Det hade varit svårt att tro på det som hände med vår familj om vi inte själva sett det med egna ögon. Allting började för ungefär ett halvår sedan när min älskade morfar gick bort och efterlämnade en fin lägenhet mitt i centrala Stockholm. Efter en månad bestämde vi oss, hela familjen, för att städa ur lägenheten och förbereda den för försäljning. Så där gick vi hela dagen och packade ner morfars prylar i stora svarta säckar porslin, gamla LP-skivor och hans eviga samling prydnadsälgar.
Mot kvällen var alla hemma igen, förutom min bror Svante, som prompt ville tillbringa natten där. Klockan var väl runt sex på morgonen när han ringde mig, med en röst som skakade värre än en svensk i bastun. Jag rusade dit utan att blinka, och när jag kom in såg jag hur blek Svante var han såg ut som han sett både skatteverket och tandläkaren samtidigt. Jag hörde steg inne på morfars gamla arbetsrum, men när jag tittade in var rummet lika tomt som kylen efter midsommar. Stämningen var så kuslig att jag fick rysningar längs ryggraden. Rädd som en hare lämnade vi lägenheten kvickt som attan.
Efter en halvtimme lyckades vi skrapa ihop lite mod och återvände. Till vår förvåning låg alla morfars saker prydligt på sina gamla platser, som om någon svensk ordningsman varit där och styrt upp. En lättnad, visst, men samtidigt helt sjukt konstigt. Efter det var vi så skraja att ingen av oss ville sätta sin fot där mer. Vi lämnade allt fixande till mäklarfirman och gick vidare med livet. Som tur är har de nya hyresgästerna inte klagat på något oknytt, och vi har fått våra kronor och lite ro i själen. Trots det kan jag fortfarande få ståpäls när jag tänker på den där skumma natten det är som en svensk deckare, fast på riktigt.
