att familjen är viktigast. Har du glömt det, Sören? – Mamma pratade om att hjälpa varandra, inte om att man ska kasta ut sin bror! – snäste Ingela. – Fattar du ens vad din Rusta säger? – Vadå, han har ju ett poäng. Vi behöver platsen mer. Ni har ju ändå ett rum över. – Det är inte över! – Ingela for upp. – Det är mitt arbetsrum! Där jobbar jag, om du glömt. – Jobbar, – fnös Rusta. – Du lägger bara upp bilder på nätet. Olga säger att det är hobby. Sitt vid köksbordet med laptopen, du är ingen direktör. Sören reste sig långsamt. – Så, – sade han tyst. – Nu är samtalet slut. Ut härifrån. Båda två. – Sören, vad är det med dig? – Rusta rörde sig inte. – Vi kom ju helt normalt. Som familj. – Normalt? – Sören tog ett steg mot bordet. – Du vill ha min lägenhet, förolämpar min fru och bestämmer var min dotter ska bo. Finns det någon känsla för anständighet överhuvudtaget? – Vadå anständighet, Sören! – Ingela ställde sig bredvid maken. – Det här är ren beräkning. Han har ju inte ens friat ordentligt men ska redan dela ut arvet. Olga, fattar du vad du släpat in i ditt liv? Nästa gång är det du som blir utslängd ur din lägenhet! – Säg inte så om honom! – Olga for upp. – Rusta bryr sig om mig! Om oss! Ni är bara snåla. Ni släpper inte ifrån er ert revir, sitter där som grävlingar. Brorsan, alltså! – Om någon är snål så är det din unge herre, – Sören pekade mot dörren. – För sista gången: ut! Och glöm bytet för alltid. Tar ni upp det igen behöver ni inte räkna med oss. Rusta reste sig och rättade till skjortan. Inget tecken på skam, bara irritation. – Då har du bestämt dig, Sören. Jag trodde vi kunde lösa det. Men är du så envis … Olga, vi går! När dörren slog igen, slängde sig Ingela kraftlös ner i soffan. Skakade. – Såg du? Hörde du? Hur kan någon vara så fräck? Vem tror han att han är? Sören teg. Han stod vid fönstret och såg hur Rusta självsäkert öppnade sin bil där nere, muttrande till Olga. – Vet du vad som är värst? – sa han till sist. – Olga tror ju faktiskt att han har rätt. Hon har alltid varit lite för naiv, men så här dum? – Han har hjärntvättat henne! – utbrast Ingela. – Sören, vi måste ringa din mamma. Och dina föräldrar. De måste veta vad blivande svärsonen tänker. – Vänta, – sade Sören och tog fram mobilen. – Jag ringer syrran först. Utan den där påfågeln. Han slog numret. Det gick många signaler innan Olga svarade, gråtfärdig. – Hallå! – mumlade hon. – Olga, lyssna nu, – sa Sören bestämt. – Sitter du i bilen med honom? – Spelar det nån roll? – Om han är där, sätt på högtalaren. Jag vill att han hör. – Jag är inte i bilen, – snyftade Olga. – Han släppte av mig vid porten och körde iväg. Sa att han behövde kyla ner sig, för min familj är så egoistisk. Sören, varför är ni så …? Han ville ju bara att allt skulle bli perfekt … – Olga, vakna! – röt Sören. – Perfekt? Han kom hit för att pressa oss på lägenheten! Du inser väl att din lägenhet är ditt arv? Och han behandlar det som sitt. Visste du om hans idé innan vi satt i köket? Det blev tyst i luren. – Nej, – svarade Olga till sist. – Han sa att han hade en överraskning till alla. Att han hade löst det för oss. – Vilken överraskning! Han bestämde över både ditt och mitt liv utan att fråga. Olga, vet du egentligen vem du tänker gifta dig med? Han är en typisk lycksökare. Idag är det lägenheten, imorgon säger han att din bil är för liten och snart vill han ha föräldrarnas sommarställe för att “rena luften”. – Säg inte så … – viskade Olga. – Han älskar mig. – Hade han älskat dig hade han aldrig ställt till med detta och satt oss emot varandra. Han ville bara skapa bråk! Ingela är fortfarande chockad. Fattar du att han försökte så split? – Jag pratar med honom, – sa Olga osäkert. – Gör det. Och tänk efter ordentligt innan du går till rådhuset. Sören tryckte bort samtalet och kastade mobilen i soffan. – Vad sa hon? – viskade Ingela. – Hon visste inget. Rusta hade planerat en “överraskning”. Ingela log bittert. – Man ser honom framför sig: kommer in och mäter ut ytor, människor hit, kvadratmeter dit. Usch, så slemmigt. – Det är lugnt, – Sören la armen om sin fru. – Den här lägenheten är vår. Punkt. Men man tycker synd om syrran. Hon kommer att ångra sig. *** De värsta farhågorna besannades aldrig – det blev inget bröllop. Rusta dumpade Olga redan samma kväll. Gråtande kom hon sent till brorsan och berättade. Rusta hade genast börjat packa ihop. Olga blev förtvivlad och frågade vad som hänt. Rusta svarade att han inte ville ingå släkt med så “snåla” personer. – Han sa att han inte behöver såna släktingar, – snyftade Olga. – Man kan inte lita på er. Han sa att ni inte kommer vilja passa barnen åt oss så vi får vila ibland. Och ni kommer aldrig låna oss pengar, om vi skulle be. – Men lilla Olga, bry dig inte! – sa Ingela bestämt. – Du förtjänar bättre! Man kan inte lita på en sån kille, han bryr sig bara om sig själv. Glöm honom! Olga sörjde några månader, men det gick över. Senare förstod hon. Hur kunde hon inte ha märkt hans rätta jag? Hade hon gift sig, skulle det blivit ett livslångt lidande. Turen var på hennes sida ändå.