– Vi borde ha förberett oss inför barnets födelse i god tid! – Mitt utträde från sjukhuset var verkligen speciellt. Min man jobbade och hämtade mig direkt från kontoret. Jag bad honom ta ledigt, men chefen tillät det inte. Jag bad honom att ordna allt inför barnets ankomst, han försäkrade mig att han skulle fixa allt. Om vi hade gjort det tidigare hade vi tvättat, handlat och städat lägenheten. Men nu…! – klagade 30-åriga Renée. – Höll han inte sitt löfte? – Jag åkte till sjukhuset helt oförberedd. När jag kom hem var det fullständig oreda. Jag skämdes inför släkten som kom på besök. Det var så dammigt att jag kunde rita i dammet på hyllorna. Det fanns ingen barnvagn, ingen byrå, han hade inte ens brytt sig om att köpa kläder till barnet. Som tur var fick jag blöjor av vänner – fortsätter mamman sin berättelse. Renée gifte sig för sex år sedan. Nu har hon och hennes man blivit föräldrar. De väntade länge med att skaffa barn för att först komma på fötter. När läget blev bättre bestämde sig kvinnan för att bli gravid. – Jag sa direkt till chefen att jag var gravid. Han sparkade mig på stående fot. Andra skulle kanske kämpa för sina rättigheter, men jag såg det som ett tecken. Jag kunde i lugn och ro förbereda mig för moderskapet, brodera och njuta av min lediga tid. Pengar behövde vi inte eftersom min man just blivit befordrad – förklarar kvinnan. Graviditeten gick bra. Den blivande mamman läste, tog långa promenader och valde i lugn och ro saker till babyn. – Min man tillät inte att jag köpte någonting innan förlossningen. Man säger ju att det är bättre att vänta tills barnet är fött. Det var så han förklarade det. Min syster lovade oss en byrå och en spjälsäng. Hon sparade också lite smågrejer till oss. Hon bad mig hämta allt i förväg, tvätta och göra rent. Jag packade bara BB-väskan, jag fick inte göra något annat – suckade Renée. Men när förlossningen började insåg blivande pappan att det skulle bli en dyr historia. Renée oroade sig under förlossningen för att hon inte ens hunnit ta ut tvätten ur maskinen. Så den låg kvar i trumman tills hon själv kom hem. – Som tur var fick jag kläder och blöjor av vänner, så jag hade i alla fall något att byta på barnet med. Min man sprang omkring i hela stan och hämtade saker till babyn. Men det var smutsigt, dammigt och fläckigt. Jag var tvungen att tvätta allt och vänta tills det torkade. Då ville jag bara avliva hela släkten och skilja mig från min man – hon nästan grät. I flera dagar städade Renée i lägenheten. Det har gått två månader sedan sonen föddes, men hon vill fortfarande inte bjuda hem någon. – Släkten tycker nu att det har gått tillräckligt lång tid, så de kan komma på besök. Jag ska tydligen laga en festlig lunch också… Så klart! De har redan planerat mitt jobb – sa hon irriterat. Renées mamma förstår inte varför hennes dotter inte är lycklig. Det syns ju att de inte förberedde hemmet i tid. Hon borde tänkt på det själv! Nio månader hemma, vad gjorde hon egentligen? Hon kunde ju bett mannen bära in möblerna och städa allt. Och det hade säkert inte varit svårt att övertala honom om inköpen. Man måste ta tag i allt själv. Vem litar på män egentligen? Vad tycker du – borde Renée skylla på sin familj, eller är det hennes eget fel? Borde hon ha förberett sig på barn själv? Vad tycker du? Vad skulle du själv ha gjort i hennes situation?

Man borde ha förberett sig tidigare inför barnets födelse!

Mitt utskrivningstillfälle från sjukhuset var verkligen speciellt. Min man jobbade och kom direkt från kontoret för att hämta mig. Jag hade bett honom att ta ledigt eller åtminstone en semesterdag, men chefen sa nej. Jag bad honom också se till att allt var i ordning inför barnets ankomst, och han försäkrade att han skulle fixa allt. Hade vi bara planerat i förväg hade vi hunnit tvätta, handla och se till att lägenheten var i ordning. Men så blev det alltså inte! suckade 30-åriga Saga.

Höll han inte det han lovade?

Jag åkte in till sjukhuset helt oförberedd. När jag kom hem igen möttes jag av fullständig oordning. Jag skämdes inför släkten som kom på besök. Det var så dammigt hemma att jag kunde rita figurer på hyllorna. Vi hade ingen barnvagn, ingen byrå, och inte ens några barnkläder hade han köpt. Tur att mina väninnor hade gett mig blöjor fortsatte Saga sin berättelse.

Saga och hennes man gifte sig för sex år sedan. Nu har de äntligen blivit föräldrar. De hade väntat länge med att skaffa barn för att stå stadigare ekonomiskt. När situationen förbättrades bestämde sig Saga för att bli gravid.

Jag talade om för min chef att jag väntade barn. Han gav mig direkt sparken. Kanske hade någon annan ifrågasatt det, men jag tog det som ett tecken. Jag förberedde mig på mammarollen i lugn och ro, broderade och njöt av tiden hemma. Pengar oroade oss inte eftersom maken nyss hade blivit befordrad förklarade Saga.

Graviditeten gick utan problem. Blivande mamman läste böcker, tog långa promenader och valde i lugn och ro ut saker till barnet.

Min man ville inte att jag skulle köpa något innan förlossningen. Han sa att det var bättre att handla efteråt sådan är traditionen här. Min syster lovade ge oss en byrå och en spjälsäng till barnet. Hon hade även lagt undan lite småsaker. Hon bad mig hämta allt i god tid, tvätta och fixa, men jag packade bara BB-väskan han ville inte att jag skulle ordna med något mer Saga suckade.

Men när värkarna satte igång fick blivande pappan panik och insåg plötsligt hur mycket utgifter det blev. Mitt under förlossningen oroade jag mig för tvätten jag inte hann hänga, så kläderna låg kvar blöta i maskinen till jag kom hem igen.

Tur ändå att mina väninnor gav mig barnkläder och blöjor, så jag åtminstone hade något att byta på barnet med. Min man fick springa genom hela Stockholm och leta efter saker till barnet. Allt han hittade var smutsigt, dammigt och fläckigt. Jag fick tvätta alltihop och vänta på att det torkade. I de stunderna var jag så arg att jag nästan ville skilja mig berättade Saga tårögt.

I flera dagar städade Saga sin lägenhet. Det har nu gått två månader sedan deras son föddes, men hon vill fortfarande inte bjuda hem någon på besök.

Släkten tycker att nu är det väl dags att de kommer på fika. De förväntar sig att jag ska laga en trevlig middag Ja visst! De har redan planerat min nya vardag åt mig sa Saga och log nervöst.

Sagas mamma förstår inte varför dottern inte är lycklig. Det syns ju att de inte förberedde hemmet i tid. Hon borde tagit tag i det själv! Nio månader hemma vad gjorde hon egentligen? Hon kunde ha bett sin man att bära in möbler och hjälpt till att städa. Och säkert kunnat övertala honom om att börja handla grejer. Man får ta ansvar själv. Vem räknar med att männen gör jobbet?

Vad tycker ni har Saga rätt att vara besviken på familjen, eller har hon ändå sig själv att skylla? Skulle hon ha förberett allt inför barnet på egen hand? Vad tänker du? Hur hade du gjort i hennes situation?