– Vi borde ha förberett oss bättre inför barnets ankomst! – Min hemkomst från sjukhuset blev verkligen speciell. Min man jobbade och hämtade mig direkt från kontoret. Jag hade bett honom ta ledigt eller åtminstone en dag fri, men chefen vägrade. Jag bad honom förbereda allt inför barnets födelse, och han försäkrade mig att han skulle fixa det. Om vi bara hade varit ute i tid hade vi hunnit tvätta, handla och städa lägenheten. Men nu …! – klagade 30-åriga Renia. – Höll han inte sitt löfte? – Jag åkte till sjukhuset helt oförberedd. När jag kom hem möttes jag av kaos. Jag skämdes inför familjen som kom på besök. Det fanns så mycket damm att man kunde rita på hyllorna. Vi hade ingen barnvagn, ingen byrå – han hade inte ens brytt sig om att köpa babypkläder. Som tur var hade jag vänner som gav mig blöjor, fortsatte mamman att berätta. Renia gifte sig för sex år sedan. Nu har hon och hennes man blivit föräldrar. De hade väntat länge med barnet för att komma på fötter ekonomiskt, och när situationen blev bättre bestämde de sig för familjeliv. – Jag meddelade min chef att jag var gravid. Han sparkade mig direkt. Andra hade kanske gått till facket, men jag såg det som ett tecken. Jag förberedde mig i lugn och ro på moderskapet, broderade och njöt av ledigheten. Pengar behövde vi inte, för min man hade precis fått en befordran, förklarar Renia. Graviditeten gick bra. Den blivande mamman läste, tog långa promenader och valde barnartiklar i lugn och ro. – Min man lät mig inte köpa något förrän barnet var fött. Han sa att det var bättre att vänta med inköp. Min syster lovade att ge oss en byrå och en barnssäng. Hon hade även sparat andra småsaker åt oss. Hon uppmanade mig att hämta allt tidigare, tvätta och göra i ordning det. Men jag packade bara BB-väskan, jag fick inte göra något mer – suckade Renia. Men när förlossningen satte igång blev pappan chockad över alla utgifter. Under förlossningen oroade jag mig för att jag inte ens hunnit ta ur tvätten ur maskinen. Den låg kvar tills jag kom hem. – Tur att vänner gav mig kläder och blöjor så att jag hade något till barnet. Min man sprang och letade efter barnartiklar över hela stan. Men de var smutsiga, dammiga och fläckiga. Jag fick tvätta allt och vänta på att det skulle torka. Just då ville jag bara skrika åt alla släktingar och skilja mig, sa hon nästan gråtande. I flera dagar städade Renia hemmet. Två månader har gått sedan sonen föddes, men hon har fortfarande inte bjudit hem besökare. – Släkten tycker att det gått lång tid nu och att det är dags att hälsa på. Ska jag ordna trerätters? Självklart! De har redan ordnat jobb åt mig – sa hon irriterat. Renias mamma förstår inte varför hennes dotter inte är glad. Hon ser ju att lägenheten inte blev klar i tid. Det borde hon ha tänkt på själv! Nio månader hemma, vad gjorde hon egentligen? Hon kunde ha bett mannen bära in möblerna och städa. Och hon hade säkert kunnat ändra hans inställning till inköpen. Man måste sköta saker själv. Vem litar egentligen på män? Vad tycker du – har Renia rätt att vara besviken på sin familj, eller är det hennes eget fel? Borde hon själv ha tagit tag i förberedelserna inför bebisens ankomst? Vad tycker du? Hur skulle du ha gjort i hennes situation?

Du borde ha förberett dig tidigare inför barnets födelse!

Utgången från sjukhuset var speciell. Min man arbetade och hämtade mig direkt från kontoret. Jag hade bett honom om ledigt eller åtminstone ett par dagar hemma, men chefen tillät det inte. Jag bad honom att förbereda allt inför bebisens ankomst han lovade att fixa allt. Hade det inte varit för det hade vi hunnit tvätta, handla allt nödvändigt och städa lägenheten ordentligt. Men istället! sa 30-åriga Ylva med en suck.

Höll han inte sitt löfte?

Jag åkte in till sjukhuset helt oförberedd. När jag kom hem igen var det fullständigt kaos i lägenheten. Jag skämdes verkligen inför släkten som kom för att hälsa på. Det var så dammigt att jag kunde rita mönster på hyllorna. Varken barnvagn eller skötbord fanns, han hade inte ens brytt sig om att köpa kläder till barnet. Tur att mina vänner gav mig blöjor fortsatte Ylva medan hon kisade ut genom fönstret.

Ylva gifte sig för sex år sedan. Först nu har hon och hennes man blivit föräldrar. Barn ville de vänta med tills de kände sig säkra ekonomiskt. När deras situation förbättrades beslutade hon sig för att försöka bli gravid.

Jag berättade direkt för chefen att jag väntade barn. Han gav mig sparken på en gång. Andra kanske hade kämpat för sina rättigheter, men jag tog det som ett tecken. Jag började lugnt förbereda mig för moderskapet, broderade och njöt av tiden hemma. Vi behövde inte pengarna längre, eftersom min man just blivit befordrad förklarar Ylva dämpat.

Graviditeten gick bra. Ylva läste, promenerade långa rundor och valde lugnt ut saker till barnet.

Min man sa bestämt att jag inte fick köpa något innan bebisen var född. Det ska tydligen bringa otur om man köper innan, sa han. Min syster lovade att ge oss både spjälsäng och byrå till barnet och hade lagt åt sidan lite småsaker. Hon bad mig att hämta och tvätta allt i förväg. Men jag packade bara BB-väskan jag fick inte göra mer än så, sa Ylva och drog handen genom håret.

Men när förlossningen började insåg den blivande pappan plötsligt att det kostade mer än han förstått. Ylva låg på förlossningen och oroade sig för att hon inte ens hunnit ta ut tvätten ur maskinen. Kläderna låg blöta tills hon kom hem igen.

Tack och lov för mina väninnor, som gett mig babykläder och blöjor, så jag hade något att sätta på barnet. Min man fick springa runt i hela Uppsala och försöka hitta saker till bebisen. Men allt var dammigt, smutsigt och ibland fläckigt. Jag fick tvätta och hänga upp allt innan det gick att använda. Just då ville jag ärligt talat bara låsa ute hela släkten och skilja mig sa hon med tårar i ögonen.

I flera dagar gick Ylva runt hemma och städade oupphörligt. Nu har det gått två månader sedan sonen kom, men hon vill fortfarande inte bjuda hem någon på besök.

Släkten verkar tycka att det nu gått tillräckligt lång tid. De säger att vi borde ha en liten festmiddag… Ja, just det! De organiserar mitt liv muttrade Ylva irriterat.

Ylvas mamma förstod aldrig varför hennes dotter inte bara var lycklig. Det var uppenbart att de inte hade förberett lägenheten i tid. Hon borde själv ha tänkt på det! Hon hade ändå suttit hemma i nio månader. Kunna be sin man bära in möbler och tvätta allt. Och det hade nog inte varit omöjligt att få honom att ändra sig om inköpen. Man måste se till allt själv. Vem vågar förlita sig på en man?

Vad tycker du har Ylva rätt att vara besviken på sin familj, eller är det hennes eget ansvar? Skulle hon själv ha ordnat allt innan barnet kom? Hur hade du gjort i hennes ställe?