Vi behöver verkligen din hjälp! Du måste bara hjälpa oss! sa min svärmor.
Vad i hela friden händer här? tänkte jag, motvilligt dra mig ur den varma filten.
Det var lördag. Min man, Johan, hade åkt till sin mamma i Göteborg för att hjälpa till. Hon klarade inte ens av att tina ur kylskåpet själv. Johan kom tillbaka alldeles för snabbt, och det gjorde mig genast orolig.
Var är du? Kom hit, gäster! hörde jag svärmors röst i sömnen.
Vad gör hon här? funderade jag, med stor motvillighet resa mig ur filten.
Det visade sig att svärmor inte var den enda gästen. Bakom henne kikade Johans brorsöner, Mats och Lars. Johan satt tyst och såg på mig med en skuldfull blick.
Ni får gå vidare! beordrade svärmor sina barnbarn. Och du, gå och hjälp till med flyttandet! De får ju 150 kr i timmen! Ladda snabbt upp hela möblerna och bära in dem!
Brorsönerna började rusa omkring i lägenheten. Johan gick ut. Svärmor kramade mig och sa:
Kom, vi måste prata.
Jag var förvirrad av så plötsligt uppvaknande. Jag fattade inte hur Johans brorsöner, svärmor och en flytt hade hamnat i vår lägenhet. Det var inget jag gillade alls. Svärmor satte på kaffekokaren och frågade:
Vill du ha te eller kaffe?
Kaffe! svarade jag förvånad.
Svärmor betedde sig väldigt misstänkt. Vanligtvis pratar hon inte med mig alls. Och om hon gör det, är det bara för att förolämpa och förnedra mig.
Vad vill du egentligen? frågade jag genast svärmor.
Svärmor hann inte svara innan ljudet av krossat glas hördes. Tillsammans sprang vi in i rummet. Brorsönerna stod vid en krossad vas.
Sluta genast! Sätt på TV:n, sätt er i soffan och titta på barnprogram! ropade svärmor. Förstår ni mig?
Ja, mormor, vi förstår! svarade pojkarna och skyndade till ett annat rum.
Svärmor städade, och sedan gick vi in i köket. Just då öppnades ytterdörren.
Var ska vi ställa sängen? frågade någon.
Där svarade Johan.
Jag gick ut för att se vad som pågick. Där stod inget riktigt sängställe, bara bitar av en barnbädd på en våningssäng som tillhörde Johans syster. Det var deras barn som just hade krossat min kära vas.
Vad händer här? frågade jag.
Oroa dig inte! Kerstin har hamnat på sjukhus i en eller två månader. Och min mamma klarar inte av att ta hand om barnbarnen. Så de får stanna hos oss ett tag!
På vilket sjukhus är Kerstin? Är hennes sjukdom bara behandlad på Karolinska? frågade jag.
Hur vet du det? svärmor såg förvånad ut.
Jag tog upp telefonen och öppnade Kerstins Facebook-sida. Jag visade bilder på Kerstin som flög med flygplan och senare solade på en strand.
På sjukhus? Jag skulle också ligga på ett sånt sjukhus, och det är inte bara en gång om året!
Ser du, Kerstin lämnade sina barn, hittade en man, packade ihop och reste bort.
Varför ljuger du för mig? blev jag upprörd.
Men vi hoppas att Kerstin blir förnuftig igen och återvänder.
Du tänker väl ta hand om barnen, eller? sa Johan.
Vem tror du att du är? Varför tror du att jag någonsin skulle gå med på det? De är helt omöjliga! De kommer slita sönder hela lägenheten! Och vem ska betala mig för det?
Vi är din familj och vi behöver hjälp! Du måste hjälpa oss! Du tänker bara på pengar! skrek svärmor.
När blev jag er familj? Du kallade mig ju för ingenting. Vad hände plötsligt? Vill du ha min hjälp? Om du hade frågat kanske jag hade sagt ja. Men du ljög! Jag hjälper varken dig eller din dotter som har förnedrat mig i åratal! Ta med era barn, era våningssängar och dra härifrån omedelbart!
Hur kan du göra så? frågade Johan.
Jag kan! Absolut! Det här är mina föräldrars lägenhet! Jag bestämmer vem som får bo här och vad som händer! Glöm inte hur länge din mamma och din syster förolämpade mig, hur de kastade smuts på mig! Kommer du ihåg hur Kerstin lärde sina barn att håna mig och skratta åt det? Deras barn får aldrig bo i min lägenhet! De har en mormor och en pappa! Du har 15 minuter på dig att packa ner barnen och deras grejer och ge dig av!
Johan gick ut med sin mamma och brorsönerna. Han kom aldrig tillbaka. Han skickade bara ett SMS där han skrev att jag var en stor besvikelse för honom. Och jag är glad att han gick och aldrig kom tillbaka. Jag vill inte ha något med honom eller hans familj att göra.
