Vi behöver verkligen din hjälp! Du måste hjälpa oss! sa min svärmor.
Vad i hela friden händer här? tänkte jag när jag motvilligt reste mig ur den varma filten.
Det var lördag. Min man, Erik Johansson, hade åkt till sin mamma för att hjälpa henne med att få igång kylskåpet. Hon kunde inte ens tina själva matvarorna. Erik kom snabbt tillbaka, och det fick mig genast att känna oro.
Var är du? Kom och hämta gästerna! hördes svärmors röst i sömnen.
Vad gör hon här? tänkte jag, ovilligt klättrande ur filten.
Det visade sig att svärmor inte var den enda gästen. Bakom henne stack fram Eriks kusiner, Johan och Lars. Erik stod tyst och såg på mig med skuld i blicken.
Vi ska flytta! beordrade svärmor sina barnbarn. Du får hjälpa till med flyttandet! De får lön per timme, så skynda er att packa och bära ut allt!
Kusinerna började springa runt i lägenheten. Erik gick ut. Svärmor tog mig i famnen och sade:
Kom! Vi måste prata.
Jag var förvirrad av den plötsliga väckelsen och förstod inte varför Eriks kusiner hade dykt upp, varför svärmor var här och vem som skulle flytta in. Svärmor satte på vattenkokaren och frågade:
Vill du ha te eller kaffe?
Kaffe! svarade jag förvånat.
Svärmor betedde sig märkligt. Vanligtvis talade hon knappt med mig, och när hon gjorde det var det ofta förolämpningar.
Vad vill du egentligen? frågade jag genast svärmorn.
Innan hon hann svara hördes ett krossat glas. Svärmor och jag rusade in i vardagsrummet. Kusinerna stod vid ett trasigt vas.
Sluta genast! Sätt på tv, sätt er i soffan och titta på barnprogram! förstod ni mig? frågade svärmor.
Ja, mormor, vi förstår! svarade pojkarna och skyndade iväg till ett annat rum.
Svärmor städade, och sedan gick vi till köket. Just då öppnades ytterdörren.
Var ska vi ställa sängen? undrade någon.
Där, svarade Erik.
Jag gick ut för att se vad som pågick. Det fanns ingen säng i egentlig mening, bara delar av en barnsäng på stapeläng som tillhörde Eriks systers barn samma barn som precis hade krossat min favoritvas.
Vad händer här? frågade jag.
Oroa dig inte! Anna är på sjukhus i två månader. Min mamma klarar inte av att ta hand om barnbarnen, så de får bo hos oss ett tag! svarade svärmor.
På vilket sjukhus är Anna? Behandlas hennes sjukdom bara i Sverige? frågade jag.
Hur vet du det? svärmor verkade förvånad.
Jag tog fram mobilen, öppnade Annas Facebook-sida och visade bilder på Anna som flög med flygplan och sedan solade sig på en strand.
På sjukhus? Jag skulle också kunna ligga på ett sjukhus, och det inte bara en gång om året! sa jag.
Du förstår, Anna lämnade sina barn, fann en man, packade och reste. sa svärmor.
Varför ljuger du för mig? svarade jag irrit
Men vi hoppas att Anna kommer förnufta sig och återvända, sa svärmor.
Du håller med om att du tar hand om barnen, eller? frågade Erik.
Vem tror du att jag är? Varför tror du att jag någonsin skulle gå med på det? De är ohanterliga! De kommer förstöra hela lägenheten! Vem ska kompensera mig? svarade jag.
Vi är din familj och vi behöver hjälp! Du tänker bara på pengar! sa svärmor.
Sedan när är jag er familj? Du har själv sagt att jag är en ingen. Vad har plötsligt förändrats? Vill du ha min hjälp? Om du hade frågat, kanske hade jag inte sagt nej. Men du har ljugit! Jag hjälper varken dig eller din dotter som har förolämpat mig i så många år! Ta dina barn, din stapeläng och dra härifrån omedelbart!
Hur kan du göra så? frågade Erik.
Jag kan! Absolut! Det här är mina föräldrars lägenhet! Jag bestämmer vem som får bo här och vad som händer! Minns du hur din mamma och din syster förolämpade mig i åratal? De kastade smuts på mig! Kommer du ihåg hur Anna lärde sina barn att håna mig? Deras barn får aldrig bo i min lägenhet! De har en mormor och en far! Du har femton minuter på dig att packa dina barn och deras grejer och flytta ut!
Erik lämnade med sin mamma och kusinerna. Han kom aldrig tillbaka. Han skickade bara ett sms där han skrev att jag var en stor besvikelse. Jag är tacksam för att han gick och aldrig återvände. Jag vill inte ha något med honom eller hans familj att göra.
Livet lär oss att respekt och ärlighet är grunden för varje relation utan dem blir hemmet bara en plats för konflikt och smärta.
